Krönika SW6: "Sing-a-long på den engelska läktaren"
I veckans SW6 tas ämnet upp kring olika spelarsångers uppkomst och betydelse. Med över 100 CSS-svenskar på plats i London i helgen återstår det att se vem som får störst hyllningar. Frågan är om det är prestationsbaserat eller mer komplicerat än så.
Varför får vissa spelare sånger som sjungs med välvilja medan andra endast i bästa fall får husera i någon ”There´s only one..” melodi? Tittar man på Chelseas idag tre bästa spelare i mina och många andras ögon så är ramsorna få. Didier Drogba har en sång direkt stulen från hans tid i Marseille. John Terry brukar hyllas för sina insatser som kapten även om hans ”There´s only one england captain” känns lika torr som en påse rostade mandlar. Frank ”Super-Frank” Lampard har också en ramsa, men den berättar inte om hans fantastiska insatser på planen eller något speciellt mål. Dessa tre spelare får nöja sig med att få fansens uppskattning på annat håll, detta samtidigt om Salomon Kalou den notoriske målsumparen har en sång som mer än gärna används oavsett om man vill håna norrmän som John Arne Riise, folk från Liverpoolslummen eller mer sällan, faktiskt hylla Kalou.
"One baba, two baba.."
Går man på djupet i just Chelseas sångarkiv som jag gjort i helgen tackvare skribentens ”Socrates” utförliga artiklar i ämnet här på Svenska fans från 2007. Där hittar man bland annat ramsan kring floppspelaren Robert Fleck som min kollega Lovén redan tagit upp i ”Hoist the blue”, men också en drös med sånger om spelare som allt från Steven Sidwell och Frank Leboeuf till Babayaro och Vialli. Frågan är om det är roligare att sjunga om spelare som det annars inte pratas om? Frank, Didier och Terry får sin del av uppmärksamhetskakan oavsett, oftast genom ett fantastiskt spel på planen. Att välja en sekvens av allt de gjort i Chelsea skulle inte bara vara oerhört svårt utan också en skymf att bara välja ett tillfälle.
”If she dont come..”
Enklare då att ta det där inlägget av Salomon Kalou som så lyckligtvis landade på en korkad norrmans panna och vidare in i mål. Just den ramsan som jag personligen rankar väldigt högt har förutom många olika hån (Adrian Mutu, hur går det med husförsäljningen?) också en charm av undergroundskap. Hade klubben fått bestämma hade endast politiskt korrekta hyllningsramsor fått husera på Stamford Bridge, men förutom beslutet att förbjuda blekselleri på arenan (horribelt beslut) så är valfriheten stor.
”Number one is Robert Fleck”
Chelsea är alltid Chelsea och ska alltid vara det som det sjungs mest om. Det är klubben vi älskar och spelarna blir representanter för kärleken. Mitt i den allvarlighet som stundtals präglar matcherna, är ändå just spelarramsor bland de mest upplyftande vi har. Speciellt när laget spelar som vi hade en Robert Fleck på varje position.
