Inför Watford vs Everton
Sam Allardyce korståg att stabilisera upp Everton fortsätter. Det handlar om kamp, inget flyt direkt. Men undan för undan blir det bättre. Sägs det… Eller? Matchen mot Watford kan dock bli en intressant vattendelare.
Inte minst Evertons hemmaform sedan Big Sams övertagande har lyfts fram som något positivt. Och visst, poäng tas och Everton närmar sig sakta med säkert fast mark under fötterna. Vi ser dessutom positiva tecken från viktiga kuggar i laget som Gylfi Sigurdsson. Men frågan som darrar i luften eller snarare som en elefant i rummet är: var står Everton egentligen? Och blir det inte bättre än så här?
För i ärlighetens namn så har spelet inte värmt. Det närmar sig ibland nivån som när man rätt ofta såg på grustennis i början på 1980-talet. Ett evigt långbollande utan att något egentligen hände, som ett känt uttalande från tiden beskrev: ”Det är roligare att se målarfärg torka.”
Kanske lite kritiskt i överkant, men det är helt uppenbart att Big Sam nu sätter sin prägel på laget. Vi förlorar lätt mot toppmotstånd, gör halvdant ifrån oss i cuperna och ser till att karva hem poäng mot sämre motstånd. Dessutom förpassas spelare som inte passar in i Big Sams struktur helt åt sidan. Ademola Lookman skickades på lån till Tyskland, Sandro Ramirez tillbaka till Sevilla och de yngre får allt mindre speltid. Långsamma speluppläggare (vilket finns i överflöd) får inte plats, utan det handlar om bollvinnare samt snabba spelare på kanterna. Och det ska helst vara rätt rutinerade herrar. Framförallt får man inte vara oförutsägbar, ojämn och orutinerad som unge Lookman, som visserligen har snabbhet så det blir över. Det är till och med så att Big Sam bänkat två av klubbens bästa spelare i form av Wayne Rooney och Gylfi Sigurdsson i syfte att anpassa sig efter motståndet och inte slösa med kreativitet. Givetvis har det gått åt skogen, så de tar sig nästan alltid tillbaka i elvan.
Seamus Coleman är en drömspelare i Big Sams ögon, men han är – å andra sidan – en drömspelare i allas ögon. Lojal, snabb, orädd, ger minst hundra procent och står upp när andra lägger sig ned. Tyvärr fick han ett bakslag med en ny skada efter några fina insatser och finns inte med mot Watford.
En match som i mångt och mycket handlar om Evertons förmåga att etablera sig på den övre halvan. Watford är ett bra lag, men ojämnt. Inte som Big Sams Everton, som vinner mot de sämre och förlorar mot de riktigt bra lagen. Watford kan slå vem som helst om de har en bra dag, och vice versa.
Everton kommer därmed att sträva efter att tighta till hemåt och sedan får vi hoppas på en omställning med Theo Walcott där Oumar Niasse ”brunkar” in bollen. Vi lär också få se chanser – eller embryon till chanser - som kommer från Rooneys och Sigurdssons speluppfattning. Och så har vi ju de fasta situationerna där Sigurdsson är en mästare. Vi har dock inte varit så bra på att nyttja de fina hörnorna och frisparkarna. Det har handlat om att kasta pärlor till svin för islänningen. Faktum är att man alltför ofta inte kan undgå känslan av att det rör sig om slumpen när Everton gör mål. Tur, helt enkelt.
På något annat sätt än beskrivet lär vi inte göra mål och eftersom vi ska spela tight på bortaplan, så kan Big Sam får för sig att vila Rooney eller Sigurdsson. Jo, det kan hända.
Hoppet står till att vi kan låsa Watford på en dag där det inte flyter för dom. Inte minst vår egen lille gunstling Gerard Deulofeu (rätt populär hos många på Goodison Park fortfarande. Ibland magisk, men ofta i otakt. Dock fanns det charm över hans spel och uppenbarelse.) kan straffa oss hårt med sin snabbhet, särskilt om han matchas mot Cuco Martina, som ju endast är vikarierande vänsterback. Ytterligare ett skäl till att Big Sam kanske inte vågar spela Rooney och Sigurdson, eftersom någon av de tu – i så fall – skulle hamna ute på Deulofeus kant.
Säsongen ut får vi hoppas på matcher där det vore roligare att se målarfärgen torka. Det kommer sannolikt ge oss en plats mellan 8-12 och vi kan pusta ut från vad som såg ut att handla om fritt fall. Big Sam gör det jobb han alltid gjort och kommer att fortsätta göra. På bänken finns internationella stjärnor som Cenk Tosun vars spel i landslag och Champions League knappast räknas som en merit, då han ändå anses ha för dålig fysik för att spela i Premier League. Eller den lovande Lookman. Eller unge Nikola Vlasic. Eller finliraren utan självförtroende Davy Klassen.
Matchen mot Watford kan bli en vattendelare där vi visar prov på om vi är ett lag för den övre halvan. Men det kommer inte bli roligt och steget från den övre halvan till de sex främsta är större än gigantiskt. Big Sam lär cementera oss där. Denna säsong är det okej, eftersom alternativet syntes bli en katastrof. Men är det så här vi vill ha det. Everton kallades för ”The School of Science”, klubben där Alex ”The Golden Vision” Young underhöll på 60-talet, det var på Goodison ”The Holy Trinity” (mittfältet Colin Harvey, Alan Ball och Howard Kendall) skapade magi på 1960- och början av 70-talet och det var vi som lyckades utmana Liverpool i snabb, aggressiv kortpassningsfotboll på 80-talet. Vill vi ha det så här? Ska vi vänja oss vid att stirra på en ladugårdsvägg och vänta på att målarfärgen ska torka?
En- som vanligt – svårgissad laguppställning:
Pickford – Kenny, Williams, Keane, Martina – Davies, Rooney, Gana Gueye – Walcott, Niasse, Sigurdsson
