Inför Liverpool vs Everton
Några timmar kvar till avspark. Ännu ett Merseyside-derby. Denna gång handlar det om att stoppa en våg av otäckt anfallsglädje från den röda grannen.
Solen går upp i Sollentuna och hunden är rastad. Sedan börjas det, uppladdningen inför det 229:e Merseyside-derbyt. Ofta en rätt plågsam känslomässig vandring fram till avspark och – ska villigt erkännas – en än större plåga under match, för att inte tala om efter avspark… Vi har ju rätt usel statistik mot den goda grannen som ju inte ens hade fått se dagens ljus om det inte vore för att vi lämnade Anfield Road i slutet av 1800-talet. Faktum var att när Everton tog sin första ligaseger 1890/91 så hette hemmaarenan Anfield Road, vilket ju innebär att 19 ligatitlar firats på Anfield Road (Liverpool FC har ju 18).
Det handlar också om ett unikt derby där det inte finns några skiljelinjer avseende religion, klass eller geografiskt område. Lojalitetsband till klubbarna skär inte sällan rakt igenom familjer. Bästa vänner delas plötsligt upp i blått och rött inför ett derby, för att sedan återgå till en mer normal gemenskap.
Det är också ett derby mellan två historiska giganter inom engelsk fotboll. Ofta själva navet i fotbollens utveckling och själ.
Det är helt enkelt en av de stora matcherna i fotbollshistorien. Direkt ur dess mylla. Sedan har kanske betydelsen av derbyt minskat lite med åren, främst från omvärlden. Mycket därför att de båda klubbarna inte längre kämpar om de största titlarna. I Liverpools fall finns där också rivaliteten mot Manchester United som tog rejäl fart under Sir Alex Fergusons tid som manager för The Red Devils. En tid då Liverpool tappade mark efter ett par decennier av dominans. Men lokalt, på skolgårdarna och i familjerna, är det en oerhört viktig fight. Årets viktigaste.
Efter debaclet mot Southampton, som på många sätt markerade en närmast bottenlös hopplöshet, så har det vänt för Everton. Tre raka segrar och 9-0 i målskillnad. Mycket av äran måste givetvis tillskrivas David Unsworth, som tog hand om laget i väntan på Sam Allardyce. Han genomförde en rad ändringar och några av de spelare som han gav förtroende till, är också de som klivit fram på senare tid.
Det verkar också som Big Sam kommit in i rätt läge, men det är egentligen nu den stora testen kommer. Motståndet i de tre senaste matcherna har väl inte varit lysande och Evertons spel hackar fortfarande en del. Men bollen har börjat rulla åt rätt håll tillsammans med självförtroendet hos nyckelspelare som Gylfi Sigurdsson. Finfina insatser av ungdomar som Mason Holgate, Jonjoe Kenny och Dominic Calvert – Lewin. Och så ser ju Wayne Rooney ut att finna sig tillrätta i en mer tillbakadragen position på mittfältet.
Med andra ord råder stor optimism, men också fruktan. Liverpools form är inte att leka med, särskilt deras anfallsspel. Big Sam inser vikten av att täta och vara noggranna bakåt, då omställningsspelet från Liverpools sida är dödligt. Everton kommer dra sig tillbaka, låta Liverpool föra spelet, men sträva efter att vara oerhört fokuserad med boll när man väl går framåt. Dessutom kommer fasta situationer bli nyckeln för eventuell framgång för Everton. Liverpools försvar är inte det vassaste på fasta och lider av koncentrationstapp i viktiga lägen. Där finns chansen. Gylfi Sigurdsson kan bli den avgörande pusselbiten vid en fast situation.
Släpper vi däremot in ett tidigt mål… Ja, då har jag svårt att se hur vi ska hantera situationen med mindre än en förlust. Men hoppet dör ju aldrig och räkna med en taggad Wayne Rooney!
Eventuell uppställning: Jordan Pickford – Jonjoe Kenny, Mason Holgate, Ashley Williams, Cuco Martina – Tom Davies, Idrissa Gueye – Aaron Lennon, Wayne Rooney, Gylfi Sigurdsson – Dominic Calvert-Lewin.
