Hoist the blue Flag 2/12
Några rader innan jag drar up norff-Lovén
Temperaturen letar sig neråt minus. Tjälen börjar sätta sig i marken och man går ner på halvfart medans man väntar på att vintern försvinner.
Det är då jag älskar att resa över till den eviga dimans land- Norra England. De frostigt gröna kullarna. Den sneda vinden som letar sig genom alla lager kläder innan den når huden. Regnet som duggar ner och den alltför sällsynta solen.
Ibland kommer det snö över denna region som skapar kaos men som förvinner på några dagar.
Det man får i Norra England när man beökern den om vintern är inget de någonsin kommer att nämna i en turistbroschyr. Men det man får tillbaka i gemenskap och hoppande på en bortasektion kan heller inte beskrivas för de som söker sig hit av andra anledningar än fotboll.
För ovanlighetens skull åker jag ensam denna gång. Det blev bara så. Onsdagsmatcher brukar innebära problem och ingen av de jag frågade tyckte att Sunderland borta är värt besväret.
Men för mig är. Newcastle-Grey street hotel-The livingroom-Old George-Stadium of light en riktig höjdpunkt som slår alla stockholmsonsdagar alla dagar om året.
***
Gårdagens match mot Southampton var säsongens trevligaste. På banan visade Mata varför han ska starta varje match och varför ett rakare 4-4-2 är betydlgt mer effektivt än alla desssa bollinnehavsformationer som dominerar fotbollen 2013.
Jag hade hoppats på att Essien skulle visa att permafrosten inte skulle vara en permanent sådan. Han blandade och gav ganska rejält och JM hade nog inget annat val än att plocka ut honom i pausvilan.
Jag förväntar mig att nu när hans sämsta match i mannaminne är avklarad så förbättras hans insats radikalt.
Glädjande var också våra blåbröderns insats på läktaren. Stamford gungande som förr om tiden och sångerna var högljudda och från hjärtat.
***
Terrys ska givevis nämnas.
400 matcher.34 mål gör honom till den bästa målgörare av alla backar genom tiderna.
Han var lysande igår och med Cahill vid sin sida kommer framtiden att bli ännu ljusare.
***
En bild som jag inte kan skaka av mig kommer från förra veckans möte mot West Ham.
Hur han firade sitt andra mål genom att först springa fram till West Ham-Fansen och peka på klubbmärket och sedan tillbaka till bortaklacken.
De Hammersfans jag känner älskar att påpeka att han kommer från dem samtidigt som de gärna sjunger om ” Fat Frank”
Här. Hemma hos oss har vi inga sådana problem. Han älskas för den han är och för vad gjort för Chelsea.
***
Visst blir man lite extra glad när helgen erbjöd höjdpunkter som att Tottenham förlorar poäng på en feldömd straff och Liverpool går på en mina i Hull.
KTBFFH!
