Krönika: Tack Divock, för mitt livs bästa sekunder
Detta är en hyllningskrönika till Divock Origi som nu officiellt lämnar Liverpool. Texten är väldigt personligt skriven, men jag är säker på att många av er har upplevt liknande känslor kring Liverpools kultspelare.
“When Divock scored in Spain, the Reds went in f*****g insane,. 14 years and now we're kings of Europe once more...”
Det är sent på kvällen den första juni 2019. Sommaren är precis kommen, men innan dess ska den sista matchen av den europeiska säsongen spelas klart. Mohamed Salah har tidigt gett Liverpool ledningen i Champions League finalen mot Tottenham och när vi nu är framme i den 87.e minuten känns det som att klockan går extremt långsamt.
En hörna av Liverpool följs av lite flipperspel där Spurs inte får undan bollen. Joel Matip sträcker ut sin långa tå och bollen letar sig ut till Divock Origi som med en fin förstatouch ger sig själv ett bra skottläge med vänstern. Den inbytte anfallaren skjuter hårt och lågt mot bortre hörnet.
Sekunderna som sedan följer är de bästa jag någonsin upplevt. Här peakar livet.
Jag vet inte exakt hur länge, men åtminstone 30 sekunder, kanske uppemot en minut, så befinner jag mig i en extas som man inte kan föreställa sig. Eftersom jag inte brukar ta några droger så kan jag inte jämföra med sådana tillstånd som man hört att knarkare kan befinna sig i. Men jag är rätt säker på att inga droger i världen skulle kunna matcha det lyckorus som infann sig när Divock Origi gjorde 2-0 målet i Madrid.
Det var ju egentligen slutsignalen vi alla väntade så nervöst på. Domarens vissla skulle utgöra ögonblicket vi hade väntat på i evigheter. En slutsignal hade man dock kunnat förbereda sig på, men ett 2-0 mål som punkterar matchen i slutminuterna kan man inte planera. Därför var det just detta moment som skapade den form av total eufori som bara måste upplevas för att man ska kunna förstå.
Vi kan säga som så att Divocks mål drog in mig i drömmen och att slutsignalen som följde några minuter senare var en bekräftelse på att drömmen var sann.
Bortser vi från två inhemska cuptitlar hade det gått 14 år sedan Liverpool senast vann en av de största troféerna. Istanbul 2005 kommer för alltid att vara bland det största jag har upplevt, men då var jag fortfarande rätt oförstörd som supporter och gick i lågstadiet. 2019 hade jag däremot gått igenom högstadiet, gymnasiet och universitetet parallellt med ett ständigt underpresterande Liverpool. Skolkamrater och bekanta som höll på andra lag fick konstant fira framgångar, medan man själv ständigt var tvungen att tackla alla besvikelser.
Det var dessa 14 år som fullständigt exploderade och släpptes ur mig när Divock gjorde mål. En ryggsäck som hade blivit tyngre och tyngre att bära och som jag knappt orkade lyfta mer efter att Liverpool förlorat finalen i samma turnering året innan. Det var inte bara att bli mästare i sig som frambringade euforin, det var minst lika mycket alla år av besvikelser som jag nyss nämnde, och det var Divock Origi som gav mig mitt livs bästa sekunder.
Det blev idag officiellt att Origi lämnar Liverpool efter flera år och troligen blir Milan anfallarens nästa destination. Han värvades 2014 efter att som tonåring blivit VM-målskytt i Brasilien och ansågs då som en stor talang. Efter att först ha tillbringat en säsong på lån i Lille där han köptes ifrån blev det två hyfsade säsonger i ett då rätt mediokert Liverpool innan han lånades ut till Wolfsburg. Men Origi glömdes snabbt bort i Tyskland samtidigt som Liverpool under Klopp hade fått fart under vingarna och stod för en fin säsong där man tog sig till Champions League final 2018.
När Origi fick hoppa in i någon match efterföljande höst var det inte många som trodde att han skulle kunna tillföra något överhuvudtaget. I anfallet hade en supertrio tagit form och på bänken fanns även Daniel Sturridge. Origi skulle heller inte komma att tillföra särskilt mycket spelmässigt under resten av sin Liverpoolkarriär fram till att den nu är slut. Ja förutom den unika egenskapen att bli en joker, en “gubben i lådan” figur, som när ingen förväntar sig något plötsligt dyker upp och gör livsviktiga mål.
Vi minns alla derbymål mot Everton. De sena avgörandena mot Newcastle och Wolves. Volleyn mot Arsenal och skorpionmålet mot Preston. Framförallt minns vi semifinalen mot Barcelona då anfallaren både öppnade och avslutade målskyttet i en av tidernas upphämtningar. Och så minns vi för alltid målet i Champions League finalen som förkunnade att en lång ökenvandring var över.
Det var Jürgen Klopp som byggde laget som vann Liverpools sjätte Europacupbuckla. Det var Alissons räddningar och Virgil van Dijks försvarsspel som tog oss hela vägen. Det hade inte gått utan den lysande fronttrions alla mål och ytterbackarnas framspelningar. Georginio Wijnaldum och Fabinho slet och Jordan Henderson lyfte bucklan. Men det var den högst oväntade jokern Divock Origi som var tungan på vågen med sina avgörande mål.
“When Divock scored in Spain…”. Jag får fortfarande rysningar då jag tänker på känslan som tog över när målet gjordes. Jag såg finalen med tusentals andra via storbildsskärm på The Sandons bakgård i Liverpool och vet att jag nog aldrig kommer få uppleva något liknande igen. En lång väntan var äntligen över, tusen kilo släppte från mina axlar och framförallt infann sig en så oerhört euforisk känsla. Tillståndet varade som sagt i ett oklart antal sekunder, kanske i en hel minut, men dess efterverkningar varade hela natten och i månader därefter.
Det var tack vare Divock Origi jag fick uppleva sådana känslor. Det var Divock Origi som sköt Liverpool tillbaka till toppen. Det var Divock Origis mål som gav mig mitt livs bästa sekunder.
Tack Divock.
“It's Saturday night and i like the way you move, Divock Origi”
“It's Sunday night and you scores against the s****, Divock Origi”
“It's Saturday night and i like the way you move, Divock Origi”
“It’s Tuesday night and he made Barca look like s****, Divock Origi”
