Hoist the Blue Flag 26/9
The Swindon incident.
För några vintrar sen var jag ute med några engelska vänner på en groundhopperturné genom England. 16 matcher på 14 dagar i en Carlisle-Toms Behemot. Husbilen hette inte så, men den är så överdimensionerat allt annat som rullar på våra vägar att namnet faller naturligt. Carlisle-Tom vägrade att åka med den brittiska järnvägen. Han litade inte på den och denna turné skulle dessutom innehålla 2 matcher på en och samma dag. Att det var vinter och att de engelska vintervägarna bara är marginellt bättre än de norska vintervägarna bekymrade inte Carlisle-Tom. Det skulle bli synd om den som hade oturen att krocka med ”Behemothen”Resonerade Carlisle-Tom.
Så vi åkte iväg. Northampton.- Gateshead-Blackpool-Shrewsbury-Bristol. St James i Exeter, Reading och slutligen in till Wales.
Allt flöt på i ett ganska behagligt tempo. Vi fem som inte fick köra ”The Behemot” Wycombe-Tom. Norwich-John, Bolton-Phil, Bostwick Satt där bak, drack öl och whiskey och emellanåt njöt av den engelska landsbygden medans Carlisle-Tom fram och svor åt andra traffikanter som inte visade monstret respekt.
Vi hade bestämt oss för att Sheepshagger-Derby skulle avsluta Groundhopperturnén. Jag hade aldrig varit i Swansea så jag kände mig ganska upprymd.
Det var ungefär där allt började gå snett. Natten till matchdagen skulle vi sova i Husbilen. Vilket normalt är ganska angenämt. Denna natt gick den lilla lådan som skulle hålla temperaturen sönder. Vi fick dessutom flytta på oss 2 gånger för att trafikpolisen inte gillade vart vi stod. Det blev kallt och med för lite sömn så sjönk nivån på humöret.
Samtidigt i London skulle Torres göra debut. Men matchen spelade 17.00 och Swansea-Cardiff redan 13.30. Jag hade redan nämt för Carlisle-Tom att om det skulle vara möjligt at hinna dit lagom till avspark skulle jag gärna göra ett försök. Jag hade dessutom ordnat 4 biljetter. Visserligen på East stand men det var bättre än inget.
Carlisle-Tom är normalt en väldigt negativ man. Han är varje år övertygad om att just detta år ska jorden gå under. Han tycker alla som han inte känner är ” Utterly boring ” Eller opålitliga.
Men efter den natt som vi genomlidit så utmanade han min syn på honom. Han kunde visst tänka sig att göra ett försök. I normala fall skulle resan Swansea-West London ta ca 3 ½ timme. Han sa med något pillemariskt i ögonvrån att han visste om en shortcut vid Reading som skulle spara minst en timme.
Om det han sa stämde skulle vi kunna vara framme vid avspark.
Humöret vände uppåt en stund.
Ända tills Craig ”The fucking fuck fuck”Bellamy Avgjorde för Cardiff i matchens slutskede. Inte nog med att jag hade satsat på Swansea. Craig Bellamy bestämde sig för att fira sitt mål 3 meter ifrån våra platser. Efter hans beteende på Stamford Bridge efter 4-2 förlusten har jag inget över till denne man..Och nu står han och skriker ut sin glädje alldeles för nära mig. Jag var tvungen att titta bort.
Efter matchen sprang vi till Behemoten. Givetvis fastnade vi i den långsamma strömmen på väg ut mot motorleden österut. Givetvis var Carlisle-om tvungen att köra rakt in baken på en annan bil så att ytterligare tid gick till att utbyta försäkringsuppgifter. Det tog oss en timme att lämna Wales och jag såg mina möjligheter till att hälsa Torres välkommen snabbt försvinna. Jag började acceptera att kanske få se en halvlek. Eller fira efter matchen.
Det gick inte mycket snabbare på motorvägen heller. Herr och Fru Smith var alla ute för att vädra sina bilar just denna Söndag.
Carlisle-Tom försökte lugna mig. Sa sig vara säker på att vi skulle hinna. Bara vi kommer fram till Reading i tid skulle det inte vara några problem. Jag påpekade för honom att bränslet var lågt. Han svarade leende att han planerade att tanka i Swindon. Inget att oroa sig för.
Det var här sakerna började riktigt snett. När Behemoten var tankad och vi skulle ut på motorvägen så small det. Vi hoppade högt undrade vad det var. Framifrån kunde vi höra ett lika högljutt klagande: Flattire!!!.
Inte det jag ville höra just dåVi steg ur och konstaterade att det var en punktering. Nu gällde det bara att göra det bästa av situationen.
Behemoth stod parallellt med huvudgatan som går genom Swindon. Den tog upp plats eftersom gatan var smal .Det var ett dåligt ställe att stå på. Belagt med höga böter. Om färden skulle fortsätta måste det inhandlas ett reservdäck En pub raktöver gatan med öppna dörrar fick bli en nödlösning. Jag gick och frågade bartendern om han visste om det fanns en verkstad eller däckbutik öppen.
Bartendern log. Hans bror hade en verkstad i närheten. Han var glad att kunna hjälpa till. Ett snabbt samtal bekräftade att han var i verkstan och han hade ett däck till Behemothen. Han skulle bara göra några saker.
Baren.Vars namn jag glömt var av det slitna slaget. Själva bardisken var L-Formad med kortsidan riktad utåt. Ytan på bardisken bar vittnesmål om vilda Fredagar och Lördagar. Stora vita revor på det mörka materialet skvallrade om att de som sökte efter Fredagsmys inte gick hit. Resten av lokalen var mörk, med vinröda soffor med höga ryggstöd. Tygen på sofforna var illa åtgångna, borden likaså. Repade glasskivor lög över för att skydda ett repat bord.
En grupp på tre män satt vid ett av soffsektionerna. Pintsglasen fyllde nästan bordet. De satt alla nedhukade över startlistan för dagens hästkapplöpning.
Det var milt sagt ett ställe för kantstötta individer. Där var vi. Lite vilsna.Utan alternativ.
Jag bestämde mig ganska snabbt för att släppa matchen på Stamford. Jag ringde de som väntade på mig i London.Beställde en dubbel whiskey och frågade Bartendern om de visade matchen någonstans. Han svarade att jag kunde se den hos dem. Jag var inte så nogräknad med sällskapet så jag tackade inställsamt och beställde in Fin-Whiskey och en lokal ale. Tvn hängde i sina två kablar och en stöddes av en egenhändig reparation som bestod av två plank och gaffatejp.
Jag avböjde de andras förslag till att leta reda på något ställe att äta på. Jag hade det bra. Med god utsikt över ”The Behemot”. Med oförstörd vy mot tvn och 40 minuter kvar till avspark.
Bartendern störde mig i mitt drickande. Han pekade ut mot Behemot. Där stod två poliser och granskade den. Carlisle-Tom hade redan påpekat att det var ett dåligt ställe att stå på. Att det kunde bli dyrt om de bestämde sig för att bötfälla oss.
Jag gled ner från barstolen och skyndade mig ut.Poliserna frågade mig varför den stod där. Att vi inte kunde flytta den med ett punkterat däck men att vi väntade på en mekaniker som skulle komma med ett nytt däck och det skulle ske snart.
Polismannen. Inte den charmigaste i Swindon såg oförstående på mig. Visste inte jag landets trafiklagar? Varför luktade mannen med brytning öl? Hade han tänkt framföra detta fordon med alkohol i kroppen?
Frågorna var många och besvärande för denne polisman. Så han tog fram bötesblocket och rådfrågande sin kollega om vad detta kunde kosta oss.
Jag försökte intensivt att förklara för honom att mekanikern är broder till Bartendern och han skulle dyka upp väldigt snart. Han lyssnade inte. Läget förssämrades av att jag hade min mobil inne i Behemothen och inte kunde ringa Carlisle-Tom.
Polismannen tyckte dessutom att jag förlorat rätten att tala eftersom jag inte kunde legitimera mig och inte var ägaren.
Under stora protester från mig satte han fast böteslappen på framrutan. £120 och vidare hot om bortforsling.
Irriterad vände jag tillbaka mot baren igen. Carlisle-Tom skulle säkert skälla ut mig för att jag inte hade mobil med mig eller försökt förklara bättre och givit upp.
När jag steg in på baren väntade nästa örfil. De tre herrarna jag nämnde tidigare hade förflyttat sig från soffan till baren. De hade dessutom ändrat kanal så att de kunde följa hästkapplöpningen bättre.
Jag klev emellan dem och ursäktade mig. Jag hade blivit lovat att få se Chelsea-Liverpool. De tyckte att jag kunde leta reda på ett annat ställe att se matchen på. Förutom att forsla bort bilen, vad kunde de göra?
Mina förklaringar var till ingen nytta. Jag såg vädjande på bartendern för att hålla honom vid ditt ord. Han såg oförstående på mig och menade att männen var i sin fulla rätt att ändra kanal om det inte ar någon annan som tittade och jag hade faktiskt lämnat min plats.
Nu tog irritationen över. Det fanns inte på kartan att dessa tre till synes lågpresterande avskräden skulle ta matchen ifrån mig. Jag tog kontrollen som låg emellan dem och bytte.
De trodde först inte sina ögon.
-Who the fuck you think you are!? Skrek de samtidigt. ” The race is on.!!”
_-So is the match. Svarade jag.
En av männen började knuffa mig för att få tag i kontrollen. Men ett vältajmat ben fick honom att tappa balansen. Den andre mannen som var lite längre försökte omfamna mig så att den tredje kunde ta kontrollen. Jag stängde hans planer genom att ställa en stol emellan varpå alkoholen gjorde sig påmind. Han föll.
Nu hände sakerna snabbt. Jag var inte längre en charmig utböling. Bartendern började skrika på mig. Samtidigt kom två konstaplar in på baren och såg det tumultet. Eftersom detta inte var en lyckodag så var det en självklarhet att konstaplarna var bara tvungna att vara desamma som jag argumeterat med utanför Behemothen.
Den minst charmigen var den mest resoluta. Han tog tag i den långe mannen och knuffade bort mig.
Han bad oss förklara vad som hänt. Jag förklarade. De tre männen sa att jag ljög. Bartendern var tyst. När konstapeln frågade vem han tyckte skulle gå så svarade han att det var jag som var ” The troublemaker/Instigator” Och det var därför jag som var den som var tvungen att gå. Jag protesterade givetvis, men till ingen nytta.Jag skulle UT!
I den högljudda diskussionen som följde försökte den man jag fällt utdela ett tjuvnyp. Han smög upp bakom polisen och mig i tron att jag inte skulle märka det. Jag läste hans avsikter långt innan hans näve knöts och när han väl skulle slå mig sparkade jag till hans knäveck och var i färd att svara tölpen och ge honom ett frivarv runt stukaturen med utsidan av min handflata. Tyvärr så hamnade Swindons minst charmiga konstapel i nävens bana. En mössa åkte av. OM jag hade chansen att lämna stället med lite värdighet i behåll så var den möjligheten helt förlorad.-Jag lämnade stället i handbojor med två rasande konstaplar som sällskap.
Väl ute stod resten av gänget. Mekanikern hade kommit. Wycombe-Tom höll i böteslappen och såg förvånad på mig och mitt sällskap.
Carlisle-Tom gick fram till konstaplarna. Frågade vad som hänt och gick samtidigt i god för mig. Det hela måste vara ett missförstånd, svensken är lugn som en filbunke. Den andre konstapeln som varit med och som sett det hela svarade lugnt på frågorna och lyckades till sist lugna ner sin kollega. Jag fick fram att slaget inte var menat mot honom.( Även om jag innerst inne tyckte han förtjänade det)
-Ok. Vi släpper dig. Sa den sympatiske konstapeln efetr att ha överlagt med sin överordnade via comradion.
” Men” Fortsatte han. ” Att utdela ett slag mot en polis är straffbart. Vi skulle lika gärna kunna ta med dig och hålla dig i arresten tills en domare fått granska saken. Du har förklarat vad som hände och jag såg det hela. Du kommer att få böter och skulle jag vara du skulle jag betala den innan du passerar den engelska gränsen nästa gång.
Hans kollega var mindre nöjd med utslaget. Jag bubblade innombords.
Torres debut vet vi alla hur den gick.
Jag brydde mig inte om att göra något mer utan tog mig till Stansted istället för att sitta av tiden fram till planet avgick.
***
Nu. Ett par år efter den incidenten står Swindon för motståndet och jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på det som hände.
Eftersom allt på denna jord hör ihop så var det självklart att Torres skulle göra mål i Tisdags
Jag kramar lappen med £500 böterna och kostar på mig ett leeende denna gång.
