Klart bäst med sista-minuten-värvningar
Fönstret är stängt och en känsla av spirande hopp stiger i Everton-hjärtat. Kanske inte lika euforiskt som under förra sommaren, men med lite tur finns det mer substans i hoppet denna gång? Framförallt eftersom de flesta värvningarna gjordes strax innan fönstret stängdes.
Everton gjorde en makalös spurt i transfer-fönstret och lyckades knyta till sig en rad – till synes – riktigt bra nyförvärv i de allra sista skälvande minuterna. Att det blev så tight beror inte på någon form av desperation utan är helt enkelt ett bevis på hur marknaden fungerar idag. Är du exempelvis Real Madrid ska du hyllas ifall du gör dina affärer tidigt under fönstret, eftersom du befinner dig i den exklusiva skara av klubbar dit de flesta spelare vill. Är du riktigt slipad gör du affären klar före VM bara för att spelaren ska göra succé och du kan sitta nöjd och skrocka över din förträfflighet. Men i stort spelar det ingen roll då pengarna och lyskraften alltid gör dig till ett förstaval.
Krass verklighet
Everton rankas ofta som en av världens tjugo största klubbar rent omsättningsmässigt och har dessutom mycket starka traditioner att falla tillbaka på, men befinner ändå ljusår ifrån Real Madrid såväl som sex klubbar i England som kanske bara hamnar någon placering ovanför och ibland till och med under The Toffees. Spelare i toppklass skriver därmed sällan på direkt när ett bud kommer från Everton. Via agenterna väntar de in bud från andra klubbar eller - om de befinner sig i en klubb som Barcelona - försöker sondera läget hur de ligger till inför nästa säsong. Spelare som inte tackar ja direkt när de erbjuds kontrakt i en traditionell storklubb som Everton och därmed anses visa dålig respekt som dessutom påverkar deras motivation negativt att prestera bra i klubben är ett minne blott och ingen idé att bli förbannad över. Faktum är att det snarare är tvärtom. Det är de som tackar ja direkt man ska vara lite misstänksam mot.
Kompetens från en klubb som Everton handlar i dagsläget om att följa spelare under en längre tid. Lägga ut betet och ligga så pass nära att när spelaren inte har några bättre alternativ, veva in och framförallt göra detta innan fönstret stängs. Så ser den krassa verkligheten ut, även för en storklubb som Everton.
Därför kan vi också tro mer på det spirande hoppet nu än ifjol, då vi gjorde klart med flera nyckelspelare tidigt. Vi trodde på värvningsansvarige Steve Walsh och managern Ronald Koemans övernaturliga förmågor att finna rätt spelare. Walsh hade ju gjort det i Leicester, så varför skulle det inte funka i Everton, där plånboken var betydligt mer välfylld? Visst kändes det lite märkligt att de investerade i tre spelare på samma position (Davy Klassen, Wayne Rooney och Gylfi Sigurdsson), men det tog – åtminstone jag – bara som ett tecken på att Walsh verkligen visste vad han gjorde. Som ett bevis på att han var smartare än alla andra. Så var det givetvis inte och det borde man kanske förstått, men det ville man inte förstå. Det är mänskligt.
Det tidiga agerandet tydde snarare på att man värvat spelare som kanske inte höll måttet, där andra större klubbar helt enkelt inte var intresserade.
Nytt hopp
Denna sommar värvades Richarlison tidigt. Onekligen en spelare där det kanske inte fanns någon kö av dreglande klubbar, men en spelare som Marco Silva vet vad han får av och där relationen dem emellan är riktigt bra. Visserligen blev det dyrt. Så pass dyrt att den alltmer komiske expertkommentatorn Paul Merson menade att Everton förstört transfer-fönstret. Men det är Silvas gubbe och vill en manager verkligen ha en spelare som han känner sedan tidigare, brukar det vara värt de där extra pengarna. Resterande spelare kom in ganska sent – ja, de sista bara några minuter innan stängning – även om Everton bearbetat dem under en längre period, vilket innebär att spelarna och dears agenter tömt ut samtliga möjligheter och därmed bedömt Everton som det bästa alternativet. Bernard gick till och med helt under radarn och får ses som lite av ett klipp.
Så här dagen före avspark kan man inte annat än ge Evertons ledning toppbetyg för agerandet under sommaren. Dessutom kan till och med en lekman som jag se att man har köpt spelare på platser där det saknas tillräckligt bredd eller spetskompetens.
Ja, det finns anledning till hopp. Ett hopp som släcktes tidigt ifjol, vilket inte bara berodde på dåliga värvningar utan också på en fullkomligt bisarrt tuff inledning på säsongen, där de blivande topplagen stod på kö. Vecka efter vecka. När gatloppet väl var över så var även självförtroendet i Ronald Koemans och Steve Walshs korthus raserat. Nu hoppas vi på en bra resultatmässig start, men framförallt en start på ett riktigt bra lagbygge för framtiden.
