Hoist the Blue Flag 29/11

Kan varna känsliga läsare redan nu. Det här är bara indirekt CFC-relaterat. Det innehåller även en del åsikter som kan reta upp en del människor som inte har något vettigare att reta upp sig på. 

 

Det började i och med det senaste landslagsuppehållet. Det uppstod en diskussion här på forumet angående ett av mina favoritämnen. Jag lade mig inte i det, för det behövs lite mer utrymme och jag kände inte för att bli utsatt för pajkastning. 

 

Det handlar i alla fall om den där eviga diskussionen om klubblag vs. landslag. Och  jag ska säga det innan jag börjar, att vill ni ägna er åt pajkastning är ni varmt välkomna att göra det bland kommentarerna här nedan. 

 

---

 

Jag gillar fotbolls EM. Och pratar vi sport är ett rejält VM bland det bästa som finns. Däremellan är mitt intresse för landslagsfotboll noll och intet. Jag har ingen lust att slösa tid på att se en kvalmatch mellan två blåbärsnationer på någon leråker i Albanien. När det väl är dags för mästerskap så är jag, på fullaste allvar, mer intresserad av hur det går för Chelseas spelare än hur det går för ett enskilt landslag, inklusive det svenska. 

 

När det gäller det svenska landslaget är jag i bästa fall en medgångssupporter av värsta sort. Går det bra så följer jag med. När jag var femton år och Sverige tog VM-brons var det naturligtvis en av de största sporthändelser jag någonsin kommer få ynnesten att uppleva. Men när Sverige missade en plats i VM i Sydafrika var jag faktist, och det här är helt sant, lättad. Det innebar att man skulle kunna avnjuta mästerskapet utan att ständigt bli bombarderad med bedövande tråkig propaganda. Istället kunde sportjournalisterna ägna sig åt att faktiskt bevaka själva mästerskapet.

 

---

 

Det är väl inte så konstigt att man känner en större koppling och ett större intresse för de spelare som följer varenda vecka i Premier League, Champions League och de två inhemska cuperna. Ett lag man är så investerad i under så lång tid. Och är det inte roligare att se lag spela som fått spela ihop sig under lång tid? Som en tränare fått tid att forma efter eget huvud. I en liga där godtyckliga linjer mellan administrativa områden inte spelar någon roll. 

 

Jag mådde ofantligt mycket sämre efter CFC’s förlust i CL-finalen än jag gjorde när Sverige fick stryk av Senegal i VM 2002 eller åkte ut på straffar mot Holland i EM 2004. Jag blev överlycklig de gånger CFC vann ligan men har mest ryckt på axlarna när landslaget kvalificerat sig för ytterligare ett mästerskap trots att det sistnämnda på många sätt är en större bedrift när man ser till faktorer som folkmängd och kvaliten på den inhemska ligan. Fast det som egentligen fick mig att ge upp det där med landslagsfotbollen var den bedrövliga matchen mot Turkiet i EM 2000. Av vissa skribenter rankad som den sämsta landskamp som någonsin spelats. "Varför", tänkte jag "ska jag slösa tid på det här?"

---
 

Jag inte varför jag skulle föredra ett landslag bara för att dess spelare råkat bli födda i samma godtyckliga administrativa yta som jag själv. Jag känner ingen koppling till någon av spelarna. Ingen av dem spelar till vardags i ett lag jag håller på eller i en liga jag ägnar någon större energi åt. På senare år har jag haft tur om jag känt igen hälften av namnen i den svenska startelvan. Och visst är det en ära för en spelare att komma med i ett landslag och få ett kvitto på att han eller hon är en av de absolut bästa från den aktuella godtyckliga administrativa ytan. Men kan vi släppa myten om att landslaget spelar för sitt land eller för dess medborgare. De spelar för sig själva och för sina lagkamrater. De spelar för att vinna titlar. De spelar inte sällan för att visa upp sig internationellt och kanske hamna i ett bättre klubblag. Inte fan spelar Zlatan, Taco Svensson eller Sidleds Daniel för mig, och det förväntar jag mig inte heller.

 

Jag hör också argumentet att landslagsfotbollen är rättvis. Att alla tävlar på samma villkor utan påverkan av ekonomiska intressen. Tja, fråga Stevan Jovetic vad han tycker om den rättvisan. 22-årige Jovetic är en enormt begåvad anfallare. Han har gjort succé i Fiorentina och jämförts med Roberto Baggio. Hur bra han än blir kommer han aldrig att vinna ett internationellt mästerskap, han kommer sannolikt aldrig ens få spela i ett. Jovetic råkar nämligen vara född i Montenegro.

Arsene Wenger intervjuades en gång om fotbollsligornas internationalisering och att andelen engelsmän i EPL blir färre. Wenger sa något i den här stilen: “Om en lovande talang föds i en liten afrikansk by, varför skulle han inte få chansen att mäta sig med de bästa?”. 

 

---

 

Och det är något jag inte riktigt gillar med att man liksom inte har något val när det gäller landslag. När jag börjat följa andra ligor och andra sporter så har det efter ett tag dykt upp lag som jag upptäckt att jag håller på. Utan att riktigt veta hur det gått till så har jag insett att det där, det är mitt lag. Det har inget att göra med framgång. Jag har bara hittat något med laget som jag kunnat identifiera mig med. Någon sorts val helt enkelt. Det ska ju inte riktigt fungera så när det gäller landslag. Fast det har aldrig hindrat mig från att smyghålla på andra landslag...

 

Det engelska landslaget har jag alltid gillat, logiskt eftersom jag håller på ett lag från London. Och när Sverige marcherade ut ur VM 1990 var det England man följde ända in till den hjärtskärande semifinalen. Incidenten med Terry Butcher i en landskamp mot Sverige gjorde inte saken sämre. 

 

Frankrike började jag smyghålla på i mitten av 90-talet när det kändes som att halva franska landslaget spelade i Chelsea, däribland en av mina största CFC-favoriter genom tiderna: Franc Le Boeuf. 

 

Holland är ett annat lag jag alltid gillat. Det beror på att ett av mina första fotbollsminnen var när jag satt framför TVn och såg Marco van Basten göra det där omöjliga målet på volley i EM-finalen mot Sovjet 1988. Efter det gjorde Van Basten, Gullit och Reijkaard att Milan under några år var favoritlaget i Italien och gissa om jag jag blev överycklig när Gullit kom till Chelsea. 

 

På samma sätt avskydde jag att se Spanien vinna EM 2010 och VM 2012. Det var för många spelare från FC Mordor för min smak. Fast EM-finalen såg jag på en bar i Andalucien, och under de omständigheterna är det svårt att vara på dåligt humör någon längre tid.

 

---

 

Så nej, det handlar inte om någon sorts tävling om att vara så mycket Chelseasupporter att allt annat bleknar. Jag har favoritlag i andra ligor och sporter och det påverkar inte intresset för Chelsea. Om man följer och engagerar sig i svenska landslaget så tänker inte jag hindra er.

 

Men som jag ser det är fotboll som bäst när den får vara gränslös.