Krönika: Ingen Bamseklubb på Goodison Park
När slutsignalen ljöd i lördagens match mot Fulham kändes det som om Swedish Toffees ensamma skulle lyfta taket på Upper Bullens Road. Vi drog på i refrängen till Grand Old Team och ville inte gå därifrån. För i bästa fall var det ett helt år till nästa resa. Vi ville dra ut på njutningen så länge det gick. Det vara bara det att Goodison Park tömdes snabbt och resten av publiken inkasserade en seger där deras favoritlag gjort en okej insats, men inte mer än så.
Med lite perspektiv har jag försökt att få grepp på känslan att besöka Goodison Park, eftersom jag ändå lämnar hus och hem för att sätta mig på ett plan från Skavsta till Liverpool samt tömmer plånboken i klubbshopen för en match i mittenträsket mellan två lag som mest spelar oavgjort. Jag tycker dessutom att det är värt varenda sekund och penny. Och jag är ju inte ensam, utan tillsammans med drygt 33 000 åskådare. Vad är det som gör det så speciellt?
Jag har visserligen bara varit tre gånger på Goodison Park, men har sett många fotbollsmatcher i mina dagar och i min värld är Goodison-publiken något av det bästa. På klassiskt brittiskt manér avspeglar publikens reaktioner och inlevelse spelet på plan. Spelar Everton avslaget, så är publiken avslagen. Ökar Everton intensiteten, så följer publiken med, men den jublar inte åt vad som helst.
I vissa matcher skapas en sådan intensitet att publiken lyfter fram sitt lag och det känns som om taket ska lyfta. I andra matcher applåderas det lite avmätt. Det är underbart och visar på en kunnig publik, där spelet är det centrala och det finns ett samspel mellan publik och prestationerna på plan.
På vissa arenor sjunger publiken oavbrutet oavsett hur deras lag spelar. Det ger en härlig inramning, men du får ingen känsla av matchens nerv och innersta väsen. Du kan inte lyfta laget eller visa att du inte gillar vad som presteras och man skulle kunna vara på vilken match som helst.
Goodison-publiken är också tydliga med vilka de uppskattar. Andy Johnson i Fulham var en Everton-spelare för inte så länge sedan och har alltid uppfattats som en reko lirare. Johnson fick ovationer när speakern läste laguppställningarna såväl som när han blev utbytt. På andra sidan av skalan har vi Wayne Rooney vars svek mot moderklubben alltid kommer att svida, trots att försäljningen nog räddade klubbens ekonomi.
Dagen efter deltog jag i en Stadium Tour och det blev tydligt hur oerhört sliten arenan är. En snabb titt på de små holkarna som ska föreställa vip-bås, så inser man hur lite pengar det går att dra in på sponsorsidan.
Å andra sidan är klubben fortfarande stark i sin lokala förankring, vilket ger den en legitimitet hos alla de trogna som går dit vecka efter vecka, oavsett resultat.
När jag var på Emirates för några år sedan bjöds vi på förstklassig service, efter att ha betalat svindyra biljetter och arenan är fantastisk på det sätt att det inte finns en enda dålig plats. På Goodison gäller det att veta vilka platser man ska boka, för att inte ha begränsad sikt… Men Emirates är som en exklusiv charterresa med all inclusive. Fotbollens svar på Bamseklubben och hela baletten presenteras på ett välpaketerat vis och gör allt så behagligt.
Goodison är allt annat än en femstjärnig charter-resort, men det är också det som gör det speciellt. För jag vill inte att det ska vara för behagligt. Jag hade gjort vad som helst för att få stå på en engelsk arena på 70-talet då man knappt nuddade marken och flöt med i folkhavet på läktarna och ljudnivån kunde spräcka det mesta.
Arenor som Goodison är det närmaste vi kan komma och snart har nog även dom spelat ut sin roll. Everton kommer att tvingas välja väg: mot det nya som kanske genererar större pengar och mer framgångar eller stanna kvar i det gamla med charmen, den lokala prägeln, men kanske spel i en lägre division.
Vet inte vad som är bäst, men jag känner mig privilegierad att få uppleva Goodison Park av idag.
