Krönika: Arsenals förlorarmentalitet visade sig från sin bästa sida
Liverpool saknade viktiga pjäser i form av Alisson Becker och Diogo Jota i gårdagens toppmöte mot Arsenal. I Arsenal kom ingen av Martin Ödegaard, William Saliba eller Riccardo Calafiori till spel. Men efterspelet handlade märkligt nog enbart om det sistnämnda.
Hela veckan snackades det om Arsenals enorma skadekris. Bukayo Saka, Martin Ödegaard, William Saliba, Riccardo Calafiori, Jurriën Timber och Takehiro Tomiyasu och var alla osäkra. Skulle Arsenal överhuvudtaget kunna mönstra en startelva med elva spelare? Med en dryg timme kvar till avspark så plingade det till i telefonen. Mikel Arteta hade presenterat sin startelva. Det var en fullt ordinarie elva bortsett från en skadad Martin Ödegaard och en avstängd William Saliba. Vid tidpunkten tänkte jag att snacket och det uppbyggda narrativet om Arsenals fruktansvärda skadeläge skulle avta. Men icke!
För att sätta lite perspektiv på saker och ting så var varken Alisson Becker eller Diogo Jota tillgängliga för spel. Därtill var Arne Slot utan Harvey Elliott, Conor Bradley och Frederico Chiesa. I min bok går skadorna på Martin Ödegaard och William Saliba jämnt ut med skadorna på Alisson Becker och Diogo Jota. Två spelare som gör direkt skillnad och är helt givna i respektive lag. Att båda lagen saknade några truppspelare var är däremot av mindre betydelse.
Att Gabriel Magalhães och Jurriën Timber båda tvingades till byte i andra halvlek ska självklart tas med i ekvationen. Men rättfärdigar det Mikel Artetas ”vi lägger och ner och dör-mentalitet”? Spanjoren drog i vanlig ordning tillbaka trupperna och byggde upp en lågt stående defensiv mur bestående av elva spelare. Arsenal gav bort initiativet och Liverpool straffade dem. 2–2 var ett faktum. Vid tidpunkten tänkte jag att snacket skulle handla om Mikel Artetas fega approach och bristande taktiska matchplan. Men icke!
Under de senaste åren har jag sett Liverpool skicka ut mittbackspar i toppmöten bestående av allt från Rhys Williams och Nat Philipps till Ozan Kabak och Fabinho. Skillnaden var att Klopp inte en enda gång valde att lägga sig ner och dö. Han spelade på samma sätt med Rhys Williams och Nat Philipps som han gjorde med Virgil van Dijk och Ibrahima Konaté. Många gånger var det naivt och straffade sig rejält, men hedern var genomgående intakt. Det samma går inte att säga om Mikel Artetas agerande. Jamie Carragher pratade om Mikel Arteta som en modern José Mourinho i Sky Sports sändning. Fel har han inte.
I Viaplays efterstudio var Erik Niva och Fredrik Ljungberg överens. Liverpool bör vara besvikna på sin insats och borde ha gått hårdare för segern. Arsenal å andra sidan kan vara nöjda och belåtna med en pinne utifrån omständigheterna. Det lät likadant på sociala medier. Arne Slot har varit Liverpools tränare i fem månader. Mikel Arteta har varit tränare i Arsenal i snart fem år. Arsenal bör därmed rimligen vara ett betydligt mer ”färdigt” lag än Liverpool. Men icke!
Liverpool går in i säsongen med en helt ny tränare, men förväntas samtidigt att vara missnöjda med en poäng på bortaplan mot ett relativt ordinarie Arsenal. Den matematiken går inte ihop i mitt huvud. Men jag antar att det är skönare att förklara resultatet utifrån det på förhand uppbyggda skadenarrativet än att behöva omvärdera och byta åsikt. Det blir helt enkelt för jobbigt för många.
Att det är Arsenals bortförklaringar som präglar snacket efter matchen är knappast förvånande. Inte en enda gång under de senaste åren har jag hört en Arsenal-supporter, Arsenal-spelare eller Mikel Arteta förklara ett poängtapp med att det andra laget var bättre. Det är domslut, skador eller korruption när Arsenal tappar poäng. Det är sedan gammalt. Kanske är det därför Mikel Arteta har vunnit en ynka titel på sina fem år som Arsenal-tränare?
