Hoist the Blue Flag 29/8

Min kompis Christoffer satt med en kopp kaffe på andra sidan soffbordet hemma hos mig i måndags. Han, en neutral och någorlunda allmänt fotbollsintresserad person, kunde inte riktigt förstå hur jag kunde vara så nöjd med hur matchen artade sig. Och jag kan förstå hur man som neutral kunde få den felaktiga bilden att matchen var ett potent sömnmedel. 

Några dagar tidigare hade min kompis Anders berättat att han satsat pengar på ett 3-2 resultat och undrade vad jag trodde om det. Jag sade samma sak Anders som jag sa till Christoffer innan avspark. Med lite tur kunde det bli mål. Men knappast mer än två mål totalt och inget av lagen skulle sannolikt göra mer än ett mål var. 

Mina två neutrala polare ville inte lyssna på det örat. Tänkte väl att jag var pessimistisk och det är klart att de ville se en holmgång med många många många mål. 

Men det var inte det jag ville se. Allt för länge har jag stört mig på, ja rent av mått fysiskt dåligt över, Chelseas skakiga försvarsspel. När Mourinho kom tillbaka ville jag se Chelsea åter spela som ett lag lett av Mourinho. Ett lag som förvisso slår av på takten när man leder med 2-0 mot Hull. Men också ett lag som inte släpper in Hull i matchen med några billiga baklängesmål. 

Mourinho satte tonen från början. Inte en anfallare på plan och en taktik som kanske kan beskrivas som 4-5½-½. Ett statement om något. Dels till ledningen om behovet av en anfallare. Dels till ManU och åskådarna om vad de har att vänta. Och även en utmaning till motståndarna som sa “Varsågoda, målet är där borta bakom Cech och en tio man stark blå mur, lycka till”.

Chelsea överträffade mina förväntningar. Bortamatch på Ol’ T och så fort ManU anföll var jag lugn som en filbunke. Det syntes lång väg att här skulle inga mål bli insläppta. Hela laget uppträdde lungt och diciplinerat. Visst fick ManU några fina chanser men de var få och det var långt emellan. ManU kontrollerade bollinnehavet eftersom Chelsea, i sann TSO-anda, tillät ManU att rulla boll. De fick ha bollen hur mycket de ville, väl medvetna om att det som verkligen betyder något är VAR motständarna tillåts ha boll.

Så medan min kompis höll på att somna i soffan, kaffet till trots, satt jag och njöt i fulla drag av två mycket bra lag som tog ut varandra. Det är såhär han sköter sina lag, the Special One. Det är det här vi visste att vi skulle få... igen. 

Välkommen tillbaka José. Jag har saknat dig.