Krönika: Nej, nummer nioförbannelsen spelar faktiskt ingen roll nu
Lördag morgon. Jag sitter här och blickar tillbaka. Tillbaka på en vecka med sådana ytterligheter i resultat, i medgång och motgång, i känsla kring klubbens utveckling som nästan går att hitta. Och det är väl ett helt logiskt känsloläge när man först blir helt dekonstruerade mot Arsenal på Emirates - en sorts insats vi snarare vant oss att förknippa med motståndarna genom åren -, och sedan responderar genom en briljant match mot Tottenham som avslutas i eufori efter en typisk David Luizstraff. Spelare som är svåra att motivera säger du Sarri? Nja, jag vet inte. Hans kommentar på presskonferensen direkt efter Arsenalmatchen fick förståeligt väldigt mycket uppmärksamhet i media – framförallt då han valde att framföra kritiken på sin modertunga Italienska för att ”skicka ett budskap till mina spelare”. Intressant och rättfärdigat får man ändå säga, men vad jag såg mot ”Spurs” i torsdags var i alla fall inte en bunt spelare som är extremt svårmotiverade. Det var snarare en insats som visade på spelare som i alla fall tagit till sig Sarris kritik, om inte hela tiden haft motivationen i sig. Vinstscenen där hela startelvan, bänken och ytterligare personal stormade in på planen, omfamnade varandra och stannade kvar firandes långt in i ”One step beyond” kändes autentisk, fin och efterlängtad.
Och även spelet var något att glädjas åt. Hazard, tillbaka på sin älskade vänsterkant(ja, vi kan nu för tredje säsongen i rad fastställa att ”falsk nia”-experimentet inte är särskilt fruktsamt) var innovativ och dribblingsglad som vanligt, Jorginho dikterade spelet såsom vi inte sett honom diktera spelet på länge och Kanté spelade på det sättet att man inte kunde hålla sig från att ge honom epitetet ”komplett mittfältare” i alla eftermatchsdiskussioner. Inte jag i alla fall.
Så, vad landar jag i mina intryck efter denna veckan då? Ingen jävla aning. Det är svårt att dra några definitiva slutsatser för att hålla en tid framåt efter två så olika insatser i spelnivå och mentalitet. Det enda jag kan säga säkert är egentligen att jag f*n hatar Tottenham.
Men nu rör vi oss framåt. En FA-cupmatch på spelschemat imorgon, sedan en mittveckasmatch mot Bournemouth följt av en Huddersfieldvisit på The bridge(där jag kommer vara dessutom, Whoo!). Fokuset nu ligger självklart på att ta med sig så mycket positivitet och momentum, som Bosse Petersson själv skulle uttryckt det, från torsdagen för att ha något att bygga på framåt våren. Men det är ju också en stor ändring i spelartruppen som kan påverka säsongen stort.
Ny nummer nia i London – och nej, nummer nioförbannelsen spelar faktiskt ingen roll nu
Och denna förändring stavas Gonzalo Higuain. Sarri har fått sin man! Hurra! Jubel! Hurra! Eller? Nja, just så enkelt kan vi inte säga att det är. För så enkelt är det väl aldrig på Stamford Bridges gröna gräs, framförallt inte vad det gäller nummer nio-positionen.
För det första finns det frågetecken kring Higuains förmåga att leverera, och det är förståeligt. Argentinaren fyller 32 i år och har under detta halvår med Milan bara gjort 8 mål – han har dessutom en sämre mål per minut-ratio än Morata, något som kan tyckas helt förbluffande. Visst, han har ett oerhört imponerande samarbete med Sarri i ryggen, men det var i Serie A, en liga som är både långsammare och mindre fysisk än Premier League, och när Higuain var i en yngre ålder.
Dessutom finns det den eviga, och nu ack så tröttsamma diskussionen kring nummer nio-förbannelsen i Chelsea. Schevchenko, Torres och Falcao är bara ett antal av dem anfallare som räknats bland dem bästa i världen för att sedan ta sig till London och floppa, mer eller mindre totalt.(Visst, Schevchenko bar ej nummer nio men var ändå anfallare). Så varje ny anfallare som anlänt för att förbättra målskörden har stått inför samma press, redan innan tröjan har dragits på första gången – anfallare lyckas aldrig i Chelsea, sägs det.
Först och främst är analysen ganska imbecill – att anta att en spelare kommer floppa enbart för att denne spelar i en position där hans föregångare floppat, eller till och med för att han bär samma tröja – är att inte ta in ens en tredjedel av den helbild som behövs för att göra en rättvis analys.
Men framförallt, jag kunde inte bry mig mindre. Nummer nio-förbannelse säger ni? För gammal och tjock säger andra? Vad annan lösning hade ni föreslagit? Säger jag. Alvaro Moratas tid i Chelsea har så tydligt varit dödsdömd i ett antal månader. Han har inte levererat i vare sig ligan eller cuperna, och hans slöa attityd, ointresserade uppsyn och frustrerande offsidespringningar varit en lika vanlig företeelse denna säsong som förra. Sarri erkände på senaste presskonferensen att Morata sedan en månad tillbaks deklarerat att han vill lämna klubben, och tro inte att han inte gått i dem tankarna sedan tidigare än så.
Hur tror jag Higuains sejour i kungsblått kommer te sig? Jag tror det är svårt att säga. Jag utesluter absolut inte att han floppar, men heller inte att han står för 15 fullträffar i ligaspelet under våren. Men jag landar tryggt i att vi inte kan säga mer än så nu – vi bör inte säga mer än så, för nu har vi gjort vad vi kunnat. Skeppat ut en spelare som aldrig hade lyckats här ändå – och fått in den Sarri velat ha ända sedan i somras. Om inte annat blir detta dessutom ett väldigt bra sätt att utvärdera Sarri.
För nu måste väl spelet börja bli bättre?
Jag ska göra ännu en svepande analys kring hur åsikterna sett ut från Chelseafans håll denna höst. Spelet har som bekant inte alltid sett särskilt offensivt, finurligt eller flärdigt så som alla hoppats på, och när spelet har hackat vill jag hävda att det funnits två läger: Dem som ifrågasatts Sarris spelidé - med Jorginho som sittande spelregissör och Kanté i en offensivare roll - helt enkelt för att den förstnämnde inte alls bidragit med den kreativitet man förväntat sig i många matcher och för att världens bästa defensiva mittfältare varit bortslösad längre upp i banan. Sedan det enda lägret, som skrikit ” Allt är bra! Vi spelar jättebra! Bara vi hade en anfallare som kunde avsluta så skulle allt lösa sig”.
Jag tillhör den första gruppen. Ja, anfallsproblemet har ju varit oerhört påtagligt under hösten, det behöver nog knappt nämnas. Däremot tänker jag tillbaka på många matcher- Watford borta, Leicester Hemma, Arsenal borta förra veckan – och når analysen att en kompetent forwardsspets egentligen inte hade förändrat någonting. Problemet har inte legat i att vi skapat så enormt mycket men att den sista spelaren att stöta in bollarna har saknats. Nej, problemet har istället varit att vi inte lyckats komma till många chanser alls. Det har gått för långsamt, med för mycket toucher, för mycket passningsspelande runt boxen och för många låga inlägg som inte nått förbi första försvarsspelaren.
Därmed vill jag konstatera att jag tror det är osunt med en inställning att Higuain kommer komma in som ”the one lord and saviour” som får allt att ticka – spelet sitter, vi hittar fina passningskombinationer och vinner med flermålsmarginaler. Många vill ju tro det och vissa argumenterar dessutom emot värvningen för att dem inte tror att han kommer bli det.
Men jag säger: Sluta upp med det där snacket! Sluta upp med nummer nio förbannelsekommentarer, sluta upp med vinklingar om hur Premier League är för utmanande för en åldrande Higuain.
Sarri har med rätta blivit kritiserad för mycket under säsongen men också visat att han kan frambringa briljanta insatser som den mot Tottenham i torsdags. Nu har han fått sin gubbe och det är upp till bevis – en hektisk vår väntar med en ligacupsfinal, ett topp 4-race och ett Europa Leagueslutspel. Nu ser vi till att backa Higuain, backa Sarri and let’s win some things!
UTC