Hoist the Blue Flag 7/10

Klockan är i skrivande stund halv elva på kvällen. Det är mörkt och det är regn i luften. Inte så kallt som man kan tänka sig, men allt är ju relativt. Vi snackar ändå Västerbotten... i Oktober. Det känns alltså lite lagomt surrealistiskt att sitta och redigera en drös bilder från min lilla minisemester. Vi snackar palmer och solsken och massa annat som känns väldigt långt från duggregn och björkar. 

 

---

 

För bara drygt en vecka sedan, vid ungefär den här tiden på dygnet, hade jag shorts och kortärmat på mig. Utomhus. Definitivt inte Västerbotten alltså, utan Valencia. Båda börjar på “V” men i övrigt finns inte många likheter. För att vara mer specifik befann jag mig på Mestallas fruktat branta läktare. Högt upp ska tilläggas, riktigt högt upp. Inte var jag ensam på läktaren heller. Till att börja med fanns ytterligare sju CSS:are på plats, de flesta på armlängds avstånd från sittplatsen jag stod på. Sedan hade vi några tusen CFC-fans, de flesta engelsmän och engelskvinnor. Det hade fått plats fler. Vår allokering var inte utsåld, inte resten av arenan heller för den delen. Lite trist, men med tanke på att det var en gruppspelsmatch mellan två lag som redan mött varandra ett par gånger under de senaste säsongerna så var det inte heller förvånande.

 

Jag har i efterhand läst och hört påståenden om att Chelseaklacken skulle ha buat ut Kalou redan när han sprang in på planen. Jag har inga minnen av att det buades. Däremot gick det något sorts kollektivt stönande genom läktarsektionen när vi fattade vem som skulle bytas in. Jag har ofta varit en av de få som försvarat Kalou, även när det kanske inte varit helt motiverat att göra det. Jag har haft tålamod med honom och försvarat honom. Men det är svårt att försvara hans insatser mot Valencia. Det är bara att bita ihop, räkna till tio och försöka komma ihåg att det här är sånt som händer ibland. Men visst börjar mitt tålamod tryta en aning. Jag har dessutom lite svårt att se Kalou i det “nya” Chelsea på längre sikt. AVB får också ta på sig en del av ansvaret. Att byta in en anfallare i det läget kändes inte helt logiskt. Men vad vet jag.

 

Man får ta och komma ihåg, innan man utmålar den otursamme ivorianen som ensam syndabock, att Valencia ställde till en hel del problem för Chelsea redan innan och att Chelsea ställde till med en hel del problem för sig själva. Det största problemet vaktade Valencias målbur. Men Chelsea hade också en del problem med tempot emellanåt. Första halvlek i synnerhet var frustrerande att se. Jag tror inte Mikel passade en enda boll framåt. Det hände att Torres gick ner på mittfältet och försökte dra igång anfall. Det ska ju inte vara hans jobb.

 

Jag bara klagar och klagar. Nej, inte riktigt. Bara att vara på plats var en underbar känsla. Och förvisso var vi undanskuffade på en läktarsektion längst uppe i ett hörn, men det hade den fördelen att överblicken man fick över planen var smått fenomenal. Matas mottagande av såväl Chelseas som Valencias fans värmde. Lampard tyckte jag, trots allt, var fortsatt blek men målet han gjorde verkar ju onekligen ha fått upp hans självförtoende rejält, vilket visade sig uppe i Bolton senare under veckan. 

 

---

 

Det finns mycket mer att säga om det här. Om den otroligt familjära och välkomnande stämningen under uppladdningen på Plaza de la Reina under eftermiddagen och kvällen. Om de vänliga valencianarna. Om stadens taxichaufförer. Om sånger såsom “Carefree”, “Super Frank” och “Jag är lapp och jag har mina renar”. Om den mäktiga stämning som infann sig när Valencias supportrar, till sist, vaknade till liv efter kvitteringen. Men jag säger inte så mycket mer om allt det där här och nu. Däremot kommer det nästan helt säkert en mer detaljerad redogörelse vad det lider. Kanske här i bloggen, kanske i kommande medlemstidning.

Tills dess ska jag göra ett nytt försök att publicera kortare inlägg men oftare.
Det brukar ju gå sådär, men försöka duger.

 

---

 

Ceterum autem censeo, FC Barcelona esse delendam!