Hoist the Blue Flag 16/12

Många Chelseafantaster avskyr, ogillar, ja rent av hatar Manchester United, Tottenham Hostpurs, FC Barcelona och Arsenal, men i min stora bok med svartlistade lag är det enbart ett lag från norra England som figurerar. Wigan Athletic.

 

En av mina absoluta favoritspelare I Chelsea under tidigt 2000-tal var den holländske högerbacken Mario Melchiot. Inte för att han tillhörde toppskiktet utav högerbackar, men för att han hade en avig spelstil, en klockren frisyr och alltid gav absolut allt på fotbollsplanen. Melchiot var bland de första att få lämna skutan under José Mourinhos styre, men jag uppskattade och beundrade ändå holländaren för allt han gjort för klubben. Men sen kom Wigan.

 

2007 skrev Melchiot på för den destruktiva fotbollsklubben Wigan Athletic och som i en handvändning var min uppskattning för Mario som bortblåst. De fina säsongerna på Stamford Bridge betydde inte längre någonting när Mario väl beslutat sig för att dra på sig Wigans blåvita tröja. Min avsky för Wigan är nämligen total.

 

Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag ogillar Wigan så starkt. Jag tror det är många faktorer som spelar in. Det kan vara att de har en av Englands tråkigaste arenor (där det för övrigt alltid verka regna…), alltid har undermåligt spelarmaterial eller alltid lyckas med konststycket att ha PL:s absolut fulaste bortatröjor. Men mest av allt är det att de alltid, alltid, klarar sig kvar. Jag hatar det.

 

För med en trupp där Franco Di Santo är den givne stjärnan ska man ha lika mycket chans som en snöboll i helvetet att klara sig kvar. Noll. Intet. Zero. Inte i världens bästa liga. Exakt så dålig är Franco Di Santo. Men ändå så lyckas Wigan med bedriften att aldrig åka ur. För det är verkligen en bedrift.

 

Man har förlorat med 9-1 mot Spurs utan att åka ur. Man har förlorat med 8-0 mot Chelsea utan att åka ur. Man har i år förlorat åtta (8!) raka matcher, men jag kan ge mig fan på att de, när säsongen summeras, ändå inte har åkt ur. Jag förstår det inte.

 

Att möta Wigan två gånger per säsong, i absolut bästa fall, är för mig oförståligt. I mina ögon är ”The Latics” inte mycket bättre än Crystal Palace, Reading eller Gais. Att möta Wigan är förnedrande. Det är ett underbetyg till laget att man spelar i samma serie som Al-Habsi, McCarthy och inte minst Di Santo.

 

En match mot Wigan är ett totalt fiasko och misslyckande om det inte slutar med en 4-0-vinst. Och även då heter det att laget vinner ”utan att imponera”. Exakt så dåliga är Wigan. Vid en eventuell förlust, likt den för två år sedan, är kollapsen och krisen total. Ändå är det, för mig, årets viktigaste matcher som spelas mot  Wigan.

 

När jag efter en serieomgång kollar tabellen och resultat så bryr jag mig inte nämnvärt om vad United, Liverpool, City, Arsenal eller Spurs presterar. Jag letar alltid, närmast febrilt, efter Wigans matcher och skrattar gott och rått om de har förlorat. Ännu godare och råare om det är med många mål.

 

Jag kan ibland överanvända mig av starka fraser. Jag kan rentav spotta ur mig svordomar när livet inte är lätt. Jag kan ofta gå till överdrift. Men jag kan lova er att det inte är någon överdrift när jag säger att jag hatar Wigan. Av hela mitt hjärta. Därför existerar inte något annat än vinst imorgon.

 

Jag vill tycka om Melchiot igen. Uppskatta hans frisyr. Minnas med glädje hans rusher längs med  högerflanken. Men jag kan inte förmå mig. Förbannade Wigan Athletic.

 

Ner med Wigan.

Erik Belfrage