Bitterhet - en Everton-supporters arvedel
John Stones har lämnat in en transferansökan och nu finns det nästan ingenting som tyder på att han stannar i Everton efter den sista augusti.
Fan också!
Visserligen kan Everton förvägra den lovande mittbacken en flytt, men det brukar inte vara ett funktionellt alternativ för någon. Bilan faller i samma ögonblick som transferansökan landar på managerns bord. I förmiddags på presskonferensen inför ligacupmötet mot Barnsley höll Roberto Martinez journalisterna stången för trehundrafemtioelfte gången. Nej, Stones ska inte lämna eller inga kommentarer. Ett evigt mantra, ständigt upprepad till en journalistkår som formligen vältrar sig i att spekulera om spelare som är på väg bort från Everton. En av de klubbar som på senare år ständigt finner nya diamanter men aldrig någonsin får möjlighet att få uppleva dem färdigslipade.
Transferansökan lämnades in vid femtiden
John Stones anlände för några år sedan som ung och lovande från just veckans ligacupmotståndare Barnsley. Det var David Moyes som var tidigt ute med att säkra talangen för att Stones skulle få utvecklas i Evertons ungdomslag. I lugn och ro tog han steg för steg och det senaste åren har det gått allt snabbare. A-landslaget och numera given i Evertons mittförsvar.
Men vid femtiden i eftermiddags lämnade han så in sin transferansökan. Det konstanta trycket från media, från Chelsea, från Mourinho och säkerligen från agenten har givit resultat. Den rika klubben fick nej, men då ökar man bara trycket till dess att det inte går att stå emot längre. Alla medel är tillåtna, bara man gör det med hjälp av en bombmatta och under tillräckligt lång tid.
Fast egentligen kan man varken belasta Chelsea, John Stones, Everton eller någon för att det blir som det blir. Det är så det är. Var och en gör det man kan för att få sin vilja igenom och då vinner den rike.
Penningregnet över Premier League - en gyllene bur för Everton
Stones är ambitiös och har alla egenskaper som kan göra honom till en av de allra främsta mittbackarna i världen. Tycker exempelvis att jämförelsen med John Terry är orättvis. För båda. John Terry är en erfaren ledare på plan, vars motstycke knappt finns i dagens fotboll. Stones har attityden att bli en sådan ledare, men han är inte där ännu och oräddheten som ibland gränsar till arrogans gör att han fortfarande kommer att blanda och ge. Han har mycket kvar att lära. Å andra sidan är John Terry en betydligt mer begränsad fotbollsspelare än vad John Stones är och framförallt kan utvecklas till att bli. Något som Jose Mourinho är väl medveten om.
Sett utifrån hur fotbollsvärlden ser ut just nu, så är väl svaret att jag inte borde vara särskilt förvånad. Att jag var naiv som trodde Stones kunde tänka sig att stanna ytterligare ett eller två år i Everton. Men ändå inte. Varför inte utvecklas till den ledare och fotbollspelare han kan bli i ett spelande Everton, där han kommer utsättas för betydligt större prövningar i duellspel och få större inflytande i laget, än i Mourinhos relativt utstuderade rollspel?
Och Everton behöver inte pengarna. Vi behöver spelarna. Penningregnet blir som en gyllene bur för lag som Everton, då det inte kan ge Champions League-platser eller ligatitlar. Det finns fortfarande lag som är relativt sett mycket rikare och bokstavligt sett svinaktigt förmögna. Det kommer inte ta oss någonstans än där vi redan är.
Från rikemansklubb till ungdomsutvecklare till bitterhet
Fram 60-talet var det ingen större skillnad ekonomiskt bland klubbarna i hela ligan från fyran (nuvarande League Two) till ettan (Premier League). Sedan släpptes lönetaket och spelarna fick bättre rättigheter. I samband med att några ambitiösa managers tog ett större helhetsgrepp om klubbarna och vissa av dem fick bättre ekonomisk backning från rika män från bygden, så etablerades snart en elit och rikemansklubb av lag. Everton var en av de klubbar med stora resurser och framgångar, kanske till och med den rikaste under en period. Klubben köpte de spelare man ville ha och sålde de som inte platsade. Under 70-talet gick klubben in i en mer instabil period, men fortfarande kunde man genomföra stora spelarköp. Faktum var att det var vanligare att bra spelare misslyckades i Everton än att man tog fram egna produkter. Sedan följde 80-talet och Evertons bästa decennium med titlar, god ekonomi och stora spelarköp. Men – till skillnad från några lag idag - resurserna hade begränsningar. Fortfarande krävdes det list och förmåga av managers för att hitta rätt mix. 90-talet blev mörkt för Everton, eftersom de inte fick vara med i Europa och spelare lämnade samtidigt som ekonomin gick i kras. En lång golgatavandring utan titlar och med knaper ekonomi startade, men under vägen lyckades Everton bygga en akademi med förmågan att finna unga spelare – sent eller tidigt – och utveckla dessa till Premier League-spelare. Problemet är bara att någon Ajax- eller Barcelona-effekt lär vi aldrig få, för oavsett om de heter Wayne Rooney eller John Stones, så hinner de lämna innan de skulle kunna bidra till en pokal.
Hela mitt supporter-hjärta skriker av förtvivlan när jag sitter här och försöker smälta det faktum att John Stones lämnat in en transferansökan. Men jag har varit med förr. Hjärtat är tåligt. Pumpar olyckligt vidare även imorgon och i övermorgon. Och likt Sisyfos som utlovats att få komma hem till sin fru bara han lyckades rulla upp stenen för kullen, men aldrig nådde ända upp då det ju var omöjligt, så strävar jag på i sitt supporterskap i hopp om att få uppleva lycka någon gång igen.
Istället vältrar jag mig i en supportersnobbism och fnyser åt lag med sämre traditioner än Everton (vilket i och för sig är de flesta) och hånler åt de rika pokalsamlarnas fans som oäkta medgångssupportrar utan djup och mening. Baksidan av snobbism är dock att den bottnar i ett lidande, kanske även avundsjuka och ett stort mått av genuin bitterhet.
För visst fan är jag bitter över John Stones. Ikväll släpptes luften ur min madrass på vilket väckta förhoppningar vilar. Ikväll ska jag vältra mig i olycka mot det hårda golvet. Imorgon börjar jag blåsa upp madrassen igen.
Idag skänker jag också en tanke till alla Barnsley-supportrar, som säkerligen kände samma sak när Everton köpte över Stones när han var långt ifrån torr bakom öronen. Katten på råttan...
Fan också!
