Hoist the Blue Flag 27/11

Nä men det är väl bara att ge upp då. 

 

Inför Matchen mot Leverpöl trodde jag att CFC skulle göra en stark insats (om än kanske inte nödvändigtvis vinna). Mot Leverkusen var jag övertygad om seger. Sedan kom matchen mot Wolves. Jag var övertgad om att CFC skulle få det riktigt svårt, och hoppades inte på mer än oavgjort. 

 

Så det där med att försöka gissa sig till vad som kommer hända framöver är bara att glömma. 

 

Tre mål framåt och hålld nolla. Förvisso mot ett av bottenlagen, men ändå. Det behövdes för att återställa någon sorts värdighet och självförtroende till laget. 

 

---

 

Och som det har ropats och som det har tjatats och som det fortfarande spekuleras i AVBs framtid. Hiddink, ropar man. HIDDINK!!!

Men vad har Hiddink gjort sedan han lämnade Chelsea? Vilka titlar har han vunnit? Två raka mästerskapskval med två olika landslag som fallit på samma målsnöre. All respekt i världen till den mannens kunnande. Evig tacksamhet för att han städade undan röran efter stackars Scolari. Jag vill väldigt gärna att CFC tar till vara på honom och ger honom en plats i organisationen. Men vad finns det för garantier att han skulle sköta saker och ting bättre om han kom tillbaka som tränare? 

 

En av alla dessa podcasts jag tvångsmåssigt lyssnar på påpekade att det vore ren idioti att kräva omedelbara framgångar av en tränare som är yngre än några av sina spelare. Det var så många som pratade om kontinuitet och tålamod. Var är tålamodet nu när det behövs? Man måste vara beredd att ta smällar. Inte en. Inte två. Flera. Jag kan ta dem, vända andra kinden till och ta ett par till. Det är ju det Chelseafans har gjort i alla tider. Om vi däremot sparkar ännu en tränare... ja då kommer jag bli trött på riktigt.

 

---

 

Jag håller helt och hållet med min blogg kollega Lovén (grattis på födelsedagen förresten!). Det var längesedan det var så intressant att se på fotboll. 

 

I Champions League har de engelska lagen haft det svårare än på länge, Italienska lag går bättre än väntat och tyskarna ångar på. Bäst av allt är att FC Mordor gör sin sämsta säsong på länge (tyvärr säger inte det så mkt och de kan fortfarande vinna allt) och media har så sakteliga börjat uppmärksamma både domarnas attityd mot laget och det eviga filmandet.

 

Om vi tittar på EPL så har vi ManC i topp, nykomlingar som lyckas hålla sig över kvalstrecket, Newcastle vet väl ingen vad fan som hände där, Gunners inledande oförmåga att vakna till liv, den totala katastrof som är Blackburn, Liverpool har ryckt upp sig och Spurs går bättre än väntat, åtminstone så länge Adebayor levererar. Kanske är det här dödsstöten för begreppet “Big 4”. Kanske är det här första säsongen sedan 94/95 som ett annat lag än CFC, ManU eller Arsenal vinner titeln. 

---
 

Zoomar vi sedan in på Chelsea så... ja jädrar. Här finns så mycket att försöka hänga med i. Nya laguppställningar och varianter testas ständigt. Hur kan Anelka vara så ojämn? Har Drogba verkligen återhämtat sig efter malarian? Terry är ännu långsammare och segare i vändningarna än förr men är ändå oersättlig. Lampards svacka och fantastiska comeback. Har Kalou inte bara placerats utan blivit inlåst i frysboxen? Vad hände med Malouda? 

 

Sedan har vi en hel hoper nya spelare som vi har förmånen att följa medan de växer in sig i laget. Ramires. Sturridge har fått fart på målskyttet. Oriol Romeu gjorde ingen besviken mot Wolves och med lite tur kan han ta över efter den överskattade Obi Mikel, gärna så snart som möjligt. 

 

Det är en tunn linje mellan mod och galenskap. I fallet David Luiz är jag rätt säker på att det rör sig om galenskap. But I like it! 

 

Och Mata som verkligen befäst sin plats som en av de bästa värvningarna på mycket mycket länge. 

 

Om man trots allt detta vill fortsätta klaga... ja men gör det då. Låt inte mig hindra. Men ni kanske kan försöka tänka på att det finns så många intressanta och fantastiska saker att uppmärksamma än de faktiska resultaten och den inbillade katastrof som en säsong utan titlar skulle innebära.