Hoist the Blue Flag 18/3

I nuläget, efter Chelseas avancemang i FA-cupen, har di Matteo, om jag inte helt virrat till det, samma track record som Ray Wilkins hade som tränare. Bara något jag noterade...

---

 

Hej igen förresten. Det var ett tag sedan vi hördes av. Det har varit saker i vägen. Igen. Som vanligt. Och nu sitter jag här och tvingar fram ett blogginlägg väl medveten om att det är det som brukar krävas för att blogg-formen ska infinna sig. Det löser sig. Det finns gott om saker jag borde skriva om. Eller borde och borde. Är det något jag borde skriva om så är det Pearsons produktmomentkorrelationskoefficient (nej jag skojar inte, den finns på riktigt) och inte ett blogginlägg. 

 

Men just nu ska jag skriva om fotboll och jag ska hålla mig kort. 

---
 

Napolimatchen är svår att smälta. Och tur är väl det. För en överviktig människa som mig är det skönt när gravitationen tycks släppa sitt grepp en aning och man kan trippa fram med lätta steg för omväxlings skull. 

 

Det mesta som kan sägas har redan sagts, tex. av Lovén häromdagen, och även om jag har några saker att dryfta så får det vänta till nästa gång. Just nu fortsätter jag att stirra på sammandraget av matchen gång på gång på gång. Ivanovics mål och di Matteos firande efter slutsignalen ser jag mig aldrig trött på. Och jag ryste när One Step Beyond gick igång efter slutsignalen. 

 

Det där med stolthet är ett svårt begrepp. Jag har aldrig varit stolt över min nationalitet till exempel, lika lite som jag skäms över den. Helt enkelt eftersom jag inte haft något val i frågan, jag har liksom inte med det att göra. Enligt samma logik (typ) så... alltså, jag var inte på plan mot Napoli. Och det ska vi alla vara glada för. Jag var inte på läktaren för att heja fram Chelsea heller. Och det är åtminstone jag mindre glad för. Poängen är att jag inte hade med matchens utgång att göra. Ändå var det stolt jag kände mig. Glad såklart, tokigt glad, men även stolt. Stolt något så vansinnigt över dessa spelare som jag inte har något inflytande över och som inte har en aning om min existens. 

 

En vändning av det slaget var det sista jag hade väntat mig. Det enda jag ville se var en bra insats så vi kunde lämna turneringen med huvudet högt. Jag fattar det fortfarande inte. 

---
 

I fredags var det lottning till kvartsfinalerna. I samma stund visste jag vad som måste göras och ungefär 20 timmar senare var allt bokat, klart och betalt. Semestervikarie, flyg och hotell. Estadio da Luz here I come! Jag vet att jag får sällskap av åtminstone två CSSare och om det är någon mer därute som har vägarna förbi Lissabon nästa vecka så får ni gärna höra av er till mig på john@chelseasweden.com

 

Bring it on!
In Mourinho Grant Scolari Wilkins Hiddink Ancelotti AVB di Matteo we trust!