Klubben som inte går att hata
Är Fulham en för snäll klubb för att nå de riktigt stora framgångarna? En klubb som gärna betraktas ur den lilla klubbens perspektiv, men faktum är att Fulham har flertalet gånger i fotbollshistorien haft riktigt bra spelare och goda möjligheter att etablera sig som en större klubb än vad de är idag. Men att uppleva Craven Cottage… Ja, det borde alla fotbollsintresserade göra någon gång i livet.
Det är få svenskar som skulle säga att de har Fulham som sitt stora favoritlag, men desto fler som faktiskt har varit på Craven Cottage. För om man är lite nyfiken på att se på engelsk fotboll är Fulham ofta ett naturligt val. Läget i London är ypperligt och det behöver inte kosta skjortan om du vill ha en biljett. Arenan är nästan förtrollande på så sätt att den fortfarande känns igen från arkitekten Archibald Leitch storhetstid och det är helt enkelt en alltigenom trevlig upplevelse. Dessutom en “snäll” plats, sett ur ett supporterperspektiv.
“Snäll” klubb som aldrig vinner de stora titlarna
Få personer i engelsk fotbollshistoria har väl varit så omtyckta som den charmige och vänlige Bobby Robson. Som manager tog han Ipswich Town till stordåd och var nära att göra detsamma som engelsk förbundskapten. Han var också en ypperlig spelare, inte minst i Fulham. Men till och med Robson betraktade alltid Fulham som en trevlig och social klubb, men inte någon som kunde utmana för att ta ett mästerskap. Faktum är att det är en känsla som slår en - i princip direkt - efter att man klivit ut från tåget på stationen vid Putney Bridge och följer skylten mot Fulham FC.
Pubarna invid Putney Bridge
Det gäller dock att vara uppmärksam och inte bara promenera på. Det är lätt att ta vägen över Putney Bridge, vilket är åt fel håll. Så följ inte strömmen, något jag själv gjort några gånger. Alla ska inte på fotboll på detta stadspulserade ställe. Du som ska på fotboll måste ned under bron och genom Bishops Park. Men före altt detta bör du besöka pubarna som ligger alldeles invid Putney Bridge. Om du inte gör det utan traskar på så kan du få virra ganska länge i närheten av arenan i jakten på vattenhål, där det inte finns så mycket annat än bostadshus.
Puben Golden Lion är endast för hemmafans och packad ett par timmar innan avspark. Snett mittemot ligger The Merchant, där endast bortafans är välkomna. Även Kings Arms finns i samma gathörn, där båda grupperna av supportrar är välkomna. På Golden Lion är det en mix av folk, äldre och yngre. Faktiskt rätt många har klubbfärgerna och jag ser flera familjer i olika generationer. Inte minst fler tjejer och äldre damer än vad det brukar vara, även om detta förbättras i hyfsat rask takt på alla arenor under de senaste decennierna. Stämningen är uppsluppen, men inte så extremt alkoholstinn eller med klungor av unga fans som sjunger. Merparten känns som innerstorstadsmänniskor, vilka ser ut att vara både välartade och väletablerade. Rent generellt när man går på engelsk fotboll, så är den fördelningen inte alls särskilt vanlig.
Gäckande Fulham
Perioden 1959-68 är en av Fulhams bästa genom tiderna, men med tanke på vilka spelare som fanns i klubben är det en gåta att det inte blev bättre än en tionde plats 1959/60 och en semifinal i FA-cupen 1961/62. Några namn värda att nämna - förutom Bobby Robson - är storstjärnan Johnny Haynes, den skotske yttern Graham Legatt, eleganten Rodney Marsh, den tuffe Alan Mullery och ytterbacken George Cohen. Just Cohen blev uttagen i världslaget efter hans insatser för England i VM 1966.
Även därefter har det funnits en del fina lagbyggen och spelare, kanske främst på 2000-talet och framåt. FA-cupfinalen 1974/75 med självaste Bobby Moore i laget och Europa League-finalen 2009/10 där klubben leddes av Roy Hodgson är fortfarande de främsta framgångarna. Överhuvudtaget är nog säsongen 2009/10 klubbens bästa genom tiderna då man även nådde kvartsfinalen i FA-cupen och blev tolva i Premier League.
Bishops Park och Archibald Leitch
Därefter beger jag mig genom Bishops Park till arenan. En härlig vandring som bland annat bjuder på vackert upplysta tält där man kan stanna till och äta en riktigt god hamburgare.
Till slut dyker arenan invid Themsen upp. Precis när man hittat ut ur parken. Det är en mäktig syn. Inte för att den är så stor, utan för att den är så vacker. Det är en av få arenor där man fortfarande ser mycket av Archibald Leitch. Kanske inte säger så mycket för många, men Leitch är skaparen bakom de flesta stora arenor som byggdes i slutet av 1800- och början av 1900-talet och mycket av det som vi nostalgiker - uppväxta under Tipsextra- och Tipslördagseran - ser som en riktig fotbollsarena, handlar om en särpräglad design som skapats av just Archibald Leitch. Craven Cottage är dessutom en av hans främsta skapelser.
Väl framme ser jag till att plocka fram kontanter för att köpa ett färskt och välmatat program, hälsa på Johnny Haynes som står staty utanför Craven Cottage och sedan ställa mig i en extremt lång kö till den lilla klubbshopen. Upptäcker dessutom att jag faktiskt har plats mitt i klacken på Hammersmith Stand.
Den store hjälten - Johnny Haynes
Johnny Haynes var för övrigt en spelare det skrivs alldeles för lite om nuförtiden. Eller.. kanske ändå inte så konstigt, då han var aktiv för rätt så länge sedan, men det var en riktig stjärna. Han var Fulham trogen mellan 1952-70 och gjorde 56 landskamper för England. Många av dem som kapten. Kanske ansedd som en av de främsta fotbollsspelare som skådats i London med omnejd. När lönetaket (20 pund i veckan) släpptes 1961 blev han också den förste spelaren att få 100 pund i veckan.
Han var även känd som ansiktet (och håret) utåt för brylcreem. Haynes passningsspel beskrivs ofta som exceptionellt. Självaste Pelé påstod att han aldrig sett en bättre passningsspelare än Haynes.
På Craven Cottage döpte man 2005 om Stevenage Road Stand till Johnny Haynes Stand och 2008 restes en staty utanför arenan. Haynes gjorde 658 matcher för Fulham och trots hans kapacitet tillbringade han många år utanför högsta divisionen.
Om det inte vore för en bilolycka 1962, så hade nog Haynes varit med i VM 1966, kanske som lagkapten. Han hävdade själv att han kom tillbaka i full styrka, men den dåvarande förbundskaptenen Alf Ramsey tog inte ut honom. Legendaren Johnny Haynes dog i sviterna efter ännu en bilolycka 2005.
Bra stämning och tappöl
Jag hamnade tydligen mitt i klacken, där mittsektionen står upp. Ett antal yngre herrar ser till att det sjungs mest hela tiden, och eftersom Fulham spelar riktigt bra mot Aston Villa så råder kanonstämning. Det är drygt 20 000 åskådare, där stora delar av den nybyggda läktaren inte har öppnats ännu. Ändå känns arenan sådär härligt tät som en engelsk arena ska göra.
Lite imponerad över de olika tappölen som serveras inne på själva arenan och dessutom har de en Ebar, där man själv kan hälla upp en öl. Det förstärker känslan av att befinna oss i de lite bättre kvarteren i London, för även om arenan är gammal, görs det mesta med stil och finess.
Mitrovic-land
På väg hem inser jag att Haynes-land numera är Mitrovic-land. Skulle nog säga att hela 70 till 80 procent av alla tröjor hos fansen bär på namnet Aleksandar Mitrovic.
Avslutade med en öl på Kings Arms, då det var kö till Golden Lion. Uppsluppet och kanske typiskt för fotboll i en storstad där den “snälla” klubben samlar familjer och gemyt. En annorlunda fotbollsupplevelse, men oerhört behaglig.
Resultatet? Ja, det slutade nog 3-0 till Fulham.
