Hoist the Blue Flag 31/8
Same same but different – postat av Isaksson
Det har gått några timmar sedan den minst sagt försmädliga förlusten i Prag. En magnifik insats av Chelsea. Men. Fem sekunder återstod när olyckan var framme. Sen vet vi hur det gick…
Final i Europa. Pokal på spel. Chelsea i blått. Bayern München i rött. Ett lag nederlagstippat på förhand. En stark defensiv. 1-1 efter full tid. En matchavgörande kvittering i slutskedet. Straffläggning. En haltande ansats i femte omgången. Miss. Avgörande sådan.
Det sammanfattar matchen den 19 maj 2012. Det sammanfattar matchen den 30 augusti 2013.
Det är så mycket som känns bekant, men tyvärr blev utgången av 120 minuters spel och tio straffar en helt annan denna gång. Även om det var sig likt.
Bayern favoriter. Chelsea med en fantastisk defensiv. Nästintill ogenomtränglig. En förlängning där Cech stod för avgörande räddningar, precis som för drygt ett år sedan. Då kvitterade Drogba i 88:e minuten. Nu kvitterade Martinez i 121:a minuten. Straffar. Lika efter åtta straffar. En haltande ansats av Schweinsteiger. En haltande ansats av Lukaku. Miss. Miss.
Lukaku, Drogbas tänkte efterträdare. Han är inte där ännu. Med facit i hand var det fel att låta belgaren slå den femte straffen. Men på förhand? Visst är han ung, men ändå rutinerad. Det var inte Jeremie Boga eller Islam Feruz som byttes in och fick slå den avgörande straffen. Det var faktiskt en anfallare med 17 Premier League-mål i bagaget. En anfallare med 21 landskamper i bagaget. Med en femte straff finns chansen att bli syndabock. Men också en chans att bli hjälte. Drogba rullade in sin straff och blev hjälte. Lukaku rullade inte in sin straff och blev syndabock.
Men. Matchen var trots allt av en annan dignitet än den som Drogba avgjorde. Jag hade naturligtvis gärna sett att Chelsea vunnit, men jag är övertygad om att jag mått sämre den 20 maj om vi inte vunnit den straffläggningen. Det syntes också på spelarna efter avgörandet att det inte var en Champions League-final. Hjärtligt. Vänskapligt. Ändå förbannat tråkigt.
Nåväl. Oavgjort mot Europas bästa lag. Ett lag som förra säsongen förnedrade självaste Barcelona med 7-0 i semifinalen av Champions League. Vi spelade 1-1 under 90 minuter. Vi spelade 1-1 i en förlängning. Tio man mot elva. På bänken satt förra årets bäste spelare Mata. Förlust blev det, men det ser ändå ljust ut inför fortsättningen. Med Mourinho vid sidlinjen kan vi få fler chanser i stora finaler.
Bayern fick ett litet plåster på det stora sår vi orsakade den 19 maj 2012. Bara att gratulera. Jag tror dock inte de är helt nöjda än. De har ännu inte riktigt fått den revansch de önskar. Kanske får de en chans den 24 maj på Estádio da Luiz. Chelsea mot Bayern igen. Helt lika efter åtta straffar. Två kvar. En spelare tvekar i sin ansats. En spelare som får lämna arenan med sänkt huvud. Revansch eller ett ännu större svårläkt sår? Jag vet vad de drömmer om. Jag vet vad jag själv drömmer om.
