Krönika: Försvinn, Ken Bates!
Ännu dystra besked, idiotiska bort förklaringar, sålda stjärnor, kontrakt som inte förlängs, brutna löften, negativ start på säsongen. I ena ringhörnan står Ken Bates, i den andra - snart samtliga Leeds fans. Vi har fått nog av detta trams. Leeds United förtjänar mer än en äregirig, snål gammal gubbstrutt som dessutom har gammalt Chelsea blod i sina ådror. Detta räcker inte, nu får det vara nog.
Hur gör man om man älskar något så pass mycket att det gör ont och samtidigt ser det stolta, fina som man håller kärt ständigt bli trampat på och utskrattat? Man skulle kunna bo i Monaco och inte bry sig ett skit men det är inte så lätt för de människor som vill följa Leeds på nära håll och dessutom betala skatt. Ken Bates bor där, av flera anledningar. Dels skatt - dels att han bara får vistas i Storbrittanien ett visst antal dagar om året. Somliga har det bra - Ken Bates har det förmodligen hur bra som helst. Han lurade sig till Leeds genom ett förmodat pyramidspel och sitter nu på makten i klubben som ingen vill göra affärer med och där spelare väljer andra klubbar i "sista stund", av cirka 786 olika anledningar. Vissa som fortfarande står på Bates sida hävdar bestämt att det har med rymdvarelser, sjukdomar såsom pesten eller den stora katastrofen med Titanic att göra men jag tror annorlunda.
Genom dessa mörka år med Leeds United, långt långt borta från Champions League, EURO League, titeldrömmar och klubbköp för miljarder pund har det alltid funnits förhoppningar om en ny storhetstid. Dagen då Leeds går upp i Premier League igen har man fantiserat om och drömt om i snart 8 år och alltid sett fram emot nästa match som ett steg påväg mot något nytt - och bättre. Åren i League One var hemska på många sett men om man bortser från att det var just Englands tredje division så var charmen "där nere" äkta. Att ha mött klubbar som Yeovil och Leyton Orient i ligaspel har inte varit speciellt vanligt eller något man hade trott för ca 10 år sedan. Verkligheten blev en annan men lika troget har man följt sitt lag - i med och motgång, i bitra nederlag och underbara segrar. Vi har fått allt, genomlidit det mesta men något som bitit sig fast likt en blodigel är vår ägare - Ken Bates. Ingenting tycks få honom att lämna skutan, ingenting biter på honom och mest av allt älskar han att kalla klubbens lojala supportrar för saker som inte hör hemma någonstans - allra minst från en ägare till sina egna undersåtar.
Men sådan är verkligheten vi lever i. Leeds har de senaste 6-7 åren sålt spelare för närmare £20m. Försäljningar av Schmeichel, Delph, Gradel, Kilgallon, Walton, Lennon samt unga talanger som gått till allt från Tottenham som Barcelona. Vi har genomlidit en administration utan dess like där vi var centimeter från att sluta existera och kommit ut "skuldfria". Vi har haft äventyr i Fa cupen mot Man Utd, som kanske är den mest lyckliga stunden för många Leeds fans sedan vi slog ut Deportivo La Coruna i kvartsfinalen i Champions League den 4 april 2001. Vi har också spelat 2-2 borta mot Tottenham, lirat oavgjort mot Arsenal på Emirates och knappt förlorat på hemmaplan mot Liverpool. Alla dessa pengar, alla dessa matcher - inte en spänn har gått till nyförvärv.
När vi efter förra årets sjundeplats fick höra att Leeds skulle sikta på en plats bland de två främsta fick jag - i all min dumhet - för mig att kanske, kanske skulle Leeds nu visa sina fans och rivalerna att vi har muskler. Vi skulle bygga ett lag av kraft, fart och energi. Spelare skulle välja Leeds pågrund av dess ambitioner och dess status som den största klubben i the Championship. Våra nyckelspelare, Gradel, Snograss och Becchio skulle inte säljas. Så var det sagt och det var det löftet och snacket om en direkt uppflyttning som fick mig att börja hoppas. Hoppas på att jag kanske haft, i alla fall en liten uns fel i mina bedömningar och hatiska åsikter om Ken Bates och hans totala kontroll likt en diktator över klubben jag älskar. Jag hade fel. Fruktansvärt fel.
Istället för de utlovade nyförvärven av klass fick vi kämpa med näbbar och klor för att få in nyligen nedflyttade Prestons målvakt Lonergan. Det tog praktiskt taget hela sommaren att slutföra den affären och fick förlita oss på den tilltänkta andre keepern Rashubka och den pubertetstinna yngligen Alex Cairns nästan hela försäsongen. Men, vi lyckades till slut få vårt första val Lonergan efter ideliga förhandlingar hit och dit. Men sen då? Vår största värvning var utan tvekan den åderförkalkade Michael Brown som inte spelat en match på 6 månader samt den återuppstående Patrik Kisnorbo som kommit tillbaka från ett 14 månaders långt skadehelvete. Hans senaste match (bortsett från inhoppet i förra säsongens sista match) var i förlustmatchen mot Millwall, den 22 mars 2010. Hur man kan sätta någon tilltro till att han ska komma tillbaka och vara lika viktig som han var 14 månader innan, i League One, går över mitt förstånd. Det har också lyst igenom, han är inte 100 %. Långt därifrån. Annars har det mest varit snack om våra ynglingar Lees och Aidan White. Dessa spelare tillbringade tid i League Two förra säsongen och var nu helt plötsligt tvungna att ta vara på chansen och prestera - för några andra val finns inte. Detta faktum lyser så väl igenom då Lees tvingas spelare högerback trots att han egentligen är mittback och Aidan White tvingas spela vänsterback trots att han egentligen är yttermittfältare. Var det detta jag hade hoppats på efter förra säsongens fina sjunde plats? Att vi inte skulle ha ett lag, värdigt ett namn bland topp sex ens på pappret? Nej, det var inte detta jag hade trott.
Och så - som en blixt från klar himmel - trots löften om att Max Gradel skulle stanna kvar, såldes han igår kväll till St Etienne för en summa av £2m. Vår bästa spelare förra säsongen, med 18 mål i ligaspelet från sin yttermittfältsposition är nu bara ett minne blott och blodet i mina ådror fryser nästan till is av ilska istället för rädsla. Så sent som för bara någon månad sedan sa Bates att våra bästa spelare inte kommer säljas om inte budet är så galet sjukt att vi kan förstärka laget avsevärt. Well, det blev en försäljning men inte var det ett galet bud vi fick och inte heller gav det Grayson några pengar att värva någonting för. Överhuvudtaget.....
Nu snackas det återigen om det exceptionella med lånemarknaden. Att vi kan "förlita oss" på att våra öden ligger i händerna på tonåringar och ratade spelare från Premier League / the Championship klubbar. "De-som-blev-över", det är här vi ska värva - precis som under sommaren - med andra ord. Skillnaden är nu att det är lån det handlar om, inga gratis spelare. Jag har tappat tron på den policy som lyder att Leeds är ett företag och att Ken Bates satsar långsiktigt. Då lägger man inte £7m på en arena man inte äger och ger en resa till Barbados till byggherren om han levererar arbetet i tid istället för att lägga en pund på nyförvärv till en väldigt tunn trupp. Hur kan detta försvaras?
Ken Bates är för mig en sjukdom värre än den värsta. Han förpestar klubben jag älskar och han försöker ständigt få mig att sluta supporta Leeds genom glåpord, brutna löften och rent falskspel. Hos mig har han aldrig gått hem och jag har fått mycket skit för mina åsikter genom åren. Det har jag kunnat ta och kan ta fortfarande men allt jag velat säga har varit att Leeds betyder så fruktansvärt mycket för mig och er - att vi förtjänar så väldigt mycket mer. Vi har följt klubben i vårt och torrt. Sålt ut våra bortasektioner var helst vi rest och vi har sjungit för vårt lag i ur och skur. Visst hade vi väl kunnat begära mer än det vi fått? För det vi fått - är nada, zero, noll och ingenting. Vi har blivit kallade morons, scum, idiots och twats. Av vår egen ordförande/chairman/ägare. Detta är för mig inte acceptabelt.
Denna säsongen kan vi nog glömma innan den ens hann börja. Vi är för tunna, ingen backup finns i fall det kommer skador och vem vet, ytterligare försäljningar i vinter. Jag räknar inte med att det kommer slängas upp några miljoner pund på nyförvärv i januari. Jag förväntar mig ingenting längre....
I oktober flyttar jag till Leeds med min flickvän. Just nu känns det som man flyttar till en stad vars ögonsten och samtalsämne är en för länge sedan utdömd klubb. Men, jag kommer köpa säsongskort och följa klubben i mitt hjärta trots att mitt hjärta säger mig att inte ge en krona till Ken Bates. Kärleken till Leeds är större än hatet för Bates och det är det som får mig att aldrig sluta följa mitt lag. Jag lever och dör för min klubb men det kan knappast sägas om Leeds värsta ägare genom tiderna - Ken Bates.
Till sist;
"Finally to the owner that "saved" our club. I saved a cat once, I don’t walk around kicking it, pissing on it and blowing in it’s ears before reminding it that it wouldn’t be alive if it weren’t for me. I leave the cat alone with owners who care about it."
BATES OUT
