Hoist the Blue Flag 18/9
Form temporär, klass permanent - Postat av Micke
Du vet hur det brukar låta. Ett sånt där uttryck som MOTD-gänget med Shearer och Lawro i spetsen mer än gärna skulle slänga sig med. Jag talar förstås om klassikerfloskeln "form is temporary, class is permanent".
Det smakar bra, men är det inte likt så mycket annat rent ordbajseri? I Zolas fall, i Osgoods fall eller i Droys fall , ja då kan jag köpa att formen kan dippa, men att klassen alltid finns där. När vi gång efter annan talar om en ny vår för Fernando Torres, utan att det håller för mer än typ max en match, då börjar ju uttrycket kännas bra jävla tandlöst.
Han var osynlig första våren, han visnade tidigt under första hösten och försvann till en parentes under andra våren. Rent krasst är det så sett till prislapp och förväntningar. Ändå har jag haft så förtvivlat svårt att ogilla honom då jag upplevt det som att han alltid jobbat hårt för laget och alltid framstått som en genuint hyvens kille. Det och det faktum att han bär den vackraste av tröjor (kanske inte årets modell) gör att jag måste stå vid hans sida. Så dagens fundering är, våras det månne för Torres under andra hösten?
Krasst tänkande var det ja, vi börjar med det. Det handlar inte om att lagkamraterna gjort det svårt för Torres, tvärtom ligger problemet på honom. Det är han som sprungit och gömt sig, eller stått statiskt mellan mittbackarna. Det är han som fått en hopplös förstatouch och det är han som nu också börjat gnälla när han blivit utbytt efter att ha fått firma Nelson/Ferdinand att se ut som världsspelare.
Så låt oss vara krassa, i fallet Torres är klassen inte permanent. Löpsteget är sämre, bolltouchen sämre, avslutningsförmågan sämre och styrkan sämre. Frågan är kanske istället om formen kan hållas någorlunda jämn? På 70 procents kapacitet är han fortfarande en hygglig anfallare, som med stöd av Hazard, Oscar, Mata och Marin kommer att göra mål. Min tro på islossning och uppvisandet av den permanenta klassen avtar för varje plattmatch Torres gör - men jag vill ändå tro, så nu slutar jag vara krass.
För jag har inte slutat tro på mirakel, att vi är Champions of Europe visar varför, och som supporter måste man alltid tro. Det är därför, trots den här lagomsågningen, jag vill tro på Fernando Torres. Vill tro att han börjar visa sitt gamla rörelsemönster, blir omöjlig för mittbackarna att plocka upp. Vill tro att han på en touch vänder bort försvararna och dunkar dit bollarna och jag vill tro att hans gnällande bara kommer från en inneboende vilja att göra mig och alla andra blå lyckliga.
Jag tror bestämt det här är andra, möjligtvis tredje eller fjärde, gången jag skriver den här typen av text kring Torres. Det handlar nog om någon form av terapi och jag hoppas du också fått ut något av den.
--
Juventus imorgon kväll. Det är fint, det är vackert. Jag gillar den gamla damen, men på The Bridge vill jag inte att vi respekterar våra äldre. Här får tant ursäkta, Chelsea har en titel att försvara.
--
Nästa Torres-terapi utlovas kring nyår, möjligen blir det den sista om det där uttrycket jag inledde med inte börjar visa sig snart.
--
Visste ni förresten att QPR, som enligt egen utsago "äger västra London", inte hade sålt ut derbyt mot Chelsea dagen innan match. Jojo.
--
Om du kommit så här långt har jag en fråga apropå ordbajseri: Vad ska vi klassa den här texten som?
