Krönika: Sista natten med gänget
En fantastisk karriär sjunger på sin sista vers. Blir lördagens final sista natten med gänget för 2000-talets störste, målgladaste, anfallare i Chelseablått?
När Marseille mötte Valencia 2004 i dåvarande UEFA Cupens final på Nya Ullevi inför 39.000 åskådare var det avskedsföreställningen för en av L’OMs absolut bästa anfallare i modern tid. Hans namn var Didier Drogba.
När Chelsea imorgon möter Bayer München i Champions League final på Allianz Arena inför 66.000 åskådare är det inte otroligt att det är avskedsföreställningen för en av
Chelseas bästa anfallare i modern tid. Hans namn är Didier Drogba.
Jag är inte orolig inför ikväll. För när Drogba nu lämnar, för lämnar är jag övertygad om att han gör, vet jag att det inte finns något annat Drogba hellre vill än att blåsa hela München på konfekten. Och när Drogba har bestämt sig för något så blir det oftast så. Jag är inte ett dugg orolig. Drogba i slag, och i slag är han, är en furiös best. Ett monster. ”Ospelbar” förklarade Carragher honom. Nej, jag är inte ett dugg orolig.
Jag är inte orolig ikväll. 156 tillfällen. På åtta säsonger. 8 av 8 på Wembley. Skytteligavinnare. Målskytt i så många semifinaler i CL att jag tappat räkningen. ”En bra skådespelare” hävdar Hoeness. Han glömde lägga till att det är en sjujävla karl till fotbollsspelare. Dessutom besitter ivorianen en vinnarskalle som inte är av denna värld. Och skulle han, den störste anfallaren i Chelsea på den här sidan 2000, inte vinna sin sista tävlingsmatch? Nej. Jag är inte orolig.
När de nordatlantiska vindarna började blåsa snålt runt Villas-Boas under den mörkaste av mörka decembermånader så trodde många att Drogba skulle ta tillfället i akt och lämna den rämnade skutan som var Chelsea FC. Drogba var slut, hette det. Han är passé, sades det. Punkt slut finito. De kunde inte haft mer fel. För Drogba är en del av Chelsea, och Chelsea är en del av Drogba.
When the going gets though, the tougher gets going.
Det började med ett sent mål mot Stoke. Fortsatte med en fantastisk nick mot Napoli. Det prickades in ett underbart mål mot Tottenham. Skickades in en förlösande balja mot Barcelona. Avgjordes en FA-cup final. Är det fortfarande någon som tvivlar? Nej. Jag är inte orolig.
Säsongens Drogba har lidit lite av något slags moment 22. Det har varit tydligt att Drogba inte är framtiden, men att han ses som en viktig kugge för de yngre förmågorna. Att han skulle stå tillbaka. Att han inte skulle spela. Att han skulle finna sig i den rollen. Men det är inte Drogba. Vill man ha en Drogba som nöjer sig med att spela andrafiol? Det är emot alla naturlagar. Han vill alltid spela. Han fann sig inte i den rollen. Han har tagit tillbaka sin plats i startelvan. Inte för att det alltid varit bra, men gudarna ska veta att när det är bra, då är det riktigt bra. Jag är inte orolig. Inte ett dugg.
Hela Drogbas säsong, ja nästan hela hans karriär, sätts på sin yttersta spets. Ska han bli den där anfallaren som nesligt nog förlorat två CL-finaler? Ska han stämplas som en sådan där ”nästan” spelare som Michael Ballack? Ska han inte få det avslutet han är värdig?
Av 156 tillfällen hoppas jag fortfarande att jag har min favorit yet to come. Att han har ett mästerverk kvar i bakfickan. Att han sparat det bästa till sist. Det är ju trots allt sista natten med gänget och det är inte likt Drogba att lämna utan en stor, fet, jävla, smäll.
”Bra skådespelare” sa Uli Hoeness. Han glömde fantastisk anfallare.
All Hail Didier Drogba!
