Krönika: Magister Grafström om Liverpools utrensning
Kostade mer än vad han smakade.

Krönika: Magister Grafström om Liverpools utrensning

Det går inte att bedöma eller diskutera Liverpools transfersommar utan att komma fram till att den verkar ha inspirerats av titeln på Sofi Oksanens senaste roman: Utrensning.

Några dagar har nu gått sedan transferfönstret slog igen med buller och brak där Raul Meireles hann smita till Chelsea och Liverpool återtog bekantskapen med Craig Bellamy precis innan Silly Season tar vila fram till mitten av december. Personligen är det dock inte vilka spelare Liverpool har värvat som imponerat på mig, utan hur effektivt och brutalt trimningen av spelartruppen har varit. Om vi inte räknar de spelare som klubben helt enkelt valde att säga ”tack och hej, lycka till i framtiden” till (vilket är uteslutande ungdomsspelare vars a-lagserfarenhet är ickeexisterande) är det 16 spelare som lämnat Liverpool sommaren 2011.
 
16 spelare låter mycket, speciellt om det jämförs med att antalet spelare som anslöt till klubben, vilket var sju till antalet. Till exempel har så gott som alla spelare Roy Hodgson kan hållas ansvarig för att ha värvat lämnat klubben, trots att de värvades så sent som sommaren 2010. Huruvida Danny Wilson var en Hodgsonvärvning eller något som redan var på gång när Rafael Benítez var i klubben är en diskussionsfråga, och Brad Jones framtid i Liverpool ser dyster ut då en av de sju spelarna som anslöt sommaren 2011 är målvakten Alexander Doni.
 
Rensningen är med andra ord av det mer imponerande slaget, och framför allt är det intressant att många, både Liverpoolfans och fotbollsfans i allmänhet, har ventilerat ett av Liverpools problem som bristande bredd, men ändå håller Liverpool som starkare nu än vad de var i fjol. Nyckeln här är att många av de 16 som försvunnit helt enkelt var i kategorin ”meningslösa tillgångar”. Du kan ha hur många Christan Poulsen och Nabil El Zhar som helst, truppen håller ändå begränsad bredd eftersom spelarna som utgör bredden inte håller måttet. Här är det, återigen, dags att lyfta fram Liverpools ägare i positiv dager. Det blåser helt enkelt andra vindar på Anfield nu.
 
Benítez, som verkligen delat supportrarna i två läger, ansågs ha en god förmåga att lyckas göra sig av med misslyckade spelare ganska snabbt. Visserligen är det många som menar att en hel del av de spelare som plockades in inte skulle ha värvats ens i förstaläget, och rent krasst är det väl egentligen bara Glen Johnson som värvats sedan 2008 som faktiskt aspirerar på att vara givna i startelvan (före Fenway Sports Group tog över Liverpool vill säga). Till Benítez försvar så lyckades han inse vilka spelare som inte var tillräckligt bra i relativt god tid och kunde många gånger göra vinst på transfersumman. Vad som dock lämnades kvar när Benítez försvann var en imponerande mängd spelare vars lämplighet går att ifrågasätta. En hel del av dessa gjorde att Liverpool såg ut att ha en bred trupp, men eftersom spelarna var ganska usla var det tal om en tunn bredd. Visst, vi måste också komma ihåg att Benítez jobbade med betydligt sämre förutsättningar än till exempel Kenny Dalglish, spanjoren fick säga nej till 10 miljoner pund för Ryan Babel helt enkelt för att det stod klart att en ersättare inte skulle köpas in, och att dränera truppen (och därmed tvingas använda ännu sämre spelare) låg inte i Benítez intresse. Dalglish kunde utan att tveka sälja Babel till Hoffenheim i januari 2011, och behövde knappast oroa sig för att inte få förstärka då en värvning av Luis Suarez låg och väntade på att presenteras.
 
Den här sommaren har Dalglish, Damien Comolli och Fenway Sports Group lyckats kasta ut spelare ur klubben som helt enkelt inte fyllde någon funktion. Exempel på namn som försvunnit är Sotirios Kyrgiakos, Philipp Degen, Paul Konchesky, Milan Jovanovic och Emiliano Insua. Många av dessa namn plockades in av Benítez, andra av Hodgson. Spelare som helt enkelt är en del av förklaringen till varför Liverpool inte placerat sig så pass bra i tabellen att det blivit spel i Champions League på två år. De håller inte i Premier League, inte i ett lag som siktar på en plats bland de fyra främsta.
 
Faktum är att de enda spelarna som på något vis tillförde Liverpool någonting var Raul Meireles och delvis Alberto Aquilani. Jag är svag för Aquilani, och är beredd att gå så långt som att hävda att han är en av de tekniskt bästa spelarna i vår trupp. Spelsystemet och laget som helhet verkade dock inte bli bättre av att ha italienaren i startelvan och om inte Milan tabbar det ser de ut att få en riktigt bra affär i ett lån och sedan en (enligt mig) pinsamt låg prislapp för spelaren sommaren 2012. En affär som Liverpool ändå delvis blir vinnare i eftersom Aquilani har en hög lön och får anses vara en tillgång som inte fyller någon funktion, ungefär som den där ”vackra” vasen man fått av någon faster vid något tillfälle men som man inte skulle få för sig att ha framme i lägenheten om inte släktsämjan stod på spel.
 
Meireles då. Även här rör det sig om en spelare jag uppskattar, men som inte heller hade en naturlig position i Dalglish plan. Före tiden i Liverpool var Meireles en central mittfältare, men i Liverpool fick han ofta spela på en kant eller som släpande anfallare. Delvis för att konkurrensen på innermittfältet i Liverpool är mördande, delvis för att en egenskap han verkligen inte besitter är förmågan att gå in i en närkamp och redan i förväg tänka ”jag skall inte förlora den här duellen”. För att vara en naturlig central mittfältare var det många gånger frustrerande att se hur portugisen gick in lamt eller till och med undvek att gå in i tacklingar. Det går helt enkelt inte i Premier League. Jag kommer att sakna Meireles spelintelligens och rörelse utan boll, men på det stora hela kan jag inte säga att Liverpool som lag blev så oerhört mycket sämre av att se honom lämna.
 
Vad har det här då fått för konsekvenser? Truppen är smalare, men inte sämre. Visserligen sitter jag inte inne med alla korrekta uppgifter vad gäller lön, bonus och annat intressant kring Liverpools spelartrupp, men så gott som samtliga (av vad jag bedömer som pålitliga) källor konstaterar att Liverpool via den här utrensningen av spelare sparar 30 miljoner pund per säsong jämfört med vad som hade varit fallet om Poulsen, El Zhar, Degen och de andra varit kvar. 30 miljoner pund motsvarar alltså vad de här 16 spelarna (plus ett okänt antal juniorer, men de lär inte sitta på några löner att skriva till stjärnorna om) hade fått i lön över en säsong, och dessa pengar går nu till annat (bland annat löner till de sju spelare Liverpool värvat, men inte hela den summan om vi skall tro på samma källor).
 
Liverpool sitter alltså inne med en smalare, men bättre, trupp än i fjol, och denna trupp har totalt sett en lägre lönekostnad än fjolårets. Det är främst dessa saker som får mig att känna att det här var en av Liverpools bästa transferfönster på mycket mycket länge. Magistern är därmed nöjd med hur Dalglish, Comolli, John W Henry och de övriga jobbat under sommaren och ser med tillförsikt fram emot höstens fotboll. Inte för vad som kommit in, utan för den utmärkta hanteringen av de som försvunnit.

Björn Grafström2011-09-04 21:15:00
Author

Fler artiklar om Liverpool