Hoist the Blue Flag 7/12

Och här sitter jag och spontanhoistar framåt småtimmarna. Vilken kväll det blev och vilken vecka det varit!

Jag är plågsamt medveten hur fel det blivit så fort jag vågat mig på förutsäga händelseutvecklingen för laget. Men jag trodde verkligen att Chelsea skulle få det betydligt svårare nu när de ställdes inför att vinna eller försvinna... eller ännu värre: Europa League. 

 

OK, nu såg jag bara andra halvlek. Det kom förvärvsarbete i vägen. Ni vet, betala hyran och allt sånt där. Borde kanske se över mina prioriteringar. Hur som helst: av vad jag förstod av reprisbilderna i halvlek så bjöds vi på ett eller rent av båda de första målen av ett uppseendeväckande slött Valenciaförsvar. Det spelar ingen roll. Chelsea för några veckor sedan skulle ha missat båda chanserna. Men någonting har hänt.

 

Hoppas jag.

---
 

Drogba. Vi måste tala om Drogba. Trots att de flesta, nej alla, Chelseaspelare gjorde riktigt bra ifrån sig. Men jag blir inte klok på denne Drogba. Han har ju verkligen inte “rosat marknaden”, som det heter, sedan malarian förra säsongen. Sedan hade vi allt snack i veckan om att han skulle gå till högstbjudande. Och idag går han in och fullständigt
d o m i n e r a r på ett sätt jag inte trodde han var kapabel till längre. Inte nog med målen och det där friläget han kämpade till sig och allt det andra. Inte nog med att motståndarna föll som furor när han Drog fram. Som han såg ut när han gjorde det! Hela hans kroppsspråk och mimik och hur han kommunicerade och peppade sina medspelare. Hur han firade sitt andra mål, inte genom att springa ensam utan genom att hylla Mata och dennes perfekta framspelning. Hyllningarna när han byttes ut och hur han delade ut high fives till hela avbytarbänken. I did not see that one coming...

 

Men såklart: gedigen laginsats i övrigt. För att inte säga strålande. Inte ens Mikel gjorde bort sig. Intressant att se Mikel och Romeu på plan samtidigt. Antar att det innebar någon sorts 4-2-1-3 system. Hur som helst kändes det bra att ha en extra defensiv mittfältare framför Terry & Luiz (som inte blev utvisad den här gången heller... bara en så’n sak!) när Valencia fortfarande hade en sportslig chans att komma ikapp.

---
 

Så nu infinner sig den där känslan av att skutan håller på att komma på rätt köl igen. 3-0 mot Wolves var välbehövligt för självförtroendet men motståndet var kanske inte det bästa. 3-0 mot Newcastle borta. Ja, nu börjar vi snacka. Även om de spelat över sin förmåga, drabbades av skador och hade ett försvar som kollapsade mot slutet så visade ändå CFC att man kunde stänga matcher även i pressade situationer. 3-0 mot Valencia, klart kvalificerat motstånd, i det som i praktiken var en utslagsmatch. Mmm, det börjar se bra ut. 

 

Den uppmärksamme noterar att jag ignorerar matchen mot Leverpöl. Men jag ids inte bry mig om vare sig scousers eller ligacup just nu. Min blogg = jag bestämmer.

---
 

3-0 mot City då?

 

Hmnjaaaeeej....hmpf. Eh... nej. Jag tror verkligen inte att vi mäktar med City. Med mitt facit när det gäller tips så innebär väl det en Chelseaseger. Men jag kan inte gärna tro, hur gärna jag än vill, att CFC klår serieledarna. Om det hade varit någon vecka kvar och om Chelseas formkurva fortsatt uppåt så hade det kanske varit annorlunda. Men skulle vi nu klå dem. Ja då jävlar vågar jag börja drömma igen. 

---
 

Men matchen mot ManC missar jag. Vilket kanske är bra för min mentala hälsa. När matchen går av stapeln kommer jag befinna mig på vandring i alperna. Vilket definitivt är bra för min mentala hälsa. Så det här är det sista ni hör av mig på en vecka eller två. Men jag räknar med att Lovén kommer att hålla fortet tills dess.

 

Jag brukar ju avsluta med ett citat som kanaliserar mina känslor gentemot FC Mordor. Men en dag som denna skiter jag fullständigt i dem. Inte ens tanken på de eländiga katalanerna kan få mig på dåligt humör en kväll som denna. 

 

Win or lose...