I Australien utan Raphinha
Dags att panta Raphinha och köpa en ny stegklättrare för kvittot.
Jag tror det just skulle bli vår då jag skrev om Raphinha och hur hans kroppsspråk på planen retade mig. Hur han vände sig bort från sina lagkamrater, hur stött han markerade mot allt han tyckte var dåligt, hur tydligt det var att han tyckte att han var för bra för att vara med här och hur sådana som han borde tas i örat och ledas ut till bänken.
Jag tror att någon sa till honom att folk började tröttna, för han skärpte till sig lite.
Inte för att han tyckte annorlunda, utan för att han eller de i hans team förstår balansen mellan drägligt uppförande och marknadsvärde.
I en värld där följare och likes är hårdvaluta måste du bete dig på ett sätt som de som håller på och följer och likear gillar - och gör du det; alltså skyltar med en måttligt liberal inställning till gud och alla människor - kanske du kan samla på dig en drös digitalt kapital och få äran att marknadsföra allt från yoghurtmärken och kolhydratsbefirade drycker till skor till oljeländers egentligen jättegoda avsikter; ja är du riktigt skicklig kan du rent av få bli "AMBASADÖR!" för dem.
Det är så här man tror att berömmelse ser ut för den postmoderna människan, och allt är så glättigt och inoljat att inget fastnar, ingen fastnar.
Hur som helst - Raphinha tonade ner divalaterna en aning och Leeds säkrade kontraktet och så blev det sommar.
Jag skrev om det trista i att veta hur alla berättelser ska sluta och hoppades att Kalvin Phillips skulle vara annorlunda. Att han skulle vara den sortetns supporter som ser sin karriär peaka om han lyckas ta sig till laget i sitt hjärta, att DET är det som är det högsta. Att få representera det lag man menar är sitt, men så blev det såklart inte.
Han gick till Manchester City och Darko Gyabi kom i andra riktningen. Han log så duktigt då han presenterades. Till skillnad från Kalvin Phillips var det aldrig Leeds han drömde om när han började spela fotboll.
Hobbymanagers överallt började genast räkna ut hur bra eller dåligt det här var som affär baserat på pengarna kluvbarna bytte med varandra: 42 miljoner pund för Phillips och Gyabi kom för 5, och jag tänkte på att den där superligan Florerntino Perez och Barca, Manchesterlagen, Arsenal, Milan och de andra som tycker de är störst ville skapa egentligen redan finns nu när det största du kan göra inte längre är att spela för din klubb, för du anser den inte stå högst längre ens om den är i den högsta divisionen - det finns ditt lag och så finns det SUPERLAGEN. Högst är inte en dröm utan något man räknar ut.
Kalvin Phillips gav sig av för att vinna priser och Jesse Marsch berättade att han skrev till honom och sa att han ser fram emot att se honom lyfta Champions Leaguebucklan.
Det gör inte jag.
Ser inte fram emot att se någon eller något annat än mitt lag vinna saker och de jag ogillar förlora och allt annat kvittar.
Eftersom Leedspubliken var så upptagen med att tycka saker om Phillips flytt och önska eller inte önska honom välgång och diskutera vad "en av oss" betyder hann spelarna vara tillbaka efter semestern ett par dagar innan man började undra var Raphinha höll hus.
Jo se - han tjurade över att behöva inleda en försäsong med Leeds United som han tycker är lite under hans "nivå", och som inte löst det med ett lag värdigt honom än, så han lät - som man numera gör- bli att dyka upp.
Barcelona var intresserade och dit ville han helst, han kunde tänka sig Chelsea också om det inte gick med Barca och om det inte gick med Chelsea heller kunde han nöja sig med att gå till Arsenal, men träna med Leeds var inte aktuellt hade han bestämt.
Inte förrän Jesse Marsch tog ut truppen som är i Australien nu och lämnade Raphinha utanför lite som ett löfte om att du kommer inte behöva spela för oss igen behagade han visa sig på träningsanläggningen Thorp Arch.
Då, när han hade något som liknade en försäkring, var det dags att börja jobba på det där som ska se ut som drägligt uppförande, som decency, igen.
Och nu är Leeds på vinterturné i Austrailien, där de ska möta Brisbane Roar, och ganska onödigt nog även Aston Villa och Crystal Palace utan Raphinha, som är i slutförhandlingar med Barcelona som sålt 10% av vad de ska gtjäna på TV-avtal minus Europaspel de kommande 25 åren för att kunna handla på och ingen stoppar dem och förhoppningsvis är allt klart - inklusive den klibbigt pliktskyldiga farväl och jag glömmer er aldrig-posten på Insta- tills laget är tillbaka så att arbetet kan fortsätta utan drama.
För får vi bara bort störningsmomenten tror jag den här säsongen kan bli oväntat odålig.
Bortsett från det lite knäppa i att flyga jorden runt för att möta sina landsmän känns avståndet Leeds lägger mellan sig själva och allt som händer där hemma som den perfekta möjligheten för Jesse Marsch att svetsa ihop sitt lag. Här, utan vänner, familj och annat precis inpå, får spelarna all tid i andra sidan världen att lära känna varandra och vilka de är nu och vilka de kan bli.
Utan att göra minsta anspråk på att vara FM känns det som att det värvats smart - det enda tråkiga förutom att Kalvin Phillips valde bort Leeds är möjligen att man lånat ut Charlie Cresswell till Millwall.
Det här är de som kommit hittills:
Brenden Aaronson (från RB Salzburg) för 29 miljoner pund.
Rasmus Kristensen (också från RB Salzburg) för 11 miljoner pund.
Marc Roca (från Bayern München) för 10, 8 miljoner pund.
Darko Gyabi (från Manchester City) för 5 miljoner. Också pund.
Tyler Adams (från RB Leipzig) för 20 miljoner.
Och Luis Sinisterra (från Feyenoord) för 22 miljoner.
Och från A-laget har Tyler Roberts lånats ut till QPR vilket mest känns som en axelryckling.
Det är tisdag idag och förhoppningsvis är Raphinhasoppan slut innan veckan är det. Får Leeds en garant att Barcelona kan betala med pengarna de lånat på pengar de bestämt att de ska tjäna (det är så sjukt så det behöver sägas flera gånger, vi betalar med pengar vi inte har och köper annat för likes) kan klubben kanske plocka hem PSGs anfallare Arnaud Kalimuendo. Leeds 17 miljoners-bud nekades för PSG vill ha minst 21, och jag tänker att det här pantandet vore ett gott nog slut på något som aldrig var mer än någon som klättrade på en stege: att köpa en ny klättrare för kvittot och låta den ge det ett försök, se hur högt den kommer.
