HTBF: En introduktion
Som ny redaktionsmedlem kommer berättelsen om mitt första minne från London och Stamford Bridge.
Varje huvudstad har sin egen charm, liksom varje kultur är har sina egna utmärkande drag. Första gången jag rullade in i London i bussen från flygplatsen fick jag skåda en, förvisso, mycket vacker stad, men med ett väldigt grått sken över sig. Jag anlände mycket sent på kvällen med ett oavbrutet ösregn som mitt enda följe, ensam och främmande. Det var den första resan som jag gjort helt utan sällskap av vänner eller familj, helt utan stödhjul eller paraply. Det spelade ingen roll. Jag var en pilgrim, och jag visste precis vart jag skulle. Med Stockholm som utgångspunkt kunde jag ta mig igenom Londons gator utan problem!
Den enda adressen jag hade skrivit ner var Stamford Bridge, Fulham Road, SW6.
Men problemen kom snabbare än väntat. Jag flög sent på kvällen, från en flygplats som är långt ifrån Stockholm. Och jag flög billigt. Väldigt billigt. Och London är stort. Väldigt stort. Och utan att nämna flygbolag vid namnet flög jag dessutom obekvämt. Väldigt obekvämt.
Med ovanstående ekvation hamnar vi en bra bit utanför London, på helt fel sida av staden, och taxiförarna vet att de kan mjölka en hel del extra pund av turisterna. Men den fällan tänkte jag inte gå i, så istället blev det infodisken och frågor om snabbaste rutten till SW6. Med ett påklistrat leende sa han att den snabbaste vägen var en flygbuss mot Westminster i centrala London.
När flygbussen stannade var jag vid Victoria Station, och klockan var ca 23.00 på en tisdag. Stället var helt dött, och genom en någorlunda hjälpsam (läs: tvär bitter och otrevlig) nattarbetare fick jag reda på att jag redan gått helt fel. Det är en stor skillnad på en tågstation och en busstation vid denna tid på dygnet, och jag hade valt fel av dessa två alternativ. Vädret höll i sig, och vandrandet blev längre. Men en pilgrimsfärd har bara ett mål, och jag lirkade fram ur denna vänliga själ (läs: ovänliga och jävliga) hur jag skulle ta mig vidare.
Kanske finns det människor som packar paraplyn när de reser utomlands? Eller regnjackor? Kanske till och med gummistövlar? Jag är inte så smart i alla fall.
När jag ca 2h senare kom fram till mitt hotell, precis utanför min egentliga destination, var jag genomblött, iskall, ensam, och med insikten att Januari-regnet troligen skulle göra mig sjuk.
Och det var en av de lyckligaste stunderna i mitt liv.
Utanför mitt hotellfönster kunde jag se de övre delarna av självaste Stamford Bridge. Mitt Jerusalem. Mitt Mecka. Det var hit min vallfärd äntligen tagit mig. Och imorgon skulle jag få gå in i fortet och se laget i mitt hjärta rulla boll. Jag var nära på att be och bekänna mina synder, att sluta äta fläsk, att bära lustig mössa. Men istället tog jag ett extravarv ut i regnet bara för att se, bara för att njuta, bara för att vara.
I matchen dagen därpå mot West Ham hade Chelsea 72 % bollinnehav, men kunde inte få in bollen i mål, och på min sittplats i West Stand var besvikelsen högljudd. Chelsea hade 39 skott, medan West Ham hade 1, men bollen vägrade gå i mål, och matchen slutade 0-0. Och jag hade rest hit ensam för att se det.
Det spelade inte så stor roll. Jag var hemma. Och jag var aldrig ensam. Under hela dagen träffade jag bröder, med samma blåa blod i kroppen. Vi sörjde tillsammans, skrattade tillsammans, vi diskuterade och drack. Vi var hemma, utomlands (tänker inte nämna namn, men hoppas att den lilla mår bra!). Och trots en resa som kanske inte lever upp till alla förväntningar var det helt fantastiskt.
Det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv.
