Hoist the Blue Flag 11/4

“The battle of Helms Deep is over, the battle of Middle-Earth is just to begin”

 

När Meireles drog den sista spiken i kistan dit Kalou, något överraskande, skickade Benfica drog jag en lättnadens suck. Inte för den skull att jag någonsin var orolig. Det är jag aldrig när Chelsea spelar. De goda segrar alltid. Så är det.

Men det var skönt. För Meireles mål slog, likt Gandalf och den där Eomer gör i Sagan Om De Två Tornen, undan benen på Benfica, som för att hårddra liknelsen hår får gestaltas som Sarumans onda Uruk-Hai armé, totalt. En anstormning av vår fästning, Stamford Bridge, kom av sig helt och återigen kunde de goda, ledda av en något skamfilad hjälte i Meireles, segra. Förhoppningen är att det är början på något stort.
 

”How could the world go back to the way it was, when so much mad things have happend?”

Revanschlustan måste brinna i våra blåa krigare. Spelare, som Drogba, Lampard och den evigt fantastiske John Terry, har så mycket revansch att utkräva. Så många månader, veckor, dagar, matcher, mål och passningar har passerat sedan det sist begav sig. Striden mot den evige arvsfienden, den som ständigt gäckat oss och ständigt hängt över Chelseaspelarnas huvud som en skugga, FC Barcelona. Saurons rike. FC Mordor.
 

Meireles gjorde det möjligt. Han gav Essien, Drogba, Lampard, Mikel, Ivanovic, Terry, Cole och Cech möjligheten. Möjligheten till århundradets strid. En på hemmaplan, där försvaret måste, likt Gondors krigare i Minas Thrith, stå emot. Stå emot våg efter våg av motståndsattacker. Essien och Mikel måste hålla ihop ett rämnade mittfält. Cech måste, på sann Gandalfmanér, trolla bort FC Mordors målchanser. Och mitt i allt ska John Terry, Chelseas alldeles egna Aragorn, hålla ihop trupperna. Jag tror på det. De goda segrar alltid. Så är det bara.

”A new day will come, and the sun will shine out the clearer.”

Och Drogba. Man kan skriva spaltmeter om den här Drogba. Jag tror, fullt och fast, att Drogba är på kraftigt nedåtgående i sin karriär. Årets säsong har bevisat det. Men jag tror likafullt att han kan bli pusselbiten som tar detta sargade brödraskap vidare i kampen mot det onda. Det kan vara det sista vi ser av den gode Didier Drogba på den internationella scenen. Jag är övertygad om att han vill lämna med en sista, hejdundrandes, hjälteinsats. 

FC Barc... förlåt, Mordor är i mångt och mycket ett bättre lag. Kanske världens bästa lag. Men ingen omöjlig uppgift. Likt Sauron växer sig Pep Guardiolas skugga större och starkare. Sandro Rosell och Peps makt tränger allt längre och djupare in i fotbollsvärlden. Deras storhet accepteras och avgudas i stora delar av densamme. De anses med lätthet vara hela Europas alldels största fotbollsjätte. Men jättar faller tyngre. Dessutom segrar de goda alltid. Så är det bara.
 

”Arise, arise Riders of Theóden, spears shall be shaken, shields shall be splintered, a sword-day, a red day, ere the sun rises!”
 

Det talas om att Roberto Di Matteo inte är uppgiften mogen. Men i mina ögon så finns det ingen bättre lämpad. Vi har testat med Ancelotti, det gick inte vägen. Vi har testat med Villas-Boas, det gick inte. Scolari? Nej. Grant? Nej. Di Matteo har fått spelarna på rätt spår. Han är vår Theóden. Han ska leda våra trupper. Med hjälp av sina spelare, sina soldater, så kan det gå vägen. Så länge inte Sauron och FC Mordor spelar fult och helt plötsligt har sex svarta, förmodligen norska, ryttare på plan som sedan länge snärjts av den onde fursten och är dömda att följa varenda lite vink.
 

”Ride now, Ride now. Ride for ruin and the worlds ending. Death! Death!”
 

Jag kan inte vänta tills på onsdag. Men utgången är redan given. De goda vinner alltid. Så är det bara.