Hoist the Blue Flag 16/4

Ordinarie matchtid över. En straff kan avgöra allt. En straff från total triumf. En miss från tomhet och besvikelse. 

 

Jag pratar såklart om Jacob Silferbergs stolpträff igår. Hade han skjutit en centimeter annorlunda hade mitt älskade Brynäs bärgat sitt första guld sedan 1999. Nu har de tre matchbollar till, men cynikern i mig är naturligtvis övertygad om att allt kommer gå åt helvete nu. Jag ser tre raka förluster framför mig och kvalserien nästa år. 

 

Såhär i efterhand borde jag kanske struntat i hockeyn och istället sett Chelsea KROSSA Spurs i FA-cupens semifinal. Det är lätt att vara efterklok. Har i alla fall sett highlights från matchen. Lampard. VILKEN FRISPARK!

---
 

Att älta en straff i drygt ett dygn är inte helt friskt. Men det är inget att göra något åt. Och det är klart att jag känner igen situationen. Väl bekant med känslorna av besvikelse just när man på allvar börjat hoppas och tro. 

 

Om Terry inte trillat. 

 

Om den blå backen varit lite mer snabbtänkt när Inesta ryckte mot mål. 

 

Om Pool inte fått det där målet som inte var ett mål .

 

Om Ranieri inte drabbats av hjärnsläpp mot Monaco. 

 

Post hoc ergo propter hoc. Om A inträffar före B kan man anta att A orsakade B. Men det räcker med minsta lilla förmåga till logiskt tänkande för att förstå att det inte alltid är så enkelt. Allt har inte en enkel förklaring. Man får inte alltid vad man förtjänar. 

---
 

Varför utsätter man sig för sånt här? Hockeyfinalerna har gjort att jag haft en knut, en redig råbandsknop, i magtrakten i över en vecka. Sedan har vi Chelsea. Båda mina favoritlag i matcher som var och en för sig skulle kunna få en mindre luttrad supporter att bryta ihop. 

 

FC Mordor och Liverpool. Blotta tanken av lagen var och ett för sig gör mig illamående. Men att inom en kort tidsrymd möta dessa två i utslagsmatcher... Det finns inga lag som är så jobbiga att förlora mot som just dessa. Det finns inga lag vars svenska fans är så jobbiga att ha att göra med efter en förlust... eller efter vinst för den delen. Båda lagens fans har ju ofta utmålat Chelsea som “bad guys” och sig själva som klassiska, stolta och framförallt moraliskt överlägsna lag (med historia, mind you). 

 

I USA säger man att “playoffs feed rivalries”. Det är de stora matcherna som ger upphov till rivalitet, inte geografi. Hade jag växt upp och bott i London så hade jag säkerligen hatat både Spurs och Gunners, men nu växte jag upp i Gästrikland och bor i Umeå. Jag har inte den geografiska rivaliteten i blodet. Playoffs feed rivalries. Och finns det några lag vi gått i clinch med oftare det senaste årtiondet än Pool och FC Mordor? 

---
 

Räkna bort hockeyn och det återstår fortfarande 3 x 90 minuter av ren ångest. 

Varför utsätter man sig för sånt här?