Hoist the Blue Flag 31/12

Blått nytt år på er allihopa!

 

Igår spenderade jag ett kvarts dygn på en av stadens sportbarer i sällskap med ett par goda vänner söderifrån som jag inte träffat på alldeles för länge. Med aldrig sinande samtalsämnen och en stadig ström av mat och dryck var mitt fokus på de två Premier League matcherna inte vad de borde varit. 

 

Everton är ett svårt lag att möta och jag hade varit nöjd med en poäng. Framförallt efter Evertons snabba öppningsmål. Precis som mot Norwich så tog det en halvtimme innan Chelsea kom igång. Jag vet inte. Har jag blivit kräsen? Eller är det FSW som gör mig blasé? När vi sjönk i tabellen fanns ingen känsla av panik hos mig eftersom jag någonstans ändå tyckte vi spelade bra. Det fanns hopp. Nu vinner vi men spelet, när vi möter lag som sätter upp lite motstånd, känns... sådär. Och jag är inte helt säker på vilken av ovanstående scenarios jag gillar bäst. 

 

Kanske är det mörkret och slasket utanför som gör sig påmint. Eller den naggande känslan av obehag som alltid dykeer upp när man är osäker på Cech. En skada på kan vara katastrofalt. 

 

Det jag faktiskt gillade med gårdagens match var lagets förmåga att vi underläge ta sig i kragen och vända. Men man får komma ihåg att båda Chelseas mål var lite turliga och att Everton hade tre ramträffar och ytterligare några fina chanser utöver det. 

 

---

 

Hur som helst. Nu är vi alltså framme vid nyårsafton. Har man väl överlevt den osmakliga synen av Rafa Benitez på Chelseas bänk utan att världen går under så finns det inte en Maya-kalender i världen som det är värt bli rädd för. 

 

Det är nu årskrönikor och årsbästalistor frodas och jag älskar det! Jag läser årsbästalistor om allt jag kommer över. Kanske ett undermedvetet behov av ordning och klara svar. Men i sportens värld är det lite svårare eftersom säsongerna inte följer kalenderåret. Så en lista blir en sammanfattning av andra hälften av förra säsongen och första hälften av den nuvarande. 

 

Jag hoppas att ni läst redaktionens årskrönika. Jag hade inte tid att bidra när den artikeln sattes ihop men tänker ta upp några spridda punkter här istället. Helt utan röd tråd eller bakomliggande tanke. 

 

---

 

Det blev tre matcher på plats för min del under 2012. 

 

Första kvartsfinalen mot Benfica i Lissabon på Estadio da Luz, en fantastisk arena i ett synnerligen trevlig stad. Klimatet på den Iberiska halvön gjorde också sitt till. Den vänliga stämningen mellan Benficas och Chelseas fans var också något jag minns med glädje. 
 

I slutet på oktober åkte jag och farsan över till London och såg CFC-ManU på Stamford Bridge. Två röda kort satte punkt för den matchen just när Chelsea kvitterat och tagit över matchen. Uniteds försvar hade inte en aning om vad de skulle ta sig till. Från våra platser på West Lower satt vi väldigt nära Torres påstådda filmning. Atmosfären på the Brigde var grym och det är så synd så synd så synd att en domare ska avgöra en match på det sättet. 

 

Till sist åkte jag till Japan för att se finalen mellan Chelsea och Corinthians på Yokohama International Stadium. Det finns mycket att säga om en sådan resa och en längre redogörelse kommer förhoppningsvis i medlemstidningen under vintern eller våren eller när den nu skickas ut. Den nyfikne kan hitta några av mina bilder från matchen (och annat) HÄR och ett kort videoklipp HÄR. Neutral plan men i själva verket hade brassarna hemmamatch. 30.000 tillresta fans från Sao Paolo. 30.000 fans som såg på matchen med ett helt annat allvar än de 800 Chelseasupportrarna på södra kortsidan. Denna attitydskillnad syntes på spelet och ett håglöst Chelsea hjälptes inte av FSWs underliga laguttagning och märkliga byten. 

 

---

 

Det är svårt att komma ifrån CL-finalen. Men det har skrivits så mkt om den. Och i mitt huvud är hela matchen ett enda töcken av lidande och nervositet. Vad gäller den stora vändpunkten, den mot Napoli så kom den så oväntat att man knappt hann reagera över vad som hände. Istället är det den andra semifinalen mot FC Mordor på Camp Doom som är det jag kommer att komma ihåg. På väg hem från jobbet hade jag fått uppdateringar via telefon från farsan. Det som sedan följde i andra halvlek var 45 minuter av ren ångest och nervositet. Följde matchen via stream från Viaplay. Under långa perioder orkade jag inte titta utan kastade bara korta blickar mot skärmen för att kontrollera att resultatet inte ändrats. Så en gång när jag tittade dit så synes ingen boll. Men så plötsligt, som från ingenstans, dök den upp vid Torres fötter... Det är kanske det ljuvligaste fotbollsmål jag upplevt. 

 

---

 

Sedan kan det vara värt att nämna CFC-redax här på SF också. Jag vet inte i vilken utsträckning det syns, men vi jobbar faktiskt på att få den här sidan att bli bättre. Hela tiden. Och jag tycker att chelseasweden.com tagit ytterligare ett rejält steg framåt under året. Det är ett nöje och ett privelegium att jobba med alla dessa grymma människor.

 

Att till sist få träffa stor del av redaktionen IRL (som kidsen säger) på CSS-träffen i Kungliga Hufvudstaden tillsammans med TVÅ TÄTTÄKTA LEGENDARER gjorde inte saken sämre. 

 

Bloggen har fungerat lite sådär, men det är så med bloggar. Ibland skrivs det mycket ibland skrivs det mindre. Ibland blir det lätt menlösa inlägg men ibland slår Lovén till med texter som te.x. hans Bogarde-epos och den halsbrytande reseskildringen från Ukraina. 

 

Jag är rädd för att ni kommer att få stå ut med oss även efter nyår. Jag litar blint på att ni vid behov läxar upp oss i kommentarsfälten. 

 

---

 

Chelseas fjolårssäsong och CL-seger är utan tvekan det största idrottsminnet inte bara från 2012 utan från det här århundradet. Men på en trygg andraplats på den listan kommer något som inte har med Chelsea eller ens fotboll att göra. Den nyfikne kan få reda på vad jag pratar om genom att TITTA PÅ DET HÄR KLIPPET som fortfarande får mig att rysa av välbehag varje gång jag ser det. 

---

Ceterum autem censeo, FC Barcelona esse delendam!