Krönika SW6: "One gloryhunter went to mow.."
Gloryhunters är ett välkänt begrepp för den supporterkategori som letar efter lycka. "Vilket lag har störst chans att vinna ligan?" I veckans SW6 tas ämnet upp om det finns något positivt med gloryhunters och om inte de flesta är det inombords.
I veckans ”Mitt i naturen”. De ses ofta kring titelmästarnas arenor mellan 15-17 lördageftermiddagar. De lever främst på segrar och titlar. Kända världsstjärnor är en förutsättning för att de ska kolla. Vanligt förekommande med lagbyten från säsong till säsong, allt för att hålla på ”rätt” lag. De kan bli upp till 80 år gamla även om just favoritlagbytena är vanligast i de unga tonåren. För att locka till sig ett livslevande exemplar bör ni placera en docka av en känd fotbollspelare i naturligt format obevakad. Om ni absolut vill undvika dem rekommenderas resmål som Swindon och Southampton. Och glöm inte, en gloryhunter vandrar aldrig ensam. Fler väntar runt hörnet redo att gå till attack.
"Chelski"
Många känner säkert igen scenariot. Man träffar en främling och börjat samtala kring allt från väder till att Parlamentet verkligen förfallit. Tillslut glider ämnet över till fotboll och att man håller på Chelsea blir underförstått inom ett par minuter. Har man tur klarar man sig från spydiga kommentarer kring Romans miljarder eller förvandlingen från ett ”bottenlag”. Oavsett måste man alltid förklara sig varför man håller på laget, har man tur höll man på laget innan de blev bra, annars är det dömande blickar oavsett nuvarande hängivenhet. Jag började hålla på laget av en slump kring milleniumskiftet även om det var många inaktiva år mellan 2000 och 2006 vet jag inte hur mitt supporterskap skulle sett ut idag om Chelsea lirade i Championchip. Ärligt talat är jag nog en gloryhunter från första början.
Förlust mot Birmingham
Ämnet är känsligt för de flesta, ingen vill bli tagen för en medgångare. Man vill varit med när det gått dåligt bara för att det är kärleken till klubben och inte resultaten som ska bestämma över supporterskapet. Det är lätt att vara hängiven när laget radar upp segrar, desto svårare vid torskar mot fucking Birmingham. I vilket fall tycker jag det är oviktigt om det var 1956 man började hålla på laget eller februari 2011 när Fernando Torres signande, i Chelsea är alla välkomna bara man är med oavsett slutresultat.
Proper Chelsea
Skillnaden mellan en gloryhunter som börjar hålla på united eller city är att de som börjar hålla på Chelsea stannar. Inte för att titlarna radas upp eller Torres kommer göra obönhörlig succé utan för allt runt omkring. Ramsorna, gemenskapen och den obenfintliga klyfta mellan svenska och engelska supportrar som annars präglar fotbollsturismen. Det handlar inte var du kommer ifrån, utan var du befinner dig nu.
