Inför: Leicester City - Everton
Pendlingen mellan förväntan likt en liten pojk på julafton och bävan för att allt ska falla ihop i en katastrofal hög av misslyckande, är som mest påtaglig i en Premier League-premiär. Everton åker till Leicester och ska försöka infria de höga förväntningar som finns på The Toffees.
Roberto Martinez har fått de nyförvärv han ville ha, dessutom indikerar han att det kan komma in ytterligare någon och det kanske viktigaste av allt – ingen spelare av betydelse har lämnat.
Med andra ord är förväntningarna skyhöga och ribban är satt till att nå Champions League.
Det går ett sus av Martinez positiva vindar, från Finch Farm ända in i varje Evertonians vardagsrum och själ.
Men, som den luttrade supportern jag ändå är fruktar jag därmed en antiklimax på lördag. Ska verkligen Martinez lyckas med att ta laget en nivå till? Det finns så många skäl till varför det inte skulle gå.
Resultat och spel i träningsmatcherna har varit ganska så dåligt. Låt vara att Martinez testat många spelare och flera av de bästa har spelat väldigt sparsamt.
De andra tilltänkta topplagen ser mycket starkare ut än ifjol, framförallt Chelsea, Arsenal och Manchester United, men även Tottenham och Liverpool med sina begåvade managers kommer att vara farliga i år, för att inte tala om mästarna Manchester City. Det var länge sedan nu då City värvade Evertonspelare på nedgång och Howard Kendall återvände till Goodison trots sin popularitet på Maine Road, och beskrev Manchester City som en älskarinna, men Everton som ett äktenskap.
Och när något går för bra, när allt flyter, ja, då väntar katastrofen runt hörnet, vilket mycket väl kan start mot Leicester City, särskilt med tanke på Evertons usla track record i ligapremiärer.
Everton har för närvarande tre frågetecken i form av hur spelklara Kevin Mirallas, Romelu Lukaku och Seamus Coleman är. De kommer att testas så nära inpå matchen som möjligt. Det kan också finnas en plats för nyförvärvet Christian Atsu, åtminstone på bänken.
Leicester gav oss en gång i tiden Gary Lineker, men som hungrig nykomling kommer de inte att ge oss en meter utan fight på lördag. Faktum är att de slog oss i en träningsmatch nyligen, vilken på ett tydligt vis spelade upp den skräckfilm jag inte vill se i år. Everton hade mycket bollinnehav, men skapade knappt något, medan Leicester var giftiga i sina omställningar mot ett lite darrigt och nonchalant Everton-försvar. Nu var det en träningsmatch och Everton hade mönstrat ett ganska orutinerat lag. Men fruktan finns där ändå.
Men trots den luttrade supporterns paranoida hållning till att misslyckandet alltid står och lurar runt hörnet, går det inte annat än att dras med i den positiva anda av hopp som just nu råder runt Finch Farm och på Goodison Park. Och varför hålla fast vid farhågor när Everton faktiskt mönstrar sin bästa trupp sedan den senaste storhetstiden på 80-talet.
Det är dock nästan omöjligt att förutspå Evertons uppställning på lördag, men jag gör ett försök.
Everton: Howard – Stones, Jagielka, Distin, Baines – Osman, Barry, McCarthy, Pienaar – Barkley - Naismith
På lördag står kampen för en Everton-supporter inte främst mellan Leicester City och Everton, utan mellan två motstridiga känslor – längtan till Premier League-fotboll, vilket man knappt kan vara utan, men också skräcken för en ännu en historisk besvikelse.
