Kai Havertz har lärt sig att hantera pressen: ”Det finns viktigare saker än fotboll”
Chelseas anfallsstjärna Kai Havertz blev vid 21 års ålder klubbens dyraste värvning genom tiderna. En etikett som tyngde honom och påverkade hans prestationer. Tre år senare har tysken lärt sig att hantera pressen utifrån.
Kai Havertz är numera hemmastadd i Wimbledon, i Londons sydvästra delar. Chelsea-trakter. Med flickvän och ett par hundar i hushållet har tysken fått perspektiv på saker och ting. Omställningen från jättelöfte i hemlandet till stjärnvärvning i Storbritannien var svår, men han har kommit ut helskinnad på andra sidan.
– Fotboll är inte det viktigaste som finns i mitt liv. Andra saker kanske är 100 gånger viktigare. Det kanske inte är så enkelt att säga, en åsikt som inte uppskattas av alla, men det är så jag känner.
– Fotboll är det bästa som finns, brasklappar 23-åringen.
Havertz har bjudit in The Guardian för en lång intervju. Dels om fotboll, men kanske ännu mer om precis allt annat. Om hans välgörenhetsarbete, hans roll som förkämpe i djurrättsfrågor, om familj och civila åtaganden som välbetalt fotbollsproffs. Chelsea har länge varit en klubb förknippad med ett visst mått av turbulens, men det senaste året har varit särskilt händelserikt. Kanske framförallt på sidan av planen.
– Du har den stora bilden, du tänker ’vad är det som pågår?’ Det ska du tänka, du bör känna att det inte är rätt. Sedan har du klubben. Som spelare märker du inte av ägarbytet så mycket, men vi har ny tränare, nya spelare, ny stab. Ett helt nytt omklädningsrum, så många nya personligheter. Du måste anpassa dig, bygga nya relationer, förklarar Havertz.
– Jag spelade bredvid Jorginho i två och ett halvt år, han växer framför mina ögon, sedan ringer han mig en dag och säger, ’jag drar.’ Va? Hur är det möjligt? Det är så det funkar, du måste acceptera hur fotbollen är. Det är mitt sjätte år som proffs och min sjunde huvudtränare. Tolv spelare har värvats sedan i somras, det är galet. Enzo och Mudryk har plockats in för stora pengar. De är bara 22 år, du vet? Du kan inte förvänta dig att de ska vara Neymar från start. Det tar tid, precis som för mig, säger Havertz.
Den stora prislappen är något som tysken känner igen sig i. När han hämtades in från Bayer Leverkusen blev han klubbens dittills dyraste värvning någonsin med en övergångssumma på 72 miljoner pund.
– För mig var priset en stor sak. Jag var Chelseas dyraste spelare. Jag förstår inte hur sådana pengar kan spenderas, men det har blivit normalt inom fotboll. Det för med sig press, folk tror att du ska vara Messi. Jag var fortfarande 20, 21 år. Det ser inte folk, de ser prislappen. Du känner det, ett slags ansträngdhet. Jag kom hit under pandemin, fortsätter Havertz.
Guardians eminente skribent Sid Lowe invänder med att det kanske var en bra sak? Han får visst medhåll från Chelseas unge anfallare.
– Kanske det, ja. För första halvåret var inte bra. Hade det varit publik på läktarna så hade de kanske buat. Du känner att kamerorna vilar på dig, det är ovant. Jag vill inte stå i centrum, det var ganska galet i början. Det fanns såklart uppmärksamhet i Leverkusen också, men om du adderar prislappen… Det sätter sig i skallen, säger Havertz.
– Det är en process. I tonåren styr fotbollen hela ditt liv. Det svänger med varje match. Du tänker att de kanske har rätt, att du är värdelös på fotboll. Du börjar nästan tro på det.
Det kan såklart gå åt andra hållet med. När det går bra och publiken hyllar en spelare, tror man på det då också? Hjälten från Porto börjar glida in på vilken sorts image som förväntas av fotbollsspelare.
– Det finns en schablonbild av fotbollsspelare, glitter och glamour och sådant. Jag har mött spelare som lägger stora pengar på prylar, du tänker, ’varför gör du det här?’ Vissa spelare bryr sig, andra inte. Det handlar inte alltid om att basunera ut vad du åstadkommit. Det finns olika karaktärer. Toni Kroos är en. Lugn, ödmjuk, bryr sig inte om fina prylar. Han vet att det finns annat i livet än fotboll. N’Golo Kanté är en annan. Han har haft samma telefon i 10 år, bryr sig inte om bilar, bryr sig inte om kläder, berättar Havertz.
– Du kan inte döma människor för vad de lägger sina pengar på. Om det gör dem glada, det rör inte mig. Kanske är de bra människor på insidan, men vill visa upp ett coolt yttre. Ibland kan det vara ett skydd, tillägger han.
Kai Havertz fyller 24 i år. Han är fortfarande ung, men har redan åstadkommit väldigt mycket. Han har avgjort en Champions League-final. Han har lärt sig mycket om sig själv och den industri han befinner sig i. Som 17-åring trodde han sig behöva en lyxig ryggsäck, lik dem som lagkamraterna bar runt på.
– Den var vit med gulddetaljer, flashig, men det var inte jag. Jag kunde inte ta mig själv på allvar. Jag pratade med mina föräldrar, de pekade ut när jag betedde mig annorlunda och kunde syna mig, säger Havertz.
På plats i intervjurummet finns dessutom Kai Havertz syster Lea, som glatt utropar att hon nu är innehavare av denna lyx-ryggsäck. Familjen är viktig för Havertz, därifrån har han bland annat fått sitt engagemang för djurens rätt. Anfallarens egen fond har gått från att fokusera på omvårdnad av misskötta åsnor till att stötta ungdomsgårdar och äldrevård.
– Jag kände ett särskilt band till åsnor från dag ett. De är väldigt lugna, jag kände igen mig i det. De tar det lugnt hela dagen, vill leva sitt liv. Efter en förlust gick jag till stallet. Det var ett slags återhämtning, jag kände ett lugn, säger Havertz.
Han påtalar att han ibland får mothugg, att han inte är tillräckligt engagerad på planen. Själv påtalar han vikten av andra ting i livet än fotboll, men understryker att han alltid är engagerad till hundra procent under match. Även om tysken har höga krav på sig själv så kan han inte alltid kontrollera allt som händer under 90 minuter. Det finns åtminstone 21 andra personer som har en del att säga till om.
– Du måste vara stabil. Om du spelar dåligt, det gör dig inte till en dålig person, topparna är heller inte verkliga. Allt går så fort – de senaste månaderna är ett bra exempel. Alla är arga på mig, jag gör inte mål, jag spelar dåligt, här och där är det dåligt, jag måste säljas. Nu gör jag mål och är plötsligt den bästa spelaren. De älskar mig nu, men jag kanske är hatad om två veckor igen. Oavsett hur bra jag spelat så förväntar sig min flickvän att jag ställer in disken i maskinen när jag kommer hem, säger Havertz.
Det verkar bo ett lugn inne i Kai Havertz. Även om Chelsea ligger på en ovan tiondeplats i ligan behöver säsongen inte vara bortkastad. Det finns fortfarande en Champions League-buckla att slåss om. Parallellerna till säsongen 2020/21 finns där, något som även Kai Havertz har insett.
– Frank Lampard värvade mig, vi hade bra samtal, han hjälpte mig trots att han själv befann sig i en svår situation, för det är jag tacksam. Sedan kom Thomas Tuchel med en annan syn på fotboll. Varje detalj, varje centimeter, hur du rör bollen, mottagningar, vart du passar, med vilken fot, rörelse, skapa ytor. Han är på den högsta nivån. Att komma in och vinna Champions League på sex månader säger allt, menar Havertz.
Premier League-bucklan fattas i Havertz prisskåp, en titel som Chelsea inte har lyft sedan 2017. Samtidigt medger Chelseas nummer 29 att det är något visst med ett Stamford Bridge som lyses upp av strålkastare mitt i veckan.
– Min bror och jag brukade kolla Champions League, att hålla i trofén med familjen var speciellt. Jag gjorde det här målet, jag kan vara glad. Jag realiserade min barndomsdröm. Ambitionen finns kvar. Det går inte särskilt bra i ligan, vi känner med supportrarna. Mot Dortmund var stämningen den bästa jag har upplevt. Du känner entusiasmen. Premier League är stort, kanske ännu svårare, men Champions League är annorlunda. Hymnen, kvällsmatcher, det är speciellt, medger Havertz.
Tysken har haft stort förtroende från Graham Potter sedan tränarens intåg i klubben. Svenskbekantingen är Havertz tredje chef sedan han själv skrev på för de kungsblå. Kai Havertz menar att stödet är ömsesidigt.
– Han är väldigt bra för Chelsea, trots kritiken. Alla i omklädningsrummet känner till hans kvaliteter, säger Havertz.
Om Havertz var en något bortkommen tonåring ger han sken av att vara en väldigt mogen 23-åring. Han har anförtrotts med ansvaret för Chelseas straffsparkar på planen, vid sidan av den hjälper han till att rädda djur från misskötsel. Situationen på tyskens personliga hemmaplan verkar tätt förknippad med denna mognad.
– När du förlorar sitter det dåliga humöret i. men det har förändrats. Du utvecklas, mognar. Min flickvän gav upp hela sitt liv i Tyskland för att komma hit. Jag vill inte komma hem och sabba hennes dag. Du känner pressen varje dag i en så här stor klubb, men när jag slog straffen mot Dortmund kunde jag bara tänka, ’som barn drömde jag om att stå här.’ Som 10-åring hade jag inte kunnat drömma om att skicka Chelsea till en Champions League-kvartsfinal, säger Havertz.
– Du är såklart nervös, men jag kunde njuta av ögonblicket snarare än att känna pressen. Det är viktigt att komma ihåg – du är här för att du älskar sporten, fortsätter han.
Sportsliga framgångar och ett balanserat privatliv behöver inte agera motpoler, menar tysken. Han knyter ihop säcken på ett bra sätt. Kai Havertz verkar befinna sig på en bra plats i livet.
– Det är något jag har försökt ändra på, så var det inte förut. Jag kunde gå till räddningsverksamheten, hänga med åsnorna och bara koppla av. Det var en skön känsla, nu känner jag att jag kan ge något tillbaka. Det är uppenbart för mig och borde vara det för alla. Det är viktigare. Fotboll är ett bra sätt att skänka glädje till folk, men det finns andra sätt. Att fokusera på fotboll dygnet runt är inte hälsosamt, säger Havertz.
