You give me fever...
Huddersfield Town är en sjukdom som du kan känna igen på symptom som depression, tvångstankar, håglöshet och i nästa sekund glädjeyrsel, extasfrossa och vannsinnesjubel. Allt kan upplevas inom fem minuter, företrädesvis på lördagar mellan 16 och 18...
I en gastkramning utan dess like spelade Huddersfield och Cheltenham oavgjort på McAlpine idag. Efter en katastrofal första halvlek där Cheltenham kunde göra 2-0 på ett håglöst Huddersfield slöt matchen 3-3 efter en elektrisk andra halvlek. Värt att notera: I en bottenfinal i division 2 kom 9309 personer till the Mac. En mycket fin publiksiffra efter omständigheterna.
Man kunde knappt tro sina öron när man satte sig framför radion och blev refererad om hur ett håglöst, nervöst och patetiskt Huddersfield lät ett hetare Cheltenham enkelt gå fram till 2-0-ledning i halvtid. De intensiva bu-ropen när halvtidsvisslan ljöd var väl motiverade efter Grant McCann och Julian Alsop tillåtits göra mål på Towns på senare tid riktigt stabila försvar. Man kan också undra hur man kan ställa en halvskadad målvakt i mål, oförmögen att ta insparkar och komma ut tillräckligt snabbt på inlägg och frilägen. Town tvingades byta ut den haltande keepern Bevan efter Cheltenhams 2-0-mål och unge Phil Senior kom in.
Men fotboll är en fantastisk idrott som ger känsloupplevelser utöver det mesta. Förbannad och besviken, ledsen och desillusionerad satte undertecknad sig framför radion inför andra halvlek och väntade mig inget annat en än fortsatt misär. Men...Bort med den katastrofala 4-5-1-taktiken som lämnat Boothy isolerad på topp, helt utan understöd, traditionell 4-4-2, upp med Smithy bredvid Booth, in med The American Express (John Thorrington) på högerkanten...Boom, Kenny Irons, högra krysset..swoosh Martin Smith...pang Martin Smith...3-2, krigsdans i vardagsrummet, guterala läten och pinsamma fast underbart sköna vrål. Efter en säsong med idel besvikelser visade Town återigen att man faktiskt vill och som man ville. Vändningen tog 14 minuter och även om Grant McCann tilläts göra 3-3 så finns det ändå ingenting som kan få en att glömma sådana fullständiga ögonblick av lycka.
Det finns förstås en del för manager Wadsworth att förklara. Målvaktsfiaskot, hur man kunde misslyckas så kapitalt med taktiken i säsongens absolut viktigaste match och inte lyckas dra fördel av hemmaplan mot det enda lag som kan matcha Terriers i ineffiktivitet framåt. Förvandlingen i anfra halvlek var imponerande men två missade poäng kan visa sig dyrbart när säsongen summeras...
Tyvärr gick några resultat inte Towns väg. Notts County gjorde om Colchesters bedrift och gav topplaget Bristol City sin andra raka förlust samtidigt som Barnsley drog Chesterfield närmare botten efter 2-1 på Oakwell. Positiva resultat var (Förlåt Sophie...) formstarka Queens Park Rangers 4-0 på Port Vale samt att Stockport och Northampton också gick lottlösa denna eftermiddagen. Gårdagen såg Colchester ta sin andra raka seger för första gången sedan augusti efter 1-0 hemmma mot Mansfield och det gav laget lite andrum i kampen mot nedflyttning.
I praktiken gav eftermiddagen ingen lindring, Town är fortfarande två poäng från strecket men lite dämpades plågorna av den fantastiska comebacken i andra halvlek och att laget för andra gången denna säsong petade in tre baljor. Laget kan skatta sig lyckliga över att ha den fantastiske och för denna divisionen överkvalificerade Martin Smith i laget. Utan hans brillans hade laget varit relegerat vid det här laget.
***
Hur det än går denna säsongen, även fast man håller på ett skitlag i division 2 är det stunder som explosonen i andra halvlek som förlåter all vånda man upplever med Town för närvarande. För det skiljer inte ett jota mellan den lyckan och den lyckan man kände när Anders Svensson skapade magi mot Argentina eller Ravelli dansade en sommar.
***
För övrigt tycker jag Peter Gyllander är en bedrövlig. Hur i hela friden kan man glömma bort vem som gjorde Arsenals 1-0 mål mot Man U idag? Stackars Kåmark som lite fint försökte rätta till Gyllanders blunder. Och sedan patetiske Antoine och Eng i studion....Ge mig Oldsberg tillbaka och hellre Leif Larsson än Peter Gyllander!!!
