Hoist the Blue Flag 25/1
"They practically litter the island!" (I jakt på Bogarde del 4) - Postat av Lovén
”Livet är som en hora, i alla fall för den största delen av tiden. Du köper en tidsbegränsad glädje som lämnar dig i samma stund som kontanterna inte räcker”
Orden är inte mina. De kommer från Mr Lewisham som sitter med mig på hotellets café. Han beställer in sin fjärde whiskey on the rocks och nickar åt mitt håll. Jag bekräftar till servitören att det är jag som betalar. Den hjälpsamme receptionisten som ordnade denna kontakt beskrev honom som spindeln i nätet här på ön. Han visste allt, kunde ordna allt men framförallt kände han alla.
Jag ser inget av den beskrivningen när jag ser på honom rakt över bordet. Istället för en lagom tjock gemytlig engelsman med rosa kinder och världsvan blick sitter det en heroine chic mager australiensare och blandar sin grogg med sitt eget svett som likt en vårflod sprängt vallarna till den gulfärgade pannan. Hjässan är kal och det hår som finns har samlat sig i illa skötta tussar runt öronen. Ur sin kakifärgade kavaj tar han fram en näsduk som han torkar hjässan med och ser på klockan som om han hade en annan plats att vara på.
Min instinkt säger mig att han nog inte har så bråttom någonstans än till nästa gratisglas. Han frågar för tredje gången vem jag var och vilket ärende jag hade som om tidigare svar skulle ändras, så för tredje gången förklarar jag att jag är en frilansande sportjournalist på semester men som fått korn på en historia som skulle kunna vara något att ta med mig hem.
När han, återigen, inser att jag inte ska köpa någon andelslägenhet eller hus ler han artigt men ögonen röjer hans tankar om att detta är ett klart fall av slöseri med tid. Jag köper mig mer tid med ett konstant flöde av "JA! Jag betalar!"
”Vad hette han nu igen?”
”Winston Bogarde.”
”Var spelade han?”
”Barcelona och Chelsea.”
4e glaset Whiskey nere i hans kropp. Jag beställer ännu en och han ler som om vi känt varandra sedan länge. ”Han är Holländare.” Inflikade jag.
”Aha!” han sken upp. ”De brukar oftast söka sig till Aruba, Trinidad & Tobago eller St Vincent, Jag skulle inte slösa tid på att leta efter honom här. Är han spansk så hittar jag honom", lovade han. "They practically litter the island!"
”Men har inte du som mäklare nått slags register över folk som köpt fastigheter här?” Jag började bli otålig. Klockan började närma sig lunch och det skulle betyda att min familj närsomhelst skulle komma ner och upptäcka att jag inte alls är nere på Playa de Yaque och hyr en båt till oss.
”Klart vi har. Men det är som du förstår inte något vi delar med våra konkurenter.” Det var tydligt att han tyckte det var viktigt att jag förstod detta eftersom det skulle påverka taxan på den tjänst jag krävde.
”Finns det inget departamento de vienes y raives här på ön?”
Mr Lewisham skrattade. En svettdroppe körde backhoppning nerför hans näsa och lyckades landa på utsidan Whiskeyglaset. Klockan visade 11:08. Han var full. Jag var otålig. Sökte efter lösningar. ”Det kommer att kosta dig pengar. Är du säker på att du vill göra affärer med de där ?
”Om jag måste”, svarade jag snabbt.
”Den här Bogarde måste vara en legend så angelägen som du är, det kommer att ta tid kan jag lova dig. Njut av semestern istället! Isla Margarita är fantastiskt! ”
”Legendarisk slöfock, parasit, skrytmåns och ett stort fett fail som spelare och människa. Du anar inte”
Han stirrade på klockan igen. Drack ur det sista ur glaset och svettades lite till. ”Nueva Esparta måste väl ha någon typ av Registro official de tereno som bokför alla köp av mark eller fastigheter?” (Esparta Nueva är alltså regionen vi befinner oss i)
Hans leende är lite bredare nu. ”Det min vän, är den korta vägen. Du har tur för jag känner mannen som är chef där. Paolo Marras. Underbar kille! Om snubben du söker köpt eller hyrt längre än 3 månader så hittar Paolo honom. Men det kommer likväl att kosta dig pengar, det gör allt i det här landet.”
Jag tog upp plånboken och la fram femtio dollar.
”Det räcker till honom”
Jag la fram $100 och föste den lilla högen över till hans sida av bordet.
”Och det räcker som findersfee.” Han sträckte fram handen och vi skakade händer. Han bad mig vänta någon dag sen skulle Señor Marras ringa upp mig. Jag skrev upp Bogardes namn på en lapp och lämnade honom med ursäkt att jag var tvungen att jag skulle träffa min familj. Jag betalade mr Lewishams nota och försvann från uteserveringen.
---
En stund senare, nu i sällskap men min familj gick vi ner till Hotellets restaurang för att ta en lättare lunch.
Haggan i baren gav mig onda ögat och såg bort. Ett resultat av en diskussion om varför det inte var inbrott när jag klockan sju på morgonen öppnar ett fönster till ett av de privata båsen,sätter på en Betalkanal och samtidigt förser sig med mat han hittat - på obevakade vagnar på vägen dit - och låser innifrån för att i största möjliga avskildhet njuta av matchen mellan Norwich och Chelsea.
Jag tog tonfisk med mangochillisalsa. Min dotter lekte med sina kusiner och min Far påpekade surt att det satt en fylllegubbe på uteserveringen och sov med en hel flaska whiskey i armen.
”Som om det vore hans barn”
LOVÉN
