Krönika: De spanska vindarna är inte positiva
När David Moyes lämnade Everton i maj 2013 gjorde han det efter elva år i klubben. Elva år är väldigt lång tid i dagens fotbollsvärld. Elva år som gärna hade fått vara det dubbla - eller det dubbla på det. I alla fall om du frågar mig.
Jag hade ett stort krav på den nyrekrytering som följde. Att det INTE skulle bli den ”hypade” Roberto Martinez från Wigan och Swansea. Tyvärr var det precis det som skedde när Bill Kenwright och klubben den 5 juni förkunnade att Martinez skulle bli Everton nya tränare. Jag blev alldeles iskall när nyheten offentliggjordes. Jag visste vad som väntade. Efter 1/3 år, eller om ni så vill, fyra månader, finns det ingen anledning att vara överraskad.
Under Moyes era vann Everton ingen titel. Man vann dock mycket annat. Moyes gav Everton en stark identitet. Bland annat med att vara svårslaget, tungt att möta, bra på fasta situationer och en stenhård skotsk attityd som gett en enorm respekt i hela England. Jag älskade varje sekund av det. Att nämna värvningen av Tim Cahill är självklart ett måste, liksom CL-kvalificeringen 2004. Moyes vann dessutom flera priser som Månadens Manager, samt även årets manager. Under skottens sista säsong förlorade man endast en hemmamatch. Ändå var det folk som gnällde. Ordförande Kenwright lovade i ett tal att man skulle fortsätta bygga på det Moyes gjort i klubben och inte rasera det. Frågar du mig är Martinez och Moyes raka motsatsen till varandra. Redan där var det något som inte stämde.
Trots det verkar det som att utnämningen av Roberto Martinez gett så mycket framtidstro och glädje hos många supportrar att jag har svårt att riktigt förstå det hela. Är det en Jesus som står vid sidlinjen? Ogillade man Moyes?
Ofta förekommande är:
”Med Martinez kan vi ta ett steg längre”
”Nu spelar vi fotboll”
”Vad fint att titta på”
Definitionen ”ett steg längre” kan ha många innebörder. Från att ha gjort en närmast prickfri säsong 2012/2013 (Nej, Everton är inget Real Madrid eller Barcelona) ställer jag mig då frågan: Vad är nästa steg? Är det att bli ett City eller är det att kvala till CL? Det sistnämnda har redan Moyes lyckats med. Lägg då till att Everton har startat PL sämre än ifjol efter exakt lika många matcher spelade. Ändå verkar det på stora supporterskaror som att vi nästan leder ligan. Ytterst märkligt.
Begreppen ”nu spelar vi fotboll” och ”vad fint att titta på” är också det oerhört luddigt. Fotboll handlar inte om att passa sig in till mållinjen, utan om något helt annat.
Med Roberto Martinez vid rodret kommer denna syn på fotboll successivt innebära att Everton blir ett Wigan Light. Visst kunde det ibland vara roligt att titta på Wigan, men att se sitt lag läcka som ett såll var inte Moyes melodi. Everton har nu släppt in nio mål på de fyra senaste matcherna och spelet har mer och mer präglats av den tråkiga Martinezfotbollen. Viktigt att säga är också att RM, både i Wigan och Swansea, pratade sig varmt om klubbarna och det som fanns runtomkring. I mängder av intervjuer påpekades bl.a. arenan och fansen som en faktor. Det har han fortsatt med i Everton. På så sätt är det inget unikt för Everton och RM. Här är det lätt att luras av den optimism som Martinez har.
Lägg då till att samme man i en intervju i mitten på juni gick ut och sa att man inte kommer att ta in vem som helst i truppen utan att det ska vara en tydlig Evertonprägel på värvningarna. Vad som menas med det är oklart men halva Wigan gick tydligen in i den kategorin.
Martinez har gjort sig av med tunga starka fysiska pjäser som Anichebe och Fellaini och gjort det till något helt annat. Inte heller det rimmar med det Everton som Moyes formade. Hur tänkte man här? Tici-Taca? Nej tack.
Tränarvalet kunde gjorts mycket bättre.
Roberto Martinez må vara en trevlig människa utåt – men som fotbollstränare är det inte alls rätt tränare för Everton. Om inte klubben vill bli helspansk vill säga. Det är det sista jag vill se.