Hoist the Blue Flag 8/11

Det här inlägget påbörjas på onsdag kväll. Jag kommer inte hinna skriva färdigt och posta förrän i morgon eftersom jag återigen blivit utbeordrad på jobb och kommer att tillbringa ytterligare två oplanerade nätter i kommunens och socialtjänstens tjänst. Det är tredje gången på raken jag får en långledighet saboterad på det här viset och för att göra saken ännu värre så innebär det att jag missar kvällens match mot Shaktar. Men två saker (förutom OB-ersättningen) håller mig flytande 1) Neil Young & Crazy Horse’s nya skiva i lurarna (öppningsspåret är 27 minuter långt!) 2) vetskapen att jag faktiskt kommer åka till VM för klubblag nu när alla resor och hotell till sist är bokade. I ett sådant läge kan inte någon arbetsgivare i världen få mig på dåligt humör. Nog om det nu.

 

---

 

I dagens inlägg tänkte jag backa bandet en aning. Förra söndagen, för drygt en vecka sedan alltså, var jag på väg hem till Umeå efter att ha sett ligamatchen mellan CFC och ManU på Stamford Bridge. Jag hade gott om tid att slå ihjäl på Arlanda och köpte lite käk på Max på terminal 4...

 

--- 

 

Max på Arlanda alltså. I nämnda hamburgerhak stället finns det ett stort panoramafönster och längs det här fönstret finns det en lång bardisk (typ... fast minus drinkar och bartender) med stolar om man inte får plats vid ett bord, eller om man föredrar att njuta av utsikten ner mot incheckninghallen. 

 

Hur som helst. Det är här jag slår mig ner. Bredvid mig sitter en liten grabb iförd Manchester Citys hemmatröja, nerklotrad med autografer. Hans pappa, med ManC-emblem på tröjan, sitter bredvid och han skrattar till när han noterar Chelsea-tröjan jag själv, som det trendkänsliga modelejon jag är, klär mig i för dagen. “Jag var på matchen igår” sa jag och samtalet tog fart därifrån.

 

CFC och ManC har trots allt en del gemensamt även om man bortser från de mest uppenbara såsom att båda föredrar blått framför rött i engelsk fotboll och det gemensamma ogillandet gentemot ManU. 

 

Det visar sig att min bordsgranne, den äldre av dem alltså, är grundare av, och ordförande i, Manchester Citys svenska supporterförening. Han och sonen har just varit på hemmamatch i Manchester. Det visar sig att min bordsgranne, den yngre av dem alltså, varit maskot och vandrat in på plan tillsammans med Carlos Tevez. “Jag satte en straff på Joe Hart!” säger grabben med den stolthet som med all rätt tillhör någon som lyckats göra mål på Englands landslagskeeper.

 

Det blev såklart lite snack om fotboll. Men för mig, som hade CSS-träffen och redaktionsmötet i Sthlm veckan innan i färskt minne, var det lika intressant att få höra hur de svenska ManC-fansen har det med avseende på anförskaffning av biljetter, kontakter med moderklubben, medlemsresor och gammal hederlig administration. Både CSS och ManC har det angenäma problemet att supporterföreningarna, internationellt och i Sverige, växer så det knakar. Och att hantera det och samtidigt bibehålla service och vara fortsätta tillgängliga i en förening utan egentliga inkomstkällor är en utmaning i sig. En trevlig och välkommen utmaning, men ändock.

 

City har ju av förklarliga anledningar jämförts med Chelsea. Och det är klart att det är pengarna som ligger till grund för den jämförelsen, även om de respektive klubbarna befann sig i olika situationer när pengarna började rulla in. “Verkligheten ser ju ut så, det går inte att etablera sig som ett topplag utan pengar” säger min bordsgranne (den äldre av dem alltså). Och med tanke på att det är Romans kassaflöde som byggt ryggraden i Chelsea efter att Bates pengar (tycka vad man vill om honom i övrigt) räddat klubben från en säker undergång, så skulle det aldrig falla mig in att moralisera över detta. Sedan är det en myt att pengar och enbart pengar kan köpa framgång. Det tog Chelsea tio år innan man fick den efterlängtade europatiteln. Och nu verkar även ManC få lära sig att framgångar i EPL kommer snabbare än framgångar i CL. 

 

Av vad jag förstod av vårt samtal så verkar ManC vara måna om att ta vara på sina fans utomlands. Kontakten mellan klubben och fansen är avundsvärd. Även om det rår vissa tvivel om hur länge detta kommer hålla i sig. Ju större en klubb, och dess s.k. varumärke, växer sig desto svårare att bibehålla den kontakten. 

 

Chelsea ligger några år före och relationen till fansen har emellanåt varit ganska skakig. Bates var... Bates. Och under Roman-eran har t.ex CPO-härvan grusat maskineriet en aning. Fast kom också ihåg att CPO är en ganska udda företeelse som ger Chelseas fans en unik möjlighet att påverka.

 

Jag hoppas ni vet hur pass bra vi svenska CFC-supporters ändå har det. Ni är väl medvetna om att det är relativt lätt att fixa biljetter till hemmamatcher i ligan, de inhemska cuperna och gruppspelet i Champions League via oss? Om inte, läs mer HÄR. Ett annat lag i EPL, ett av storlagen som som klär sig i rött, ttilldelas en handfull biljetter till två matcher per år. Och snackar vi om ManU så citerar jag redaktör Joannou (som även han såg matchen mot United på the Bridge) “Det här var första gången jag såg Chelsea vs United, vilket innebär att jag nu sett United fler gånger live än i princip alla United-fans jag känner.”

 

Självklart är det så att framgång genererar fans, som genererar intäkter som (i bästa fall) genererar fler framgångar. Så även att köpa profilstarka spelare från hela världen och åka försäsongsturnéer i Asien och Nordamerika. Allt detta är bra. Men vill man på allvar säkerställa en fan-base för framtiden så... ja då tänker på den där grabben som gick in bredvid Tevez i Manchester och som slog en straff på Joe Hart. Det är ju kört för honom. Den pojkstackarn är ju City for life. ManC kan trilla ner i division 3 och kommer ändå att vara det där laget som tog sig tid att skriva autografer på hans tröja när han var liten. 

 

Chelsea har inte varit en storklubb tillräckligt länge för att helt och hållet tappa den där kontakten med fansen. Det finns fortfarande lite av den kvar. Den där känslan som smyger sig på en när Stamford Bridge dyker upp mitt bland bebyggelsen, inklämt mellan Fulham Road och West Bromton Cemetery. Jag hoppas man har vett att göra allt som krävs för att behålla den. 

 

---

 

Ja hörni, det där inlägget blev kanske lite virrigt, men det var mycket jag ville ha sagt men det var svårare än jag trodde att formulera tankarna på ett vettigt sätt. 

 

Andra hälften av inlägget har skrivits under torsdag eftermiddag, efter några timmars sömn efter nattens oplanerade arbetspass. Jag såg inte matchen men jag följde den på jobbet efter bästa förmåga på text TV, via the Guardians live-bevakning och inte minst via skribent Temmes Twitter-feed (@FredrikTemmes).

På tal om Twitter vet ni väl att ni även kan följa bloggens twitterkonto @CSShoisten. Vi twittrar inte så mkt som vi skulle vilja, men vi jobbar på det.

Vinna matcher man inte borde vinna och gärna på tilläggstid, att spela halvdant och vinna, det är sånt som lag som aspirerar på titlar pysslar med.

 

Shaktar är f.ö. ett mkt intressant lag. Man vill gärna säga att de kommer vara en kraft att räkna med i framtiden, men det är ju uppenbart att de redan NU är en kraft att räkna med. Dessutom är det ytterligare ett lag man med lite god vilja skulle kunna jämföra med CFC och ManC. Det återstår väl att se hur länge de orkar vara denna kraft och om ett lag i östra Ukraina har någon som helst chans att bygga en supporterbas som sträcker sig utanför landets gränser... om det nu överhuvudtaget är deras ambition är svårt att säga. 

 

På tal om Shaktar. Ni har väl läst Lovéns MONUMENTALA mästerverk om sin resa till bortamatchen mot Shaktar? Om inte: WTF?!? Läs omedelbart! Första delen av tre hittar ni HÄR

 

Tack för idag!