Hoist the Blue Flag 5/1
"Vargar vs Lejon" Postat av John Andersson
Vem skulle vinna en fajt mellan en flock vargar och ett lejon?
När jag var liten var det här en typ av frågor jag och mina kompisar brukade fundera på och analysera in i minsta detalj. Vem skulle vinna om Fantomen slogs mot Stålmannen? Vem skulle vinna en duell mellan Clint Eastwood och Lucky Luke? Och det är inte bara jag. I the Guardians Football Weekly Podcast har man i två avsnitt diskuterat vilka som skulle vinna en fajt mellan Everton (med två man utvisade) och the Pogues (med Shane Macgowan).
Utgången borde vara given. Lucky Luke drar snabbare än sin egen skugga, Stålmannen har superkrafter och the Pogues har Shane Macgowan. Men grejen med den här typen av diskussioner är att man alltid hittar vansinniga argument åt ena eller andra hållet. Så börjar man fundera.
Har fantomen tillgång till grön kryptonit?
Hur hungrigt är det där lejonet egentligen?
Som ni förstår är jag tillbaka med mina virriga blogginlägg igen. Jag hör redaktör Joannou muttra till sin dataskärm "Jaha! Inte en enda nyhetsartikel sedan före jul men ett blogginlägg har han tid med!"
Jag hade annonserat en kortare tids frånvaro men den blev en något längre frånvaro. Det började med ett mindre jullov. Första gången på fyra år jag inte jobbade utan kunde fara hem till Gästrikland. Givandets högtid. Farsan fick en en matchtröja med eget namn och nummer som jag hade köpt på Chelsea megastore. Den uppskattades. Sedan tillbaka redan på annandagen. Bilfärd mot arlanda i snöovädret. Det var rätt spännande på sitt sätt. Men bara vi hade plogat oss genom byavägen ut till landsvägen så var det mesta hanterbart.
"Vafalls!" utbrister redaktör Joannou, "Har han varit tillbaka sedan annandagen utan att producera en enda spaltmeter?!"
Ja, anledningen att det blev såhär har att göra med att jag, förutom jobb, även skriver en kandidatuppsats vid stadens universitet. Och det har tagit all min tid i anspråk på sistone. Varför berättar jag det här? Jo, det råkar olyckligtvis vara så att min sinnesförvirrade handledare är Villa-supporter.
Så det var med viss nervositet jag igår förmiddag klev in på hans kontor. Min handledare var lite lagom stressad. Sådär som universitetsanställda är lite till mans. Han nämnde ingen fotboll överhuvudtaget, vilket var lite ovanligt. Så där satt jag och kände ett visst obehag (såsom jag gör när jag tvingas spendera mer tid än nödvändigt i ett rum med AV-halsdukar på väggarna). Och vi pratade om försöksdesign och referenslistor och signifikansnivåer. Jag tänkte: "Han har glömt!". Vilken oerhörd tur. Men så uppstod en tystnad. Sådär som det kan göra ibland. Det var någon artikel som skulle letas rätt på eller något som skulle kollas upp på nätet eller vad det nu var. Så hör jag min handledare börja gnola lite tyst på en melodi jag kände igen alltför väl. "Three two and you f***ed it up...". Lömsk typ det där, men det kan ju ha sina förklaringar.
Det finns vissa likheter med att skriva uppsatser och att skriva här på SF. Man behöver inte ha sådan jämrans koll så länge man kan jonglera med ord och ge ett intryck av att man är smartare än man i själva verket är. I ett projektarbete förra terminen förvandlade jag meningen "åka buss" till "tendens till ökat nyttjande av kollektiva färdmedel". Ja, hålla sig till ämnet var det ja. Röd tråd och så. Moving along...
Efter handledarmötet så skulle jag ha möte med min chef. Medarbetarsamtal eller vad det heter. Min chef håller på Liverpool. "Ja du..." sa han efter att hälsat mig välkommen och erbjudit en kopp kaffe"...ni får ju i alla fall spela europa league nästa säsong". Touché.
Det är mycket nu... och nu är det så dags för Wolverhampton. "Kan Chelsea skrälla på Molineux?" frågade sig Wolves-redaktionen när jag surfade runt där alldeles nyss. Det kan man fråga sig. Det här med möten mellan CFC och Wolves är något som inte är helt okomplicerat för mig. Jag ska försöka förklara varför.
Som jag antydde i första stycket är min pappa inbiten CFC-anhängare och det har han varit sedan sent 50-tal. Äpplet faller inte långt från trädet och allt det där. Varje morgon under min uppväxt drack han te ur sin Chelsea-mugg i ett kök med en CFC vimpel på väggen. Och så är det fortfarande.
Så långt allt väl. Men mitt emot honom vid köksbordet satt min ömma moder och drack kaffe. Ur sin Wolverhampton Wanderers mugg. Och CFC vimpeln hängde inte ensam på sin vägg, den hade sällskap av en vimpel med tre svarta vargar mot en orange bakgrund. Och så är det fortfarande.
Wolves har således alltid varit mitt andralag. Det har sällan inneburit några problem. Det är ju inte så vansinnigt ofta de möts eller ens spelar i samma liga (bildlikt och bokstavligt). I normala fall skulle jag säga, åtminstone om jag pratar med morsan, att jag hoppas på oavgjort. Om inte annat så för husfridens skull. Men nu inträffar det märkliga att en seger är viktigare för CFC än för Wolves. Så jag är ledsen mamma, det blir förvisso orange och svart för mig i morgon, men det beror på att jag tänker klä mig i Chelseas reservtröja.
Jag är i alla fall glad att jag befinner mig 50 mil från föräldrahemmet när det är dags för avspark.
