Krönika: Om att lära sig
Kezman, Mutu, Shevchenko, Crespo och Torres. Listan på överprissatta och misslyckade anfallsvärvningar kan göras lång. Har inte Chelsea lärt sig någonting av sina misstag?
If I had a million dollars...
Torres – 520 miljoner
Shevchenko – 440 miljoner
Kezman – 60 miljoner
Mutu – 160 miljoner
Crespo – 170 miljoner
Total kostnad: 1330 miljoner. 1.3 miljarder. MIL-JAR-DER!
Vad har egentligen Chelsea, eller Roman Abramovich, fått för sina 1.3 miljarder?
Torres – 131 matcher /35 mål (0.267 mål/match)
Shevchenko –77 matcher /22 mål (0.2857 mål/match)
Kezman – 41 matcher /7 mål (0.16 mål/match)
Mutu – 27 matcher /6 mål (0.222 mål/match)
Crespo – 73 matcher /25 mål (0.344 mål/match)
Total avkastning: 349/97, vilket ger ett målsnitt på 0.277 mål/match.
1.3 miljarder har alltså gett 97 mål. Det är en investering som gett 1 mål/14 miljoner. MIL-JON-ER! [i]
Chelsea har sedan Roman Abramovichs inträde ofta tvingats betala överpriser, men samtidigt har den ryske ägaren inte hållit hårt i plånboken utan uppviglat till att Chelsea FC fått betala överpriser med sina okonventionella förhandlingsmetoder, något som inte är hälsosamt för varken klubb eller potentiella värvningar. En alldeles för stor prislapp leder till alldeles för höga krav och pressen ökar med densamme. För anfallare, som enbart bedöms utifrån antal mål denne gör, blir pressen ännu högre.
Det går att argumentera för att Crespo var en bra värvning och att Kezman inte var dyr, men Crespo var på väg ner i karriären och för 170 miljoner idag hade du kunnat investera i Mario Gomez, allt medan Kezman ansågs vara sin generations absolut största anfallstalang.
Efter Adrian Mutu-affären, där Chelsea fick betala ett överpris för en spelare som producerat en halv säsong och inte bevisat någonting, trodde man att Chelseas värvningsansvariga i allmänhet och Abramovich i synnerhet tagit lärdom. Speciellt eftersom Mutus karriär i Chelsea slutade med en skandal av enorma mått[ii]. Ack så fel.
Efter Shevchenko-affären, där Chelsea fick betala ett alldeles för högt pris för en spelare som passerat zenit och var på nedgång, trodde man att Chelseas värvningsansvariga i allmänhet och Abramovich i synnerhet skulle ha tagit lärdom. Ack så fel.
Tredje gången gillt. 31 Januari 2011. 520 miljoner fattigare, en hårfager spanjor rikare. Fernando Torres hade inte haft en bra säsong. Fernando Torres hade varit skadad. Fernando Torres var inte värd 520 miljoner. Ändan sedan den dagen har övergången lämnat en fadd eftersmak och påverkat El Niño negativt.
Det är väldigt lätt för mig, 2 år senare och 131 matcher senare, att sitta här och konstera att värvningen är dålig och det är inget jag njuter av att göra. Men det är förkastligt att göra om samma misstag så pass många gånger man faktiskt har gjort. En gång är ingen gång, två gånger är två gånger för mycket.
...I would buy you an exotic pet..
Så när Roman och Co nu tar med oss på en rundtur i Europa på jakt efter nästa superköp så blir jag orolig. Det har varit Lewandowski. Det har snackats om Cavani. Ibrahimovic, Jovetic och en återkomst av Drogba. Ännu mer Cavani. Och nu; Rooney. En rundvandring i Europa som alltså tagit oss tillbaka till England och till den mest tunnhårige fotbollsspelaren sedan Teddy Lucics glansdagar.
Chelsea FC har offentliggjort att de lagt ett bud. Ett bud som först ryktades innehålla Juan Mata och en säck pengar, men som senare konstaterades innehålla bara pengar. Jag är ytterst tveksam. Av flera anledningar.
Anledning ett: Rooney är inte ung längre. Han har haft en lika lång karriär som Fernando Torres och engelsmannen har inte samma klipp i steget längre. En bra anfallare? Odiskutabelt. Men framtiden? Nej.
Anledning två: Demba Ba är 28. Fernando Torres är 29. Det är således ingen föryngring med Wayne Rooney – 28 år ens ur den synvinkeln. Dessutom kommer Rooney från en dålig säsong, där fokus mest legat på anfallspartnern van Persie och dennes kunskaper.
Anledning tre: Är Rooney spelartypen som passar bäst i Chelsea? Chelsea spelar som bäst när man har en stor targetforward och många små tekniska spelare runt omkring. Med all respekt för Rooneys huvudspel och targetkunskaper – men han är ingen Drogba och inte den referenspunkt som Chelsea behöver.
Anledning fyra: Kostnaden. Hur mycket kommer Rooney kosta Chelsea? Förutom en initial kostnad för värvningen kommer Rooney kosta Chelsea en försäljning till reapriser av antingen Ba eller Torres. För inte kan Chelsea ha tre forwards i sin ”prime” – till bara en plats? Vidare kommer Rooney antagligen kräva en hög lön och ett långt kontrakt, något som ökar kostnaden ytterligare. Dessutom kommer värvningen av Rooney stå i vägen för utvecklingen av Feruz och Lukaku, är det en kostnad Chelsea kan ta?
Anledning fem: Manchester United. Att köpa, föda, Manchester United smärtar. För om Rooney säljs så säljs han på Sir Alex och Glazers begäran och på deras premisser. Untied kommer få betalt. Och det rejält.
Behövs verkligen en forward? Behövs det verkligen att spendera ytterligare oräkneliga miljoner på en forward? Moruinho har uttryckligen sagt att han vill spela 4-2-3-1. Då finns det bara plats för en anfallare på plan och knappt tre i truppen. Vill vi verkligen att en av dem ska vara Wayne Rooney?
Jag vill inte sitta här om två år och likt bitterheten personifierad och säga ”…vad var det jag sa” efter att ytterligare 400 miljoner plöjts ner i en överårig anfallare som passerat zenit, medan Roman och Chelsea ger sig på jakt efter den då 30-åriga Cristiano Ronaldo, men det finns en överhängande risk att det kommer bli fallet. Jag har svårt att se hur Wayne Rooney, likt Torres och Sheva, kommer kunna bemästra pressen och förväntningarna en prislapp på 300-400 miljoner medför.
Om Chelsea nu går igenom med ett köp av Wayne Rooney kommer jag likt alla andra välkomna honom och hoppas på att det blir en succé som ger eko hela vägen upp till Sir Alex skrivbord. Men att döma av Chelseas tidigare anfallsaffärer är jag skeptisk.
Just det; Lukaku gjorde 17 mål förra året. På 35 matcher. Ett målsnitt på 0.485 mål/match. Han kostade 170 miljoner. Det är 1 mål/10 miljoner. Värt att ge killen en chans månne? Det är för övrigt den anfallaren i Chelseas ägor som gjort mest mål i PL senaste två säsongerna. Men inget för Chelsea.
Ta mitt råd, Mr Abramovich: Spara in 400 miljoner-ish. Ge Lukaku chansen och bjud tjejen på en weekend i Paris istället.
..if I had a million dollars I'll be rich.
Källor; Chelseafc.com, Transfermarkt.de, Bbc.com, Soccerway.com
[i] Lyckade anfallsvärvningar målmässigt, såsom Didier Drogba och Nicolas Anelka (nåja), behandlas inte i krönikan och mindre lyckade anfallsvärvningar som inte kostade någonting, såsom Pizzaro och Borini, behandlas inte heller i krönikan.
[ii] Adrian Mutu ertappades med att ta kokain något som lett till en enorm rättstvist mellan rumänen och Chelsea.
