I brist på annat får det bli "Twelve Days of Blue Crimbo"
December har inte börjat särskilt lovande för oss Everton-supportrar. Spurs, Hull och Manchester City är matcher som inte värmer en fotbollstörstande själ och det skänker därmed ingen tröst en tisdagskväll att återigen gå igenom tjugominuterssammanfattningen på Everton TV. Nästa match är inte förrän på torsdag och jag orkar inte se överfall på Barry, Eto´o samt en felaktigt dömd straff igen.
Jag orkar inte heller läsa mer om att Ross Barkley känner sig kränkt över att domarna tror att han är en filmare eller att Kevin Mirallas verkar ställa krav på Champions Leaguefotboll om han ska skriva på nytt kontrakt.
Men det måste finnas någonting. Knarkar man Everton så finns inga alternativ annat än att hela tiden tillföra ny information.
Det är då jag snöar in på ett tv-fenomen som i all sin ädelhet ändå minner mig om tider då Nöjesmassakern stod för så kallad högoktanig humor i svensk tv och att medelålders män mycket väl fick skämta som Björn Hellberg och Ingvar Oldsberg, det vill säga bara vara sig själva och vi satt kvar undrandes huruvida de vara självironiska eller bara äldre herrar som tappat självinsikten.
Låt mig nu vara tydlig: det är en humor jag är uppväxt med, kan sympatisera med och känna igen mig i. Ett ämne som britterna dessutom är mästare på.
Jag snöade nämligen in på Everton TV där jag följer ”Twelve Days of Blue Crimbo”.
I korthet handlar det om att Everton under tolv dagar ska uppmärksamma saker i lokalsamhället, överraska, ge uppmuntran och belöna enskilda, något som klubben är riktigt bra på. Men det som Everton gör är att man alltid utför det med humor och glimten i ögat. Precis sådär klassiskt a la Oldsberg och Hellberg, där ingen egentligen vet hur mycket de driver med sig själva eller om det bara blir som det blir därför de är som de är.
I huvudsak är det klubbens så kallade ambassadörer som får dra det tunga lasset. Ambassadörerna är tre gamla spelare som har i uppgift att var helst klubben befinner sig göra roliga saker, besöka folk och ta del av den kultur som skapar möten mellan människor. Om det så är att spela pingis med lokalbefolkningen under Evertons Asien-vistelse eller att stå och sjunga julvisor på det lokala sjukhuset Alder Heys julkonsert. De är överallt och deltar med frustande glädje.
Graham ”Diamond” Stuart, Graeme ”Sharpy” Sharp och Ian ”Snods” Snodin benämns dessutom mest med sina smeknamn, vilket gör deras verksamhet än mer mytbildande.
Det innebär att vi får uppleva Snods och Diamond stå och försöka sjunga julsånger till en ungdomsbrassensemble, eller delta i gudstjänster i St Lukes (kyrkan som ligger vägg i vägg med Goodison Park) eller att de tillsammans med Sharpy med stolthet visar upp sig i Evertons egen Blue Crimbo-tröja som får alla att tänka på Chevy Chase och ett päron till farsa firar jul.
För er som inte kan Evertons historia, är det värt att notera att det handlar inte om vilka spelare som helst. Sharpy var tongivande under den gyllene eran på åttiotalet och är klubbens näst bäste målskytt genom tiderna (efter världens främste målskytt genom tiderna – Dixie Dean). Snods var också delaktig i samma framgångsera och tog sig rakt in i varje Everton-hjärta då han nekade Kenny Dalglish anbud att gå till Liverpool FC och istället valde Howard Kendall och Everton, medan Stuart är känd för att vara den som räddade Everton från nedflyttning i sista omgången under en i övrigt dyster period i början på nittiotalet.
Sharpy och Snods biografier är dessutom präglade av en rejäl hyllning till den manskultur som rådde på den tiden, då de gärna tog sig några öl… och sen fyllde på med så många som möjligt. En tid då sommarens semesterresa med laget var rena rama fylleslaget.
Snods beskrev bland annat hur läkarundersökningen gick till när han skrev på för Everton. Läkaren – eller vad det nu var – la väl ned några minuter för att stämma av läget, men en av frågorna var hur Snods hade det med alkoholen.
Snods ljög något i stil med: Ja, det kan väl bli ett par öl eller så efter match, men inte mer.
Managern Howard Kendall var närvarande och uttryckte sig mycket bekymmersamt över Snods alkoholkonsumtion. Den var helt enkelt alldeles för låg. I Everton gällde det att kunna bjuda till och partaja då och då. Ja, det var alltså evangeliet enligt Evertons mest framgångsrike manager genom tiderna.
Sharpy och Snods var dessutom ganska så negativa till den generation som tog över. De menade att de nya inte var några lagspelare som kunde bita ihop och ta i lite. Vi talar alltså om före eller i början av nittiotalet nu, före Roy Keane och Patrick Viera samt Evertons eget ”Dogs of War-mittfält”. Det är nog inte ens värt att fråga hur de egentligen ser på dagens spelare… Nå, Sharpy och Snods menade dock att den tidens nya generation i Everton inte klarade uppgiften att ge allt för laget och var kanske lite ”stelare” i olika sammanhang. Och fine, visst, det gick utför med fotbollsframgångarna när Sharpy och Snods generation tunnades ut. De fick rätt.
Den nya generationen av spelare representerades bäst av Martin Keown, det vill säga killar som var alldeles för känsliga och konstant gick och trodde sig vara skadade. Inte höll måttet helt enkelt, i alla fall enligt Snods och Sharpy. Keown skulle sedan göra en hyfsad karriär i Arsenal, men accepterad av Snods och Sharpy blev han aldrig och faktum är att nuvarande akademitränaren Kevin Sheedy (med åttiotalets kanske mest delikata vänsterdoja) blev så förbannad på Keown under en lagfest att han det ledde till slagsmål. Kanske inte särskilt märkvärdigt med tanke på hur det kunde gå till på lagfester, men Sheedy var – enligt Sharpy och Snods – den kanske fredligaste killen i Everton på den tiden.
Men nu står de där, i sina Blue Crimbo-tröjor och underhåller likt Oldsberg och Hellberg, och de gör det bra! Dessutom för goda ändamål och visst kan man ibland sakna denna typ av aktiviteter hos våra egna svenska lag. Det görs försök, men fasen vad britterna är bra på sådant här. Humorn, självironin och lättsamheten finns alltid runt hörnet, oavsett om den är medveten eller ej.
Eller som när Evertons mediaansvarige Darren Griffithskommenterade Everton-match mot Burnley härförleden tillsammans med Snods (extremt bra sändningar!) och konstaterade att han precis sagt något han aldrig trodde han skulle få säga i hela sitt liv:
”Eto´o should have played Tony Hibbert there.”
Eto ´o som för övrigt också haft den goda smaken att låta sig avbildas i en Blue Crimbo-tröja...
”Twelve Days of Blue Crimbo” går vidare och nyligen överraskade Diamond, Sharpy och Snods en viss Ryan McMahon vid 2 nd Batallion the Duke of Lancaster Regiment. En Evertonian som ska tjänstgöra på Falklandsöarna över jul. En duktig militär som dessutom utmärkt sig i bataljonens fotbollslag, enligt hans kapten som nominerat honom till besöket av tre män i Päron till farsa-tröjor.
Noterade dock att när en lokal ungdomsfotbollstränare fick ta emot samma överraskning av Duncan Ferguson några dagar tidigare, så var det dock inte tal om någon Blue Crimbo-tröja. Det finns ändå vissa som aldrig låter självironin gå över styr.
Det blev ett litet avsteg från normal rapportering, men det är också en bild av vilket knark Everton är – eller som den gamle legenden Alan Ball sa: ”Once Everton touched you, nothing will be the same.”
Mycket vill ha mer och när det inte händer så mycket positivt på planen, så finns där annat att grotta ned sig i.
Nu hoppas jag bara på ett bra resultat mot Krasnodar på torsdag samt mot Queens Park Rangers på måndag, men å andra sidan är det ju några avsnitt kvar av ”Twelve Days of Blue Crimbo” och Sharpy, Snods och Diamond kommer även efter det att fortsätta att förgylla vardagen för oss Evertonians.
Jag har i vart fall beställt ett exemplar av den fina päron till farsa-tröjan. Säg bara inget till min fru. Det får bli en överraskning.
