Hoist the Blue Flag 19/3

Vargavinter har jag hört talas om. Men vargavår... 

För ganska precis ett år sedan var jag på Studenternas och såg laget från min gamla hemkommun vinna SM-guld i bandy. Dagen efter åkte jag till Lissabon och såg Chelsea spela kvartsfinal i Champions League. Sedan gick mitt kära Brynäs och vann SM guld i hockey och inte ens Mordors horder av orcher och svartalver förmådde stoppa Chelsea på Camp Doom i deras oväntade framfart mot den finaste av europeiska titlar.

Men allt jämnar ut sig. I söndags fick SAIK stryk något så vansinnigt av Hammarby samtidigt som Brynäs förnedrades i liknande grad av ett annat SAIK. Chelsea får åka till Kazan mitt i ett redan löjligt intensivt spelschema samtidigt som man ska försöka säkra en CL-plats till nästa år. 

Jag har hört många prata om långsiktiga lagbyggen, föryngring, mellanår och att det inte är hela världen om vi missar CL för en säsong. Och visst, det är sant. Chelsea kan överleva det. Men man måste också vara medveten om att utan pengarna från spel i CL kommer drömmarna om ett förnyat kontrakt för Lampard att omedelbart gå upp i rök. Chansen är överhängande att även Terry och Cole kommer få lämna klubben i det läget. Chelsea kommer inte att ha råd att behålla dem och samtidigt fortsätta föryngringsprocessen. 

...Ute är det snålblåst...

Apropå kyla och blåst så orsakade mitt senaste blogginlägg storm bland kommentarerna. Det är märkligt det där. Hur folk retar upp sig på saker som inte är något att reta upp sig på. Och de gånger jag försöker få igång en diskussion och uttrycker mig lite medvetet provokativt är det ingen som bryr sig. Ännu en orsak till varför jag tycker det här bloggformatet är så roligt att använda mig av. 

...tolv minusgrader...

Det var längesedan sist men nu känner jag mig nödd och tvungen att återuppliva en utmärkelse jag brukar kalla “Veckans Ja Men Va Fan Ska Han Säga Då?”. Eden Hazard briljerar på plan och hans betydelse för ett framtida Chelsea ska inte underskattas bara för att Mata varit så otroligt dominant under säsongen. Men Hazards intervju med Sky Sports häromdagen är en uppvisning av sällan skådat slag. Det vi ser är en spelare, mediatränad till perfektion, prata mycket men inte säga någonting som ens är i närheten av att vara av intresse. Imponerande. Samtidigt måste man undra hur sportjournalisterna som ställer frågorna tänker när de inte ens försöker få svar på de frågor som folk faktiskt vill ha svar på. 

... och en jävla massa snö.

Så man får försöka hitta de små små sakerna som kan hålla en varm, ja bortsett från att Nick Cave släppt en ny skiva, men jag försöker hålla mig till det rent sportsliga.

Upphämtningen mot ManU visade på en moral som jag trodde vi hade tappat. En stabil seger i helgens londonderby var en fin uppföljning som kan ge laget lite stabilare grund att stå på. Sedan håller jag med Sidwell om att hela grejen med de kastade mynten inte är något man ska haka upp sig på. Det är förkastligt att kasta saker på spelare, men Terry provocerade dem också en aning. Tack och lov uppvisar Spurs tecken på den sedvanliga implosionen, så hoppet om att slippa se Chelsea kvala lever. Hemmamatchen mot Spurs om en månad kan bli en riktig höjdare / rysare.

Lampard gör sitt 200e mål men snöa inte in på antalet mål. Lovén har helt rätt i sitt senaste blogginlägg. Huruvida han (Lamps alltså, inte Lovén) slår Chelseas målrekord eller inte... det har ingen som helst betydelse för hur mycket han betytt för det här laget. Han kommer säkert att slå rekordet. Och det kommer vara jätteroligt för honom. Och han är värd det. Men det är meningslöst att jämföra antalet mål mellan en av dagens spelare och en spelare som slutade spela i CFC 1970. Det är en annorlunda sport utövad av annorlunda spelare. Dessutom var Tambling anfallare. Jämför vi med andra spelare i samma generation och på samma position blir det lite mer intressant. Tio säsonger i rad har han gjort mer än 10 mål i EPL. Gerrard har gjort tre säsonger med fler än tio mål (varav bara två är på varandra följande) och Scholes har gjort två.

Men Lamps har betytt så mycket mer än bara målen han gjort. Glöm inte bort det. Alla gånger Terry varit i blåsväder är det han som, ibland ensam, burit upp och hållt samman Chelsea under Roman-eran. Hatten av och målrekord be damned!