Krönika: En vandring utan kompass
Det är egentligen inte bara denna säsongen vi våndats. Våndats över att Leeds United ser ut att stå stilla medans andra utvecklas och går framåt. När klubbar som rent historiskt aldrig skulle kunna jämföras med oss sedan länge gått förbi oss börjar man så smått fundera på vad exakt det är som gör att vi tycks komma längre och längre ifrån Premier League. Några uppgångar bäddar direkt för några steg bakåt. Kanske skulle man lättast kunna säga, "två steg fram, tre steg bak."
Hur vi än vrider och vänder på det så hade nog många relativt höga förväntningar inför säsongen. I alla fall hade jag det när nyförvärv som Billy Sharp, Mirko Antenucci, Souleyman Doukara och den starke och fysiske mittbacksjätten Giuseppe Bellushi anslöt. Det kändes som en skön förändring i jämförelse med spelare som sedan länge sett sina bästa dagar men som fått en sista tillflyktort i Leeds United de senaste åren. För en gångs skull värvades spelare in som faktiskt kunde utvecklas och även om jag fortsätter vidhålla att vi BORDE resa oss under den andra halvan av säsongen, med tanke på hur många nya som kommit in, så känns det knappt som att ens det räcker. För mig är det otroligt märkligt hur vi år efter år misslyckas med vad så många andra klubbar har lyckats med innan oss, nämligen att bygga ett lag värdigt klubbens färger och dess fans och som har styrkan och ambitionen att faktiskt "pusha" för åtminstone en play-off plats. För en klubb av Leeds storlek så kan man tycka att det är det minsta man kan begära, men vi börjar se så smått vart detta kommer sluta om inget drastiskt sker.
Laget har annars en blandning av ung talang och rutin från bland annat Serie A men med tre olika tränare redan denna säsongen så måste det vara väldigt svårt för spelarna att förstå de idéer och tankar man vid olika tillfällen under säsongen fått inpräntat i skallen. Något vi dock har fått se, som hållit i sig, är att vi tycks spela utan yttrar. Spelet ska fokuseras längst med mitten vilket inte alls har fungerat. Ett lag blir väldigt svårläst om man har snabbhet och teknik på kanterna samtidigt som lagets innermittfältare har styrkan och kapaciteten att följa med upp i anfallen och göra mål. Att vi i år har haft ungefär sex spelare som spelat regelbundet på vårt mittfält och tillsammans gjort 5 mål ihop talar sitt tydliga språk, och då ska det sägas att fyra av dom målen har kommit från en och samma spelare i Alex Mowatt. Bianchi, Cook, Adryan, Austin, Sloth och Tonge har 97 matcher sammanlagt med 1 mål som resultat. Ett direkt pinsamt facit.
Om det nu bara hade varit laget som varit problemet så hade vi i alla fall vetat vart allt fokus låg på men så enkelt får man det aldrig i Leeds. Vår president och tillika ägare, Massimo Cellino förväntas snart dra sig tillbaka från rampljuset ett par månader sedan han blev fälld i domstol över en lyxyacht i Miami. Även om han har överklagat och mycket väl skulle kunna bli frikänd så påverkat denna osäkerhet kring vår ekonomi alla som känner tillhörighet med Leeds United. Att det alltid tycks hänga något dunkelt, svart och problematiskt över Leeds är något man blivit van vid de senaste 10 åren. När allt tycks gå mot ljusare tider träder något nytt problem in i bilden och vi åker tillbaka ner i skiten igen.
Hur ofta händer det att en klubb förlorar en play-off final till Premier League för att sedan åka ur samma serie året efter? Hur ofta händer det att en klubb startar en säsong på -15 poäng, tar sig hela vägen till Wembley där man möter ett nästintill intetsägande Doncaster inför tiotusentals fanatiska Leeds supportrar, och lyckas med bedriften att förlora med 1-0 utan att knappt ha ett skott på mål? Hur ofta händer det att en ägare lyckas sälja en klubb till världshistoriens fattigaste araber som, inte bara är fattiga, utan också är rent av snåla och oambitiösa? Hur ofta händer det att en italienare tar över en engelsk klubb, får dom att sammanstråla, får dom att bli lite UNITED igen - för att sedan få se laget haverera i match efter match?
Leeds är dramaturgi på hög nivå, men dessvärre på ett väldigt tragiskt vis för just nu är den rätt nattsvart. Den 4 januari möter Leeds United Sunderland i FA-cupen. En match som hade kunnat betyda väldigt mycket och som hade kunnat vara rolig att följa. Dock är denna match endast ångest. En vinst skulle innebära ilska från min sida. "Hur i allsin dar kan spelarna prestera i en sådan här match men inte i ligan där vi har ett ynka poäng ner till nedflyttning?" medans en förlust skulle innebära att man istället tänker, att "ja vem hade kunnat tro något annat så dåliga som vi är?". En match utan en chans att vinna alltså. Vi är förlorare oavsett resultat och ska jag vara ärlig ser jag nästan en förlust mer som vinst än tvärtom. En hedersam 2-1 förlust hade kanske varit det bästa för jag är ganska säker på att det inte skulle stärka spelarna ett skit om vi så skulle lyckas vinna matchen. De bryr sig inte ändå.
Vad Leeds saknar är spelare med karaktär. Vi gav en gång Austin kaptensbindeln då han skulle vara spelaren som visade vägen på mittfältet. Den enda vägen han har visat är den till den Jamaicanska värmen. En mer frånvarande, ovärdig lagkapten var det länge sedan vi hade och han gav senare bort den på eget initiativ. En patetisk spelare utan ryggrad och någon som aldrig borde spelat för Leeds om allt bara varit annorlunda. I laget just nu befinner sig också ett antal spelare som man kan fråga sig ur vilket hål i avgrunden Massimo Cellino har hittat dom. Den största besvikelsen måste nog vara Tommaso Bianchi. Noll i tekniskt kunnande och noll i kämparglöd och passion. Han borde aldrig ha kommit då han inte besitter någonting som varje Leeds spelare borde ha. Andra spelare som fatalt försvunnit eller misslyckats hittills under säsongens första halva är Luke Murphy som spenderar mer tid på läktaren än på planen. Crewes spelfördelare har helt försvunnit och kanske har vi här en spelare som under januari månad får söka sig efter speltid någon annanstans. Casper Sloth, Zan Benedicic, Adryan, Billy Sharp, Brian Montenegro, Dario del Fabrio, Gaetano Berardi och Aidy White är andra spelare som antingen underpresterat eller inte presterat alls då de hamnat i den kallaste av frysboxar. De enda som undkommer med godkänt efter höstsäsongen 2014 är enligt mig Marco Silvestri (även om han också börjat svaja på slutet i takt med att vi börjat ösa in självmål i var och varannan match), Stephen Warnock (vår nye kapten), Lewis Cook (framtida engelsk lagkapten och en spelare vi kommer tappa inom något år), Alex Mowatt (en spelare vi kommer tappa inom något år) samt Mirco Antenucci (som ändå visar lite glöd och vilja och som lyckats peta in lite bollar som kommit flygande från världens alla hörn). Alldeles för få spelare, som man tydligt kan se här.
Det är nästintill en omöjlighet att förutspå hur vårsäsongen kommer se ut och gå men en sak är saker. Leeds måste höja sig många snäpp och knipa ett par tre poängare innan pressen blir för stor för vårt relativt unga lag. Som Neil Redfearn uttalande sig för ett tag sedan så var det viktigt att spelarna får känna att taktiken, och deras kvalitér går åt rätt håll. Detta är viktigt för de unga spelarna. Samtidigt går det lite lösa rykten om att Redfearn ska hänga löst och att Cellino återigen tycks ha tröttnat på en tränare. Detta vore i mina ögon en katastrof. Vi måste få en trygghet i omklädningsrummet och även om Redfearn kanske inte är den största taktikern så känner han spelarna och klubben bättre än någon annan. Om vi ska lyckas ta oss upp ur denna knipan vi hamnat i så råder det inget tvivel om att vi måste förstärka i januari fönstret. Vi behöver desperat spelare som kan förändra en matchbild med snabbhet och en vilja att utmana sin gubbe. I dagsläget är den enda som faktiskt kan göra det en 17 årig supertalang i Lewis Cook. Man skulle kunna räkna in Adryan här också men jag tycker han är alldeles för ojämn. Vad vi mer behöver är rutin och styrka. En innermittfältare som kan avlasta Cook och Mowatt. En spelare som kan skrika sig hes när spelare inte gör sitt jobb. Där har Austin, Bianchi, Tonge, Murphy och många fler misslyckats totalt. Det måste in friskt blod här, vi måste bli svåra att möta och det ska göra ont som fan att komma till Elland Road och möta Leeds United igen.
Jag ber, hoppas och tror att vi kan resa oss. Att åka ner i League One finns inte i min värld. Jag vill inte ner och harva i den där serien igen efter tre fruktansvärda och ångestfyllda år när vi senast besökte den divisionen. Må hända att vi vann var och varannan vecka men vad tjänar det till när vi florerar i den absoluta bakgården av engelsk topp fotboll och efter över 10 år utanför Premier League borde vi istället fokusera på hur i all världen vi ska lyckas få ihop klubben och laget till en rejäl push för uppflyttning. Visst känns det ändå som att Cellino i det långa loppet hade kunnat bygga någonting av de spillror GFH Capital och Ken Bates lämnade efter sig. Att det skulle ta ett tag visste vi redan men att vi efter halva denna säsongen skulle ligga farligt nära nedflyttning var det nog få som trodde.
De största bovarna i detta drama är dock spelarna. Att inte kunna prestera bättre, att inte kunna skapa någonting av värde i match efter match tycker jag är pinsamt dåligt. De kan ju bättre, och det har dom ju visat i matcher som exempelvis Derby hemma där man efter den matchen var helt säker på att vi skulle börja klättra i tabellen. Så blev ju givetvis inte fallet och vi har inte vunnit sedan dess. En poäng på fem matcher och poängen mot Forest var helt ärligt en poäng som vi inte borde ha haft. De hade bland annat en boll i nät som borde ha varit mål.
Formen är katastrof, spelarnas självförtroende är under all kritik och fansen har börjat drömma mardrömmar om Crawley Town, Fleetwood och Walsall. Samtidigt hade vi kunnat ha en situation där Bradford, för tillfället på femte plats i League One, faktiskt ligger högre än Leeds United. Det kan inte ha hänt på år och dagar. Det finns alltså mycket att tänka på nu när vi går in i det nya året 2015 och bara Gudarna vet vart vi ligger när vi summerar 2015 om sisådär ett år från nu. Jag hoppas att våra tragiska år har kommit till ände och att 2015 blir ett riktigt bra år för alla fans runt om i världen som fortsatt att supporta Leeds United i ur och skur. Det är vi värda.
"The future belongs to those who belive in the beauty of their dreams.", Eleanor Roosevelt
Marching on together
