Hoist the Blue Flag 19/2
Lit de parade.
Efter gårdagen finns det inget som kan övertyga mig om att Chelsea årgång 11/12 inte ligger inför det oundvikliga.
Patientens organ har börjat svikta, hjärtat slår alltmer oregelbundet, benen och fingrarna är marmorerade och allt vi kan göra är att se på medans vårt älskade lag går in i Cheynes-Stokes och sakta glider ifrån oss.
Vid sidan om står en förnekande AVB. Som vägrar inse att det som händer nu är något fullt normal så medans livet har sin gång kastar han energi på att plåga läkarna med frågor om varför inte dropp satts in, varför all medicin satts ur-Hans kunskap är googlad men i hans värld är det läkekonsten som är skyldig honom att upprätthålla liv till vilket pris som helst.
Det är så det känns nu. Att denna era är över och all hjälp fram till säsongssluten är av konstgjord karaktär. Det är även nu som min lust att vara nära en döende vän på dess dödsbädd är som starkast.
Jag inbillar mig att laget behöver varje person med Chelseahjärta nära, som en tröst för färden och det är därför jag desperat kämpar för att få tag i en flygbiljett ner till Neapel och matchen på Tisdag.
Jag har varit i denna situation förr. Ranieris första match ( 3-3 på Old trafford) JM´s sista match,( 0-2 mot villa) Grants första ( 0-2 på Old trafford).Lägg till lite krismatcher under 90-talet. Jag har varit med så många gånger att det börjar kännas som min förbannade plikt att vara där.
Kanske jag borde vara där av andra anledningar, för att stödja AVB´s projekt eller för bara åka för att Napoli borta är ett lagom stort äventyr innan medlemsresan.- Ja, det vore det enda rätta.
Men efter att ha hört AVB´s kommentarer under veckan om att han inte behöver sina spelares stöd lika mycket som han behöver Romans så har jag omvärderat situationen.
Såvida AVB inte är en ridande förman på bomullsplantage så behöver han sina spelare . Det är ett uttalande som stinker av arrogans och en viss likgiltighet inför de problem som finns.
Han späder dessutom på detta med ännu ett uttalande, ett illa förtäckt hot om utrensningar vid säsongens slut. Just där hade han andra alternativ att formulera sig men valde det sämsta.
Jag försöker verkligen stödja honom, se den väg han valt för laget, men den stigen är fortfarande dold i dimman för mig och jag ser inget som lyser upp stigen nu när natten närmar sig.
Jag ser ett ras i tabellen, jag ser fler splittringar och mer nedgång innan den oundvikliga vändningen.
Det som sker nu kanske inte är helt och hållet AVB´s fel. Det kanske inte är någons fel. Det kanske bara är naturen och dess gång som gör sig påmind att inget vi försöker göra kommer att hjälpa när hjulet väl har satts i rullning.
Må så vara,- Döden är i alla fall inget som skrämmer mig! Jag har sett det förut och kommer att se det igen. Lag dör och återuppstår. Kvar finns vi med minnen av den tid som varit.
Det kanske är det som är själva kärnan i min sorgeprocess. Att jag åker dit ( om jag kommer dit) Inte för att håna AVB och kräva hans avgång utan för att hylla det lag som nu går in i Cheynes-Stokes utan dropp eller andra kortsiktiga åtgärder och Istället hylla det för alla underbara stunder vi haft tillsammans på arenor över hela Europa och tacka för det och sedan släppa taget och låta det som händer hända.
Ja, det känns nog lite bättre. Att älska lite mer.
