I don't like mondays
Charltons före detta manager Phil Parkinson

I don't like mondays

Uselt, eländigt och totalt oengagerat. Det var en dyster måndagskväll på The Valley där det tydligt syntes att Parkinson inte lyckades i sin uppgift som manager när Swindon mer eller mindre krossade Charlton i årets första match.

Det var med stor förhoppning jag bänkade mig framför tv:n på puben då Charlton för en gångs skull direktsändes, man är ju inte så bortskämd med det i League One. Några småskador men annars fullt manskap att välja ifrån. Även om det varit litet knackigt i de få matcher som spelades under december så tändes ändå hoppets lykta efter oavgjort borta mot Brighton några dagar innan. Men allt som eventuellt åstadkoms där i positiv bemärkelse var som bortblåst denna måndagkväll.

Redan från första stund såg Charltons spel oerhört ängsligt ut. Alla passningar norr om backlinjen tog konstants emot med ryggen åt Swindons mål. Varje passning föregicks dessutom av minst tre tillslag. Rörligheten bland dem som inte hade bollen var obefintlig och trots en man mer på mittfältet så tryckte Charlton själv ihop tre spelare på en väldigt liten yta varför det aldrig blev några större problem för Swindon att pressa ut bollhållaren och spelet ut längs sidlinjen. Eftersom säkerheten hela tiden var nummer ett och två så lyckades Charlton ändå hålla Swindon borta från det egna målet men samtidigt så skapades det inte särskilt mycket framåt. Utifrån tidigare beskrivna förutsättningar så skall det mycket till för att man skall kunna passa sig in över mållinjen.

Därför blev nog även Swindons försvar överraskade när det plötsligt slogs en crossboll från höger mittfält till vänster anfall där Benson vackert tog ned bollen med utsträckt ben och sedan tog den lika utsträckta underarmen till hjälp för att dämpa ned den. Om det var medvetet eller ej låter jag vara osagt men mycket talar för det första då han upprepade samma sak senare i matchen. Domaren kanske inte såg det eller ansåg att boll sökte hand och lät spelet fortgå. Bollen slogs ut till Reid som spelade snett bakåt till Jackson som fick på tillräckligt mycket kraft för att föra bollen framåt på en täckande försvarare som åstadkom en perfekt lobb över målvakten och in i mål. Inte rättvist men vi hoppades på att målet skulle innebära en större säkerhet hos spelarna men ack så fel vi hade. Swindon tog istället över spelet mer och mer och det kändes farligt så fort bollen spelades in mot Charltons straffområde. Elliot stod för en rad kvalificerade räddningar men på en av dessa var han chanslös när Ritchie tog hand om sin egen retur där hela Charltons backlinje stod och tittade på.

Några minuter senare var Charlton nära att ta ledningen på ytterligare en konstig situation när Martin löpte ikapp med en back där bollen sköts på den försvarande backen vilket resulterade i en stenhård bakåtpassning från cirka tjugofem meter strax utanför eget mål där målvakten Smith hade varit helt chanslös. Charlton hade definitivt behövt det målet för att komma in i matchen men lagen gick till pausvila med ett mål var.

Vi hade förväntat oss ett heltaggat hemmlag komma ut till andra halvlek då de tidigare under säsongen har spelat bra i andra halvlek efter mindre goda insatser i den första. Men det fanns inget engagemang, inget hjärta, överhuvudtaget ingen lust alls att vilja spela fotboll. Man kan ju fråga sig hur spelarna hela tiden lyckades placera sig så konstigt och min enda slutsats var att Parkinson har bestämt att de skall spela så. Det gick inget vidare och istället fick vi se Swindon på gammalt engelskt manér gång på gång rusa igenom Charltons försvar. När Dailly, som siste man, skänkte bort bollen till målspottaren Austin så kändes uppförsbacken väldigt kraftig. Det var som ett gäng lekskolebarn som tvingades medverka på skolavslutningen och sjunga för föräldrarna trots att de helst ville springa iväg och busa och stoja (eller kanske spela fotboll).

När Francis för femtioelfte gången blev rundad och frånsprungen på Charltons högersida och drog på sig en frispark så visade Morrison mest beslutsamhet och nickade ganska enkelt in Swindons tredje mål. Det fjärde målet kom bara några minuter senare där inspelet kom efter att Francis ånyo fick agera slalompinne och inspelet bakom den kvarvarande backlinejn enkelt köttades in av Austin så var förnedringen fullständig. Att Abbott sedan putsade till siffrorna genom ett fantastiskt vackert mål spelar ingen roll. Det var så oerhört genomuselt. Med tanke på att Charlton ändå låg på tredjeplats inför matchen så måste det litet ses som ett olycksfall i arbetet men ingen får göra en så remarkabel erbarmelig insats utan att skämmas ögonen ur sig.

Att någonting behöver göras insåg alla och resultatet fick också snabba efterverkningar då Parkinson fick sparken morgonen därpå. Nu väntar Tottenham borta på lördag i FA-cupen, en match som också sänds på tv. Det känns som om den matchen bara kan sluta på ett sätt och jag hoppas bara att Charlton kan hålla nere förlustsiffrorna för i dagsläget finns det absolut inget som talar för att det skulle bli något annat än förlust. Nu gäller det att gjuta ny ryggrad i laget och försöka börja spela fotboll så kanske Charlton med hjälp av den oerhört täta serien trots allt lyckas behålla en topplacering.



Matchfakta

League One: The Valley, Mån 3 jan kl 18:05
Domare: A Woolmer
Publik: 14 740
Resultat: 2 - 4
Målgörare
Charlton Swindon
22, Jackson
87, Abbott
41, Ritchie
56, Austin
77, Morrison
81, Austin


Laguppställning Charlton
Elliot

Francis
Fortune (71)
Dailly
Jackson

Martin (59*)
McCormack (59**)
Semedo
Racon
Reid

Benson
--------------------
Warner
Doherty
Fry
Jenkinson
Wagstaff (59*)
Abbott (59)
Sodje (71)
Laguppställning Swindon
Smith

Rose
Frampton
Caddis
Morrison

Ferry
Prutton
Timlin (77)
O'Brien (66)

Ritchie
Austin (85)
--------------------
Scott
Cuthbert (77)
McGovern (66)
Evans
Pericard
Ball
Dossevi (85)

Lars Liljegren2011-01-07 00:03:00
Author

Fler artiklar om Charlton