Det kommer bli en sån fest och det är vi som ska ha den
Känner ni till frasen? Efter alla sorger och bedrövelser får vi ännu en chans. Den 31 maj spelar Town kvalfinal på Millenium Stadium i Cardiff.
Förlåt men jag kan inte annat än att sno Tommy Svenssons för mig berömda fras från krönikan/Pontiac Silver Dome 1994. Efter ett sanslöst drama på the Mac inför säsongens bästa publiksiffra 19467 åskådare tog sig Town till Cardiff genom 4-3 över två matcher.
Huddersfield Town ställde upp med samma lag som vann den första matchen borta mot Lincoln i den första matchen på Sincil Bank. På bänken hade Pawel Abbott ersatts av den unge John McAliskey.
Jag skriver detta samtidigt allt firande kommer via radions BBC Leeds. Ursäkta om det blir rörigt...
Town började bra men snart var det Lincoln som slappnade av och började spela sin långfotboll med viss framgång. Ändå tycktes det som om Town hade fin koll på händelserna. Då kom en olycksminut, 38:e. Pang pang, Butcher och Bailey och Lincoln var på god väg mot Cardiff. För alla Townfans kändes det säkert som om allt gott jobb laget gjort skulle vara förgäves.
I pausen verkade manager Jackson och assistent Yorath ha gjort underverk och Town kom ut till andra halvlek "with all guns blazing". I den 60:e minuten attackerades Booth i straffområdet och fick en välförtjänt straff med sig. Schofield, en av Towns bästa spelare under säsongen, tog den kallt och Town var helt plötsligt med i matchen igen.
Town bytte in McAliskey istället för Onoura och helt plöstsligt var det Town för hela slanten. Även om Lincoln hela tiden var farliga med sina fasta situationer så var det Town som gick för kvitteringen (och därmed segern!). Och vilken sannsaga att just den gamle trotjänaren Rob Edwards skulle bli den som gjorde det. I sin blott andra start på fyra månader mötte den 33-årige allroundspelaren ett motlägg från den idoge kämpen Jon Worthington utanför straffområdet (med högern! Och han som har en av seriens vassaste vänsterfötter!!). Marriott fick en hand på bollen men kunde inte styra undan. The Mac lyfte och scenerna som förmedlades efter målet och efter slutsignalen via BBC Radio Leeds var otroliga. Lincoln kunde aldrig störa Town och Town fick chansen att gå ett ärevarv inför sina trogna hemmafans.
I denna euforiska stund (det är bara en halvtimme sedan domaren blåste av) är det svårt att sammanfatta alla känslor. Det Jacko och assisten Yorath åstadkommit under de senaste 11:a månaderna är enastående hur det än går den 31:a. Försöker man se allt klarsynt så är det en enorm bedrift att stå inför en kvalfinal i Cardiff efter att ha ärvt en trupp med nio proffessionella spelare sommaren innan och en ekonomi just nysanerad och med strikta budgetramar. En förlust i kväll hade känts mycket snöpligt men nu känns det på något sätt som hur det än går kommer säsongen kännas som ett stort steg framåt. Visst, torskar vi den 31:a kommer allt kännas grymt tungt men då kommer det garanterat kännas som om klubben, Jacko, Yorath, fansen och spelarna gjort allt man kunnat för att visa att man är stolta över att spela för Huddersfield Town Football Club.
Men det är klart vi ska ta dom (Cobblers/Stags)!
Klockan är 23:30 en vanlig sketen helt jäkla fantastisk onsdag och på radion spelas en gammal låt från musikalen Grease och refrängen stämmer så väl in på mig i kväll.
"Hopelessly devoted to you"
Vi ses på O'Learys den 31:a maj!
UP THE TOWN!!!!!
