Krönika: Grayson fick aldrig chansen att lyckas
För lite sedan firade Grayson 3 år som tränare för sitt Leeds United, som han beskrev som sitt drömjobb då han äntrade den scen han lämnade som spelare för 20 år sedan. Det blev nog inte den avslutningen han hade hoppats på då han igår fick sparken av Ken Bates men många är vi som kan konstatera att det arbetet Grayson gjort i Leeds har varit väl godkänt under de förutsättningar som varit.
Det kändes som att Grayson kört fast. Då den numera obligatoriska "vinterformsvackan" i år kom något tidigare än vanligt i och med att vi endast vann en match under december, så kändes det som att ett huvud snart skulle rulla. Grayson har inte varit personen som kritiserat styrelsen med Ken Bates i spetsen under sina 3 år i klubben och inte heller i januari såg vi några tecken på att Grayson skulle gå ut i media och kritisera de uteblivna miljonerna i hans "warchest". Kanske trodde även han att han skulle få pengar till att knyta ihop säcken som haft hål i sig allt sedan föregående års januari fönster. Att vi behövde förstärkningar i januari kunde vem som helst se, men under de långa månader som gått sedan förra säsongen avslutades och snacket om direkt uppflyttning tog fart så har vi fortfarande inte sett röken av någon push för promotion. Tro mig, pengar köper inte alltid framgång men det skapar förutsättningar och det visar power och muskler. Leeds väljer istället att sälja sin lagkapten under januari för pengar som vi självklart inte får se röken av som vanligt. Under samma veva så meddelar Ken Bates att han inte fattar hur vi kan ligga där vi ligger när vi spenderat mer än vad vi ska. På vad, undrar jag?
Simon Grayson sågs som en av de mest lovande tränarna utanför Premier League då han lämnade Blackpool i the Championship för att ta över Leeds United efter sparkade Gary McAllister i december 2008. I Blackpool hade han tagit klubben från en nedflyttningsplats i League One till en nittionde plats i the Championship som var klubbens bästa placering sedan säsongen 1977-78. Han lyckades också med fina resultat i cuperna, som blivit något av Simon Graysons signum, med att ta sig vidare till fjärde rundan av FA-cupen för första gången på 17 år där det dock blev uttåg mot Norwich (3-2). I ligacupen tog man sig också vidare till fjärde omgången, för första gången på 35 år, där det blev förlust mot Tottenham på White Hart Lane med 0-2.
När så managerpositionen i Leeds blev ledig i december 2008 vägrade Blackpool att låta Leeds prata med sin tränare, mestadels pågrund av hans betydelse för Blackpools förvandling från en lower league club till en stabil klubb i the Championship. Resultatet blev att Grayson sade upp sig för att få chansen att föra Leeds United tillbaka till de finrum man längtat efter i så många år.
Efter många om och men, med förhandlingar fram och tillbaka så stod det äntligen klart att Grayson var ny tränare i Leeds United.
Grayson förde under sitt första halvår som tränare Leeds från en mittenplacering i League One till en play-off plats där vi dessvärre åkte ut mot Millwall. Tre år skulle dock vara nog i englands tredje division. Säsongen 09/10 fanns det endast en målsättning, och det var direktuppflyttning.
När man ser tillbaka till den magiska matchen mot Bristol Rovers där en vinst skulle innebära avancemang så kan man konstatera att laget från den matchen blivit slaktat fullständigt. Självklart var vissa spelare tvungna att lämna men att vi idag saknar hela 15 spelare från truppen i den matchen talar ett något kaotiskt språk. Endast Bromby, Snodgrass och Becchio är idag Leeds spelare och hur länge de två förstnämnda är kvar är det ingen som vet. Av allt att döma blir Snodgrass bara en i raden av profiler som lämnar till sommaren för att täcka upp de utgifter Ken Bates skyller på att fansen skapat då publiksiffrorna sjunker allt mer. Snodgrass är den spelaren i dagens Leeds som kan inbringa mest pengar och när det luktar sedlar finns det en man som går över lik för att få ihop så mycket det bara går.
Dock, ska det sägas så var det ju också en första säsong i the Championship som skulle avklaras. Fansen vädrade inga under. Utan några som helst investeringar i spelartruppen skulle vi vara nöjda med om vi inte blev indragna i en bottenstrid. Utan vår store skyttekung Jermaine Beckford som försvann gratis till Everton under sommaren såg anfallet ut som en position vi var tvungna att förstärka på, men inget hände förens i slutet på augusti då Cardiff accepterade en övergångssumma för Ross McCormack med Leeds United som sades ligga på £350k. Han skulle bli Beckfords ersättare tillsammans med Billy Paynter, som under sin sista säsong i League One faktiskt gjorde fler mål än Beckford i ett sämre lag.
Varken McCormack och framförallt inte Paynter gjorde något större väsen av sig under första säsongen men avsaknaden av Beckford blev inte så stor som alla trott. Leeds spelade ett fröjdligt avfallsspel och fullständigt öste in mål från höger, vänster och centralt. Howson, Snodgrass, Gradel och Becchio gjorde tillsammans 54 mål och sågs som ligans bästa offensiva krafter. Men man ska inte glömma det slit som en spelare som Johnson gjorde i match efter match.
Något som går hand i hand när man skriver Johnson, Gradel och Howson i samma mening är att alla tre ville skriva på nya kontrakt med Leeds. Något som också går hand i hand är att Leeds inte gav de några nya förbättrade kontrakt så att de till slut blev sålda/släppta på free transfers. Men Simon Grayson lät dessa spelare ändå lira fram till slutet på sina Leeds karriärer. Johnson spelade exempelvis från start i sista matchen mot Queens Park Rangers (vinst med 1-2 borta) då det redan stod klart att han skulle lämna klubben. Var detta Graysons beslut? Ville han inte att Johnson skulle stanna så hade han förmodligen inte låtit honom spela i den matchen.
Under sina tre år som tränare i Leeds United har Grayson förlorat stora delar av sina trupper som han byggt upp. Efter avancemanget till the Championship tappade han Beckford. Efter första säsongens sjundeplats i the Championship tappade han Gradel, Schmeichel, Kilkenny och Johnson som alla hade viktiga roller i Graysons lagbygge. Även ledare som Richard Naylor, tidigare lagkapen, försvann och innan fansen ens hunnit säga Marching on together - försvann också Max Gradel. Den kvicke lille teknikern som vunnit utmärkelsen player of the year för sina prestationer såldes helt plötsligt till Frankrike och St Etienne för en struntsumma trots att han bara någon månad tidigare sagt att han inget hellre ville va att skriva på nytt kontrakt med Leeds som gjort honom till den spelaren han var. För honom, som öst in mål (18 stycken) fick Leeds i stort sätt ingenting. Att han såldes den sista dagen på övergångsfönstret gjorde inte saken lättare för Grayson och det tog också hela 4 månader innan en ersättare som möjligen skulle kunna ersätta honom, togs in. Givetvis rörde det sig om ett lån då den unge yttern Townsend från Tottenham togs in men än så länge har han inte på långa vägar kunnat fylla upp det enorma tomrum som Gradel lämnade efter sig på kanten.
Ingen tränare i världen skulle kunna ha hanterat den press som funnits i Leeds samtidigt som man tappat sina bästa spelare säsong efter säsong, på bättre sättt än vad Simon Grayson gjort. Under sommaren så snackades det om direkt uppflyttning till Premier League trots att vi tappade i stort sätt hela vår backlinje och stora delar av vårt mittfält. För att ersätta dom fick Grayson, av allt att döma cirka £500k och för dom pengarna kom bland annat Andy Lonergan som skrev på när säsongen i stort sätt redan börjat. Att börja bygga en ny backlinje utan en första målvakt under hela försäsongen är inte det lättaste och inte blir det lättare av att Tom Lees och Aidan White saknade erfaranhet av spel i the Championship. Nu har dessa två grabbar gjort det bra hittils på säsongen men de kommer från spel i League One och League Two. Detsamma gäller Adam Clayton som var utlånad till MK Dons under förra säsongen i League One. Ingen kontinuitet och ingen som överhuvudtaget har någon förståelse alls i toppen som kan se det självklara. Att utan erfarenhet och allldeles för många nyckelspelare som försvunnit så kan man inte kräva en direkt uppflyttning. Vem som helst kan se att Leeds i år inte är en klubb som ska vara med och fightas om de sex första platserna i ligan.
Trots detta ligger laget endast tre poäng från en play-off plats. Då har vi tappat ytterligare en nyckelspelare i och med Johnny Howsons övergång till Norwich under januari. Klubbens lagkapten och själ sägs ha sålts för cirka £1-2m för att han endast hade 6 månader kvar på kontraktet. Detta är inte första gången, och långt ifrån sista, som Leeds lyckas med konststycket att tillåta sina spelare gå ner på bara ett halvår på kontraktet och sedan skylla på det som en anledning till varför man måste sälja.
I sommar går Aidan Whites kontrakt ut och bara tolv månader senare är det Adam Claytons och Robert Snodgrass tur att sälla sig till skaran av spelare som antingen går gratis eller säljs för betydligt mindre än vad deras värde är.
Fansen har tröttnat, det ser man klart och tydligt. 19,500 personer mot Birmingham säger mer än 19,500 ord. Leeds är som vilken klubb som helst dessa dagar. Man har gjort sig av med sin tränare Simon Grayson, hans andreman Glynn Snodin samt coachen Ian Miller. Leeds fans, killar som visat passion för klubben. Snodin var aldrig sen att ge fansen "the Leeds salute" men nu är de ett minne blott. Kvar står mannen som hittils sparkat/blivit av med i tur och ordning Kevin Blackwell, John Carver, Dennis Wise, Gus Poyet, Gary McAllister och nu Simon Grayson. Alla på 7 ynka år. Leeds är en farmarklubb till Norwich, klubbar som Derby, Barnsley och Doncaster köper spelare för mer än vad vi har gjort och jag tror inte jag är ensam om att tycka att det måste ligga några hundar begravna under Ken Bates många byggen.
Enligt Bates bygger han en klubb först och främst och i andra hand ett lag. Hur länge detta ska pågå vet ingen men om det fortsätter som det gör nu så kommer vi varken ha en klubb eller ett lag värt namnet Leeds United. För vad spelar det för någon roll om vi har en restaurerad arena, ett mysigt hotell och ett fint museum när vi inte kan locka publik till matcherna. Vad spelar det för roll att vi kommer ha ett hotell när det redan finns 13 000 rum i Leeds där redan 3 000 rum står tomma? Varför prioriteras en arena vi inte äger högre än att ge Grayson pengar till att värva ihop ett lag, alternativt erbjuda hans lag förbättrade kontrakt? Grayson fick aldrig chansen i Leeds och hans senaste kommentarer tyder på att hans händer varit bakbundna. Han har haft en för liten budget att röra sig med och det kan vem som helst se. I England är Leeds fansen fruktansvärt trötta på Ken Bates styre. Protester avlöser varandra men det enda som händer är att Bates hittar nya ord att kalla sin största inkomstkälla. Vi är allt från morons, till scum of the earth och är man en vettig människor utan några allvarliga sjukdomar så säger man inte sådana saker till människor som följt sitt lag till helvetet och som verkar förbli där till Djävulen själv släpper greppet om oss. Vi är värda mer än så Ken Bates, vi behöver inte lyssna på sånt skitsnack.
Så nu tar Leeds ytterligare ett steg mot något nytt. Vad som lurar i mörkret som inte verkar ljusna inom den närmaste framtiden vet ingen. Vem tar över ett skepp som sedan länge sett ut att sjunka? Vem kan tänkas arbeta under de förutsättningar som finns i Leeds? Svaret lär komma inom kort men bli inte förvånade om det är det billigaste alternativet som finns på marknaden. Kanske blir det till och med vår ungdomstränare Neil Redfearn - som verkar vara en Bates favorit - som får ta över rodret permanent?
Jag lutar mig tillbaka och kan inte annat än se med vemod på vad Leeds blivit. Förluster svider inte längre, spelarförsäljningar är en vardag och brist på ambition lyser igenom på ett makalöst sätt. Vi var en gång någonting - nu är vi ingenting.
En klubb som alla andra.....
Tack Simon Grayson för allt - We're still sleeping with the Enemy.
