Johnny Giles - mittfältsgeneralen i Leeds
Leeds United var under andra halvan av 1960-talet fram till 70-talets mitt en urkraft i Engelsk fotboll. Fruktade och beundrade. Laget du var tvungen att ta dig förbi om du skulle vinna en titel. Där fanns idel storspelare, men deras store mittfältsgeneral - Johnny Giles - var något utöver det vanliga.
Blackburn, Ewood Park, 20 oktober 2018
Leeds ligger under mot Blackburn, men jag kan inte låta bli att imponeras över deras stora och tillresta klack som fyller hela Darwen End. Dessutom finns där en spanjor vid namn Samuel Saiz som dominerar och styr spelet för Leeds räkning, åtminstone i början av matchen. Det får mig att driva iväg i tankarna. Tillbaka till 60- och 70-talen då Leeds spel styrdes av en irländare vid namn Johnny Giles.
Att utse den främsta profilen i en klubb där kollektivet var allt är kanske inte det lättaste, särskilt inte när det dessutom fanns så många profiler.
Den ibland brutale mittfältsgnuggaren Billy Bremner kanske är den som de flesta ändå skulle lyfta fram som den store profilen. Men varför inte eleganten Eddie Gray, den ryktbare Norman Hunter, mittbacksklippan Jackie Charlton, Peter Lorimer med det makalösa skottet. Och så vidare.
Jag väljer dock Johnny Giles. Irländaren som kombinerade en viss elakhet med magiskt spelsinne. Motorn såväl som hjärnan på Leeds mittfält. När man läser biografier av motspelare från samma tid, så känns det nästan alltid som Johnny Giles dyker upp. Dels som någon form av fruktan, dels som beundran.
Karriären startade dock i Manchester United med vilka han vann FA-cupen 1963, där han slog den öppnande passningen som till slut resulterade i segermålet. Debuten kom redan som nittonåring, mycket på grund av att stora delar av Manchester Uniteds lag omkommit i den tragiska flygolyckan i München 1958. Efter FA-cupfinalen begärde han transfer och hamnade i ett av fotbollshistoriens mäktigaste lagbyggen – Don Revies Leeds United.
Tillsammans med Billy Bremner bildade han det kompletta innermittfältet. Spelbegåvning, elakhet och bollvinnande i en explosiv blandning. Giles stod för elegansen och även ett stort mått av elakhet, medan Bremner stod för bollvinnande och… ja, om möjligt större mått av elakhet.
Nottinghams John Robertson berättade om när han som ung fick order om att punktmarkera Giles. Det slutade med att Giles gick ut på vänsterkanten och sa till Eddie Gray att gå in i mitten och sköta ruljangsen. Säger en hel del om Leeds på den tiden. Gray och Giles var makalösa fotbollsspelare och det kvittade vem som skötte elegansen. Dessutom lyckades Giles med konststycket att inte bara dra med sig Robertson, utan även den numera rätt förvirrade högerbacken i Nottingham som inte hade en aning om hur han skulle agera när Gray briljera på mitten utom räckhåll, medan Giles tog det lugnt på kanten.
När liraren Frank Worthington i en match gjort Johnny Giles till åtlöje genom att vid hörnflaggan flippa bollen över egen axel och Giles huvud fick han strax efter följande budskap:
”If you ever take the piss out of me or Leeds United again, I ´ll break your legs.”
Johnny Giles summerade själv inställningen:
"When people talk about Leeds being dirty, they forget that was the culture back then. You had to look after yourself. There were so many players around who would now be suspended all season long. We just made sure nobody ever managed to bully us.”
Steve Perryman i Spurs minns med viss bävan hur han lyckades reta upp Giles efter en riktigt ful tackling så till den milda grad att det blev tumult (ja, eller Perryman trillade efter att han försökt skicka en näve mot Giles) i speltunneln och på plan gick Giles fram till Norman ”Bites Yer Legs” Hunter, så att det skulle höras samtidigt som han pekade mot ung Perryman:
”Norm! This One!”
Normalt sett en dödsdom. Perryman lyckades dock stå upp hyfsat, men blev lite besviken på sina lagkamrater Alan Mullery och Martin Peters för att de inte bistod honom. Och inte blev det bättre efter matchen då Spurs manager Bill Nicholson skällde ut Perryman efter noter:
”You were right out of order. He´s a helluva player. Don´t do it again.”
Och Perryman höll med och skriver i sin biografi att Giles var en av de bästa spelare han mött. Lysande passningsspelare som dessutom ar både tuffare och hårdare än självaste Billy Bremner, när det väl behövdes. När man trodde att man hade stängt ned honom så gjorde han en vek han snabbt av och lyckades lägga en lång och perfekt passning för att öppna en helt ny yta eller så fann han någon att vägga med och så var situationen förbi. Han fann vinklar ingen trodde fanns.
Med Leeds blev det drygt tio år i toppen av europeisk fotboll. Två ligatitlar och fem andraplatser, en FA-cup och ytterligare tre finaler, en ligacuptitel, två segrar i Inte Cities Fairs Cup (mässcupen) samt ytterligare en final. Finalist i cupvinnarcupen och avslutningsvis och en Europacupfinal. Alla prestationer mellan 1964/64, då man som nyuppflyttade hamnade tvåa i ligan och 1975, då Don Revie lämnat och Giles gjorde sin sista stora final i Europacupen mot FC Bayern München.
Framgångarna var ju tänkta att fortsätta i och med att Revie föreslog Giles som manager med stöd av Billy Bremner och efter debaclet under 44 dagar med Brian Clough blev Giles förbisedd ännu en gång då Jimmy Armfield anlände som manager.
Efter 527 matcher för Leeds drog Giles vidare då han 1975 accepterade ett erbjudande att bli spelande manager för West Bromwich samtidigt som han coachade Irlands landslag. Giles själv gjorde 59 landskamper för Irland. Därefter skulle flera manageruppdrag följa och idag är han en uppskattad fotbollsexpert på den irländska kanalen RTE Sport.
Texten är även publicerad i boken Tipsextra – klubbarna, matcherna, spelarna (Per Malmqvist Stolt, 2017)
Leeds ligger under mot Blackburn, men jag kan inte låta bli att imponeras över deras stora och tillresta klack som fyller hela Darwen End. Dessutom finns där en spanjor vid namn Samuel Saiz som dominerar och styr spelet för Leeds räkning, åtminstone i början av matchen. Det får mig att driva iväg i tankarna. Tillbaka till 60- och 70-talen då Leeds spel styrdes av en irländare vid namn Johnny Giles.
Att utse den främsta profilen i en klubb där kollektivet var allt är kanske inte det lättaste, särskilt inte när det dessutom fanns så många profiler.
Den ibland brutale mittfältsgnuggaren Billy Bremner kanske är den som de flesta ändå skulle lyfta fram som den store profilen. Men varför inte eleganten Eddie Gray, den ryktbare Norman Hunter, mittbacksklippan Jackie Charlton, Peter Lorimer med det makalösa skottet. Och så vidare.
Jag väljer dock Johnny Giles. Irländaren som kombinerade en viss elakhet med magiskt spelsinne. Motorn såväl som hjärnan på Leeds mittfält. När man läser biografier av motspelare från samma tid, så känns det nästan alltid som Johnny Giles dyker upp. Dels som någon form av fruktan, dels som beundran.
Karriären startade dock i Manchester United med vilka han vann FA-cupen 1963, där han slog den öppnande passningen som till slut resulterade i segermålet. Debuten kom redan som nittonåring, mycket på grund av att stora delar av Manchester Uniteds lag omkommit i den tragiska flygolyckan i München 1958. Efter FA-cupfinalen begärde han transfer och hamnade i ett av fotbollshistoriens mäktigaste lagbyggen – Don Revies Leeds United.
Tillsammans med Billy Bremner bildade han det kompletta innermittfältet. Spelbegåvning, elakhet och bollvinnande i en explosiv blandning. Giles stod för elegansen och även ett stort mått av elakhet, medan Bremner stod för bollvinnande och… ja, om möjligt större mått av elakhet.
Nottinghams John Robertson berättade om när han som ung fick order om att punktmarkera Giles. Det slutade med att Giles gick ut på vänsterkanten och sa till Eddie Gray att gå in i mitten och sköta ruljangsen. Säger en hel del om Leeds på den tiden. Gray och Giles var makalösa fotbollsspelare och det kvittade vem som skötte elegansen. Dessutom lyckades Giles med konststycket att inte bara dra med sig Robertson, utan även den numera rätt förvirrade högerbacken i Nottingham som inte hade en aning om hur han skulle agera när Gray briljera på mitten utom räckhåll, medan Giles tog det lugnt på kanten.
När liraren Frank Worthington i en match gjort Johnny Giles till åtlöje genom att vid hörnflaggan flippa bollen över egen axel och Giles huvud fick han strax efter följande budskap:
”If you ever take the piss out of me or Leeds United again, I ´ll break your legs.”
Johnny Giles summerade själv inställningen:
"When people talk about Leeds being dirty, they forget that was the culture back then. You had to look after yourself. There were so many players around who would now be suspended all season long. We just made sure nobody ever managed to bully us.”
Steve Perryman i Spurs minns med viss bävan hur han lyckades reta upp Giles efter en riktigt ful tackling så till den milda grad att det blev tumult (ja, eller Perryman trillade efter att han försökt skicka en näve mot Giles) i speltunneln och på plan gick Giles fram till Norman ”Bites Yer Legs” Hunter, så att det skulle höras samtidigt som han pekade mot ung Perryman:
”Norm! This One!”
Normalt sett en dödsdom. Perryman lyckades dock stå upp hyfsat, men blev lite besviken på sina lagkamrater Alan Mullery och Martin Peters för att de inte bistod honom. Och inte blev det bättre efter matchen då Spurs manager Bill Nicholson skällde ut Perryman efter noter:
”You were right out of order. He´s a helluva player. Don´t do it again.”
Och Perryman höll med och skriver i sin biografi att Giles var en av de bästa spelare han mött. Lysande passningsspelare som dessutom ar både tuffare och hårdare än självaste Billy Bremner, när det väl behövdes. När man trodde att man hade stängt ned honom så gjorde han en vek han snabbt av och lyckades lägga en lång och perfekt passning för att öppna en helt ny yta eller så fann han någon att vägga med och så var situationen förbi. Han fann vinklar ingen trodde fanns.
Med Leeds blev det drygt tio år i toppen av europeisk fotboll. Två ligatitlar och fem andraplatser, en FA-cup och ytterligare tre finaler, en ligacuptitel, två segrar i Inte Cities Fairs Cup (mässcupen) samt ytterligare en final. Finalist i cupvinnarcupen och avslutningsvis och en Europacupfinal. Alla prestationer mellan 1964/64, då man som nyuppflyttade hamnade tvåa i ligan och 1975, då Don Revie lämnat och Giles gjorde sin sista stora final i Europacupen mot FC Bayern München.
Framgångarna var ju tänkta att fortsätta i och med att Revie föreslog Giles som manager med stöd av Billy Bremner och efter debaclet under 44 dagar med Brian Clough blev Giles förbisedd ännu en gång då Jimmy Armfield anlände som manager.
Efter 527 matcher för Leeds drog Giles vidare då han 1975 accepterade ett erbjudande att bli spelande manager för West Bromwich samtidigt som han coachade Irlands landslag. Giles själv gjorde 59 landskamper för Irland. Därefter skulle flera manageruppdrag följa och idag är han en uppskattad fotbollsexpert på den irländska kanalen RTE Sport.
Texten är även publicerad i boken Tipsextra – klubbarna, matcherna, spelarna (Per Malmqvist Stolt, 2017)
Per Malmqvist Stoltskribentper@gmail.com@permalmqvist2018-10-23 13:15:00
