Krönika: På väg att tvätta bort stämpeln?

Krönika: På väg att tvätta bort stämpeln?

Under de första två säsongerna av Roman Abramovichs ägandeskap spenderade Chelsea £257 miljoner på spelarköp och man betraktades som Englands största köpklubb. Men vinden håller på att vända, menar gästskribent Erik Belfrage.

När Roman Abramovich tog över ägandeskapet av Chelsea FC sommaren 2003 förbyttes en bister ekonomisk verklighet till något annat. Chelsea kunde helt plötsligt köpa spelare för flera miljoner – nej miljarder – kronor. Det var inte längre tal om gratissignigar som Enrique De Lucas (25 matcher – 0 mål) eller budgetköp som Gabriele Ambrosetti (17 matcher – 0 mål) utan nu kunde Chelsea få vilka spelare de ville ha. Allt från fiaskovärvningar som Juan Sebastian Verón (7 matcher – 1 mål) och Adrían Mutu (27 matcher – 10 mål och alldeles för mycket otillåtna substanser) till Didier Drogba (254 matcher – 104 mål) blev realitet i West London. Snabbt myntades uttryck och skällsord som ”Chelski” och ”Che£$ea” – absolut inte utan grund.

2003-2005 – Enter Roman

Under de första två säsongerna av Roman Abramovichs ägandeskap spenderade, den då osannolika, summan av £257 miljoner – samtidigt som försäljningarna av, den då talangfulle, Leon Knight och Jesper Grönkjaer knappast inbringade några stora summor. Att säga att Chelsea var det tidiga 00-talets absolut största fisk på transfermarknaden är varken en överdrift eller en osanning.

Under dessa två hektiska säsonger såg Chelsea FC en extremt stor spelaromsättning – 42 spelare köptes in eller på annat sätt anlände till klubben och 48 stycken fick packa väskorna, däribland våra vänner De Lucas och Ambrosetti. Chelsea hade byggt om, byggt nytt och byggt dyrt.

Resultatet? Klubbens första ligatitel på 50 år. Roman såg en begynnande utdelning på sina 3 miljarder.


Ända sedan Roman Abramovich köpte Chelsea har motståndarfansen sagt att han snart tröttnar och lämnar. 14 år senare är han kvar. 

2005-2010 – Grow up – Get smart

Nästkommande säsonger fortsatte Chelsea ikläda sig spenderarbyxorna – om än i en något lägre utsträckning. Säsongen 05/06 och 06/07 uppmättes summan av ny-införskaffade spelare ’bara’ till den modesta summan £162 miljoner, där skyttekungen of yore Shevchenko (Sjevtjenko?) och Michael Essien var de stora utgifterna, tillsammans kostade duon £70 miljoner (eller som det kallas i folkmun – ’en tredjedels Neymar’). Trots stora utgifter började Chelseas agerande på transfermarkanden bli mer hållbart. Istället för att påminna om en 6-åring i en godisaffär, redo att sluka allt han ser, började Chelsea mogna och blev mer selektiva, trots sin ’ekonomiska oberoendehet’

Faktum är att mellan säsongerna 05/06 – 09/10 köpte Chelsea spelare för £269 miljoner – bara £12 miljoner mer än under de första glada dagarna av Romans köpglädje. Till skillnad från tidigare kapitaliserad Chelsea också på sina tillgångar – de sålde spelare. Under samma tidsperiod sålde klubben spelare för £162 miljoner – där rekordförsäljningen av Arjen Robben till Real sticker ut som den överlägset dyraste. På fyra säsonger hade klubben alltså spenderat, netto (Inköp – försäljning) £107 miljoner (eller som det heter i folkmun – ’Två och en halv Andy Carrolls’). 

Under tidsperioden var det fortfarande en otroligt hög spelaromsättning hos Chelsea – exakt 100 nya ansikten får besöka Cobham för första gången under åren och 110 stycken lämnar Chelsea på ett eller annat sätt – vissa får göra både och (däribland Magnus Hedman, Tal Ben Haim och Shaun Wright-Phillips). 

Trots en hög spelaromsättning – och ett antal mindre lyckade värvningar (Schevchenko har redan behandlats – men även Asier Del Horno och Khalid Boularhouz hör till de ’åh-nej-påminn-mig-inte-snälla’-värvningarna som görs) började Chelsea inte bara sälja, klubben sålde med vinst. Anmärkningsvärt få, enskilda, spelaraffärer under tidsperioden gör ett negativt nettoresultat. Hur inte Chelsea kunde få ett nobelpris av något slag när de lyckades med konstycket att gå plus på Mateja Kezman är ännu en gåta som förblir olöst. 

Trots en lägre transferkostnad fortsatte de positiva resultaten – Chelsea vinner sin andra ligatitel på 00-talet under säsongen 05/06. Med  vid rodret bärgas klubbens första dubbel i historien 09-10, mycket tack vare Wembley-kungen, Didier Drogba. Ytterligare två FA-cup titlar och en ligacupstriumf summerar en väldigt framgångsrik 5-årsperiod i Chelseas historia. Nu var inte Chelsea enbart en kraft att räkna med på transfermarknaden utan också i Premier League.


Ancelotti vann dubbeln med Chelsea 2009/10.

2010-2013 – Transfer meltdown

Efter den dubbelvinnande supersäsongen med Carlo Ancelotti var förväntningarna höga, men ett tyst och tveksamt sommarfönster ledde till italienaren får sparken i Maj – trots stora tillskott under vintern av £52-miljoners-mannen Fernando Torres och David Luiz. De nya tillskotten var egentligen startskottet för en ombyggnation för Chelsea FC. Mellan säsongerna 10/11 – 12/13 spenderar Chelsea £294 miljoner på spelare som Juan Mata, Eden Hazard, Romelu Lukaku och… Yossi Benayoun. En ålderstigen trupp genererar få, om ens några, intäkter vid försäljningar och under 3 säsonger säljer Chelsea spelare för strax under £70 miljoner – där det är Zhirkov och Sturridge som står för de stora kulorna. Ett aggressivt transferagerande från de kungsblå från Västra London, med andra ord.

Det är inte bara värvningarna som slår fel ut under de här tre säsongerna: Samtliga försäljningar, undantaget Sturridge, Miroslav Stoch och den egna produkten Michael Mancienneär ekonomiska förlustaffärer, där Yuri Zhirkov, en åldrande Nicolas Anelka och en skadedrabbad Alex är de absolut sämsta ekonomiska affärerna – även om Anelka spelade en stor roll i det dubbelvinnande laget och på det hela taget var en bra investering.

Till följd av den stora ombyggnationen, med mycket nya pjäser, ideliga managerbyten och en gammal trupp i övrigt (Florent Malouda såg inte direkt purung ut under Villas-Boas) blir Premier League lidande under alla säsonger och Chelsea lyckas inte få till det och resultatraden skrivs till 2 - 6 - 3under de tre säsongerna. Däremot lyckas klubben, mirakulöst nog, slå Bayern München på Allianz Arena i Didi Drogbas avskedsföreställning (vi kallar det för det, okej?) under 2012 och vinner därigenom Champions League. Chelsea kniper samtidigt FA-cupen framför näsan på både Tottenham (som missade CL – igen..) och Liverpool. När Roman summerar 2012 var det således nog med en stor glädje. Lägg där till en efterföljande Europa League-titel och det finns ändå anledning till att glädjas – de inhemska anti-framgångarna till trots.

En usel period transfermässigt, med dåligt investerade pengar i Torres, Meireles, Benayoun och Marko Marin, ledde Chelsea paradoxalt nog till deras största internationella framgång i historien. 


Yossi Benayoun - en av flera misslyckade värvningar.

2013 – 2017 – You can’t spell Sustainability without ability

Efter 12-13 säsongen, med en sparkad RDM, en Benitéz på bänken och ett allmänt kaos som ingen egentligen tyckte om, var det som att Chelsea och deras core-management växte upp, skaffade sig en ordentligt utbildning och började agera därefter. Smart, hållbart och utan att tumma på kvaliteten (som en Flügger Färg reklam).

Under de senaste 5 säsongerna har spelarnas prislappar blivit allt högre och nått närmast vansinniga nivåer (Michael Olungaför 45 miljoner SEK! Morgan Schneiderlin £31 miljoner! Neymar £199 miljoner! Oscar £52 miljoner!). I detta, galopperande, vansinne som blivit transfermarknaden har Chelsea varit en stor del – värvningarna av Schevchenko och Torres har i högsta grad bidragit. Med det sagt; Chelseas agerande efter de, helt nya, förutsättningarna har varit både ekonomiskt hållbart och smart.

Sedan 2013-2014 har Chelsea visserligen köpt spelare för absurda £568 miljoner – det är ett snitt per säsong strax norr om £113 miljoner – över en miljard alltså. Samtidigt har klubben, med Kinas inträde som en storspelare på transfermarkanden, gjort allt smartare affärer. Med betoning på affärer – för det är just vad det är. Kanske inte alltid fotbollsmässigt de smartaste besluten – dagens Chelsea hade varit bättre med Oscar eller Ramires i truppen – men framtidens Chelsea mår bättre av bra ekonomiska affärer i dagsläget. Totalt under de senaste säsongerna har klubben sålt spelare, och håll i er nu, för £485 miljoner. Mer än dubbelt så mycket som de första 10 åren av Romans ägandeskap.

Totalt sett har alltså Chelsea, de senaste 5 säsongerna i en vansinnig marknad, en nettoförlust på spelaraffärer på modesta £82 miljoner (eller som det kallas i folkmun – ’inte riktigt tillräckligt för Coutinho’). Fördelar man det över 5 säsonger (här med reservationen att det fortfarande kan värvas mer spelare under den här säsongen – och likaledes säljas några..) är det ett nettoreslutat på -£16 miljoner, vilket är £4 miljoner MINDRE än vad Chelsea fick betalt för Nathan Aké.

De bättre ekonomiska affärerna är inte några engångsföreteelser: Sedan 2013 har Chelsea gjort, nästan uteslutande, bra ekonomiska spelaraffärer av de spelare man faktiskt fått in en transfersumma för (undantagen är Juan Cuadrado, Demba Ba och Felipe Luis). Schürrle, Lukaku, De Bruyne och Salah är alla, tvivelsutan, fantastiska fotbollsspelare (nåja, Schürrle är väl ett par hack under de andra) som är värda MER nu än när Chelsea sålde dem – men alla genererade en plusaffär för klubben. Även misslyckade spelare som Papy Djilobodji, Oriol Romeu och evigt utlånade Christian Atsu var plusaffärer för klubben – och bra sådana. Chelsea har sedan länge bemästrat konsten att köpa – nu verkar det som att klubben börjar lära sig att sälja.  

Har den, mer restriktiva transferpolitiken, gått ut över reslutaten? Njae, två ligatitlar är två fler än Arsenal, Tottenham och Liverpool har – tillsammans – över tidsperioden (och några år innan dess också..). En ligacup är också värd att nämnas. För £82 miljoner kan jag tycka det är en bra avkastning.

2003 – 2017 – Crazy does not even describe

Totalt sett har Chelsea, sedan Romans inträde, spenderat £1429 miljoner. 14,5 miljarder kronor. Det är en VAN-SIN-IG summa. Klubben har sålt spelare för £718 miljoner. Ungefär 7 miljarder kronor. På 15 säsonger har klubben, på bara spelarförsäljningar, backat £710 miljoner. Ungefär 7 miljarder kronor. I snitt lite drygt en halv miljard per år. Det är absurda siffror, men i dagens fotboll är det ändå… inte anmärkningsvärt. En halv miljard är inte längre en summa som upprör och berör, och bara i en handvändning har Chelsea därför gått från att vara urtypen av en köpeklubb till att bara vara en helt vanlig klubb. 

Chelseas dyraste värvning genom tiderna (Álvaro Morata - £58 miljoner) placerar sig på 15:e plats. Nästa Chelseatransfer på listan är Oscar – när han såldes till kinesiska ligan för £54 miljoner. Det säger, för mig, en hel del om klubbens omdirigering och nuvarande transferpolicy.

Kontentan av den här något spretiga krönikan är denna

Efter många om och men kan gemene man börja skönja en ny transferpolitik hos Chelsea: värva rätt – sälj dyrt. Pengarna investerade styrs i större utsträckning av pengarna som spelarförsäljningarna genererar. Chelsea håller på att arbeta sig ifrån epitetet köpeklubb till att bli mer av en hållbar klubb. 

Kommer det innebära att Chelsea spenderar mindre? Knappast – £10 miljoner köper dig ingenting på dagens marknad av värde, men man kanske börjat förstå, och ta till sig, konceptet av att mätta mun efter matsäck. 

I en vansinnig fotbollsvärld, där prislapparna skenar, där pengar slutat ha en betydelse (eller har den kanske största betydelsen?) hade det varit, för en luttrad själ, skönt att se sin favoritklubb ta steg mot en mer hållbar ekonomi och migrera bort från stämpeln som ett ’köpelag’ och mer bli, den något mindre catchiga stämpeln, ’ekonomiskt lag’. 

Jag försöker inte på något sätt säga att Chelsea inte var delaktiga (till och med satt i förarsätet) i att trycka upp inflationen i spelarförsäljningar – tvärtemot. Men det är skönt att det är några andra som för närvarande styr den vansinniga bilfärden. 

Erik Belfrage var medlem i CSS:Redaktionen från 2011- 2014 och gör med denna krönika ett gästspel.
- Diskutera gärna i fältet eller på forumet! Vill du skriva en gästkrönika för oss? Kontakta redaktionen! 

CSS:Redaktionen2017-08-14 22:05:00
Author

Fler artiklar om Chelsea