Krönika: Likgiltigheten är det som skrämmer allra mest
Uddamålsförlust mot närmaste topp fyra-konkurrenten. Femte raka nederlaget hemma på Anfield för första gången i klubbens historia. Inte ett avslut på mål under matchens första åttiofem minuter. Liverpool håller på att tappa greppet om den här säsongen. Varför verkar ingen bry sig?
0-1, 0-1, 1-4, 0-2, 0-1.
Mitt telefonnummer? Glenn Hyséns IP-adress? Da Vinci-koden?
Fel, fel och fel. Det är, hur surrealistiskt det än känns efter den färska sviten på sextioåtta raka matcher på Anfield utan en enda förlust, Liverpools nuvarande hemmafacit. Fem raka torsk. För första gången i en snart 129 år lång klubbhistoria. Sju månader efter den historiska ligavinsten är de röda historiskt dåliga. Hur hamnade vi här egentligen?
Skadorna är givetvis en del av förklaringen. Fabinho och Ozan Kabak utgjorde Reds tjugonde mittbackspar för säsongen när de fick förtroendet mot Chelsea. Det säger inte lite. Efter bortfallen av, i otur och ordning, Virgil van Dijk, Joe Gomez och Joël Matip har Liverpool stått utan en enda tillgänglig senior mittback i stora sjok av säsongen. Fabinho och Jordan Henderson har turats om att ta steget ned och vikariera, vilket kraftigt har försvagat mittfältet, vilket har sänkt bolltempot, vilket har påverkat fronttrion negativt och så vidare och så vidare. Kalla det den berömda filten, domino- eller snöbollseffekten eller precis vad ni vill. Gynnsamt har det inte varit.
Men precis som corona-tomma läktare och corona-tajta spelscheman är inte en diger skadelista något unikt för just Liverpool (även om man skulle kunna önska lite större spridning över lagdelarna). Det går inte att skylla allt på otur. De rödas problem är, vilket torsdagskvällens insats strök under med filtpenna, betydligt djupare än så. För var är motivationen, viljan och hungern? Laget som förlorade sin femte raka hemmamatch mot Chelsea, en direkt topp fyra-konkurrent, såg inte ut att inse allvaret eller ens bry sig.
Är det mättnad? Laget utgörs trots allt av en stomme som korats till Europamästare, världsmästare och inhemska mästare inom loppet av bara de senaste två åren. Liverpool har en smyggammal kärna och det går att argumentera för att majoriteten av en ordinarie startelva redan har nått sin peak som spelare och är på väg nedåt. Att börja prata om en sådan mättnadskänsla är således inte allt för far-fetched i min mening.
Oavsett vad är Liverpool ett lag i behov av en förändring. För nu skrämmer inte bara resultaten, utan även bristen på den tidigare så urstarka mentaliteten. Insatsen mot Chelsea var både håglös och blek, men värst av allt var den likgiltig. ”Förändra dig eller dö”. Liverpools säsong håller på att glida dem ur händerna och något, vad som helst, behöver göras. Först nu och sedan igen i sommar.
