Liverpool - Everton
2 - 0

Dags för Dyche att skriva in sig i storebrors historia

Det finns två scenarion som ligger framför Sean Dyche. I det ena kan han ta ett jättekliv som manager för ett lagbygge han håller på att restaurera från grunden. I det andra kommer läget vara precis som vanligt, det vill säga sorg och misär. Men den något bittre storebrodern hoppas ändå få lite upprättelse?

Det 243:e Merseyside-derbyt är en match som jag helst vill missa, åtminstone fram tills nyss. Men det är också en match där Sean Dyche kan ta ett jättekliv för att stärka sitt lagbygge och hämta in kärlek från alla plågade blå på Merseyside.

Dyster Premier League-era
Vi har visserligen vunnit ett derby på Anfield så sent som 2021, men det var inför tomma läktare under pandemin. Innan dess får man gå tillbaka till 1999 då Kevin "Super-Kev" Campbell avgjorde med matchens enda mål. Totalt sett ser det kanske inte så illa ut, där Liverpool har 98 vinster, Everton 67 och 77 oavgjorda. Men under den hemska Premier League-eran har vi endast tio vinster mot de röda, medan de har samlat på sig 27 stycken. Förkrossande siffror, särskilt som balansen var betydligt jämnare fram till dess.

Storebror Everton
Det går ett rykte om att Everton skulle vara lillebror till Liverpool FC, det är givetvis felaktigt. Det är tvärtom. Liverpool FC föddes ur Everton när de blå lämnade Anfield Road. Faktum är ju att Everton hann ta en ligaseger 1890/91 med just Anfield som hemmaarena, men efter att hyresvärlden John Houlding ville höja hyran rätt så kraftigt och dessutom tjänade en massa pengar på att sälja öl på sitt hak The Sandon (där även spelarna bytte om innan match), så ansåg många i Everton FC:s kommitté att det fick vara nog. Inte minst nykterhetsivrarna, då fotbollen i slutet på 1800-talet delvis bildades som en form av nykterhetsrörelse. Därmed byggdes Goodison Park och 1894 spelades det första derbyt i en riktig tävlingsmatch, då även Liverpool FC tagit sig upp till högsta divisionen som Everton var med och bildade 1888. Matchen slutade 3-0 till The Toffees.

Strid på kniven under 1980-talet
Därefter har det varit fördel Everton i ackumulerade antal vinster i Merseyside-derbyn fram till någon gång i början av 1980-talet, varefter det blev strid på kniven under några år när båda klubbarna nog var bäst i Europa. Everton spjärnar emot under 1990-talet då båda klubbarna är i en svacka, men i och med Premier League så drar LIverpool ifrån och världen blir så mycket sämre sett ur ett blått perspektiv. Länge ägdes även båda klubbarna av samma familj, men där dess överhuvud var evertonian. Sir John Moores - som var hans namn - ansåg dock alltid att båda klubbarna skulle vinna. Det som var bra för staden Liverpool var ofta hans motto, även om Everton fanns i hans hjärta. Så Everton är storebror. Låt vara en lite bitter och numera bedagad, men kanske något mer sofistikerad och värdig äldre herre. Men en gång storebror, alltid storebror.

Konsten att lura sig själv
Det är därmed svårt att se fram emot dessa tillställningar sedan en lång tid tillbaka, och fram till idag har jag inte orkat fundera så mycket över det, även om det är omöjligt då diskussionen dyker upp lite varstans ändå. Inte minst har jag hunnit prata om det i två poddar. I skrivande stund är det dock mindre än ett dygn till avspark och det är då dumhetens mentalitet slår till.

"Jo, men visst kanske vi ändå har en chans? Nu när jag kollar lite så borde ju motståndet och situationen passa Dyche perfekt. Och vi blir ju allt bättre..."

Och så vidare. Imorgon kommer jag sitta där med min favoritöl och hoppet är väckt, jag ser ljuset. Sedan avspark. Lidande. Matchen över. Förlorad. Jag funderar över andra intressen jag borde utveckla i livet.

Men strunt i det nu.

DCL - tungan på vågen
Sean Dyche har här ett gyllene läge att verkligen få fart på Evertons säsong, för det har sett allt bättre ut, ju längre säsongen har gått. Vi har numera ett vettigt försvar och en Dominic Calvert-Lewin som definitivt kan bli tungan på vågen. Täpper vi bara till och jobbar stenhårt så kommer vi att få våra kontringar mot ett Liverpool som man alltid kan hota med smarta omställningar.

På skadefronten intet nytt
Vi har inte heller några allvarliga skador, även om Seamus Coleman kommer saknas i denna typ av tillställning. Han är på väg tillbaka, men inte redo än. Dessutom finns inga förväntningar på en seger, vilket i sig borde ge lite extra tändvätska. En förlust skulle nämligen inte förändra Sean Dyches position eller pågående jobb på något sätt. Det är andra matcher vi måste vinna. Men för fansen, staden, spelarna... Ja, för såna som jag, så vore det magi med en seger borta på Anfield.

Å andra sidan måste det erkännas att Liverpool är på en annan nivå än vi avseende spelarmaterial. Dessutom tycker jag att de har sett rätt bra ut hittills denna säsong. Men de går att rubba, något som Brighton och Spurs lyckats med rätt så nyligen.

Ta sig in i fansens hjärta
Vi behöver inte grotta ned oss särskilt mycket i de taktiska dispositionerna, där lär det inte komma några överraskningar från något håll. Det kommer att handla om vem som vill mest, eller snarare att Everton måste vilja mest, för är de på samma viljenivå vinner Liverpool.

Dyche kan därmed ta ett stort steg in i Evertons moderna historia och fansens hjärtan eller så blir det mer som det brukar bli. En hel del sorg och misär, men det är vi å andra sidan vana vid.

Laget

Pickford - Young, Tarkowski, Branthwaite, Mykolenko - McNeil, Onana, Garner, Doucoure, Harrison - DCL.

Tips

Liverpool - Everton 3-1