Krönika: Tack för allt!
Gérard Houllier bröt med det förflutna och lade en professionell grund, Rafael Benítez adderade taktiken och den första största titeln, Kenny Dalglish läkte såren och höll ihop klubben i väntan på en ljusare framtid, Brendan Rodgers genomförde en nödvändig transformation och Jürgen Klopp fulländade arbetet och gav så Liverpoolsupportrarna ligatiteln efter 30 långa år.
Tack Gérard Houllier
Tack Houllier för att du efter år av ”det löser sig nog” väckte klubben ur dvalan och drog den ur dess förflutna och en självgod bekvämlighet som prestationen sedan länge slutat motivera. Tack för att du slutligen skickade Spice Boys-erans kavajer till tippen och införde hårt arbete och jävlaranamma samt visade att chefen bestämmer. Tack för att du gav laget en defensiv bas med hjälp av en nästan okänd finländare och en lika okänd schweizare samt en mer namnkunnig tysk. I den försvarsmässiga Bermudatriangeln Hyypiä-Henchoz-Hamann försvann motståndaranfall efter motståndaranfall.
Tack för att du ingöt styrka, kampvilja och glöd som fick laget att kallas ”krigshundarna” av sydländska klubbar när Liverpool skördade framgångar på kontinenten. Tack för att du gav oss trippeln och tre pokaler till en klubb som vunnit en Ligacupbuckla på åtta år.
Tack för att du gav oss den fina historien om hur du smugglade in en radio och gömde under täcket för att under din sjukhusvistelse kunna följa Liverpools matcher. Tack för den emotionella och laddade stämningen i din återkomstmatch hemma mot Roma, när du totalt överraskande dök upp ur tunneln före avspark och ledde laget i en match som behövde vinnas med 2-0 och givetvis slutade just 2-0. Det var passande att ditt pånyttfödda hjärta i sin första match efter operation inspirerade till den första magiska Europakvällen på länge och återupplivade något som vi skulle få se många gånger därefter.
Tack Rafael Benítez
Tack Benítez för ditt taktiska geni som är det största klubben sett jämte Bob Paisley och hur storlag efter storlag fick sina fixstjärnor raderade och alltid verkade göra årets sämsta matcher de två gånger de mötte Liverpool. Wayne Rooney, Ronaldinho, Pavel Nedved, Christiano Ronaldo – listan kan göras lång på mästerliga lirare som körde fast mot Rafas rävar. Passande nog är just Paisley och Benítez de enda två managers som har lyckats vinna på Camp Nou med ett engelska lag (Barca har bara förlorat tre av 72 hemmamatcher i Champions League sedan dess och en av dessa var en betydelselös omgång 6-match när de redan säkrat förstaplatsen).
Tack för prestationen i februari 2007 när du och laget stod för en av klubbens absolut förnämligaste insatser efter millennieskiftet när de regerande mästarna i Champions League med Puyol, Xavi, Zambrotta, Deco, Messi och Ronaldinho i laget tog ledningen men ändå manövrerades ut på hemmaplan av en elva där du fick spelare som Finnan, Bellamy, Arbeloa, Sissoko, Agger, Riise, Carragher och Kuyt att bli så mycket mer än summan av delarna. Bellamy och Riise hade bråkat på träning bara dagar före matchen och enligt enkel logik stod de för 1 mål och 2 assist där Bellamys ikoniska golfsving efter 1-1-målet är en Liverpoolklassiker.
Kanske blir beviset för att helheten är större än summan av delarna inte mer påtagligt än din första säsong när du gav oss miraklet i Istanbul och Champions League-vinsten, en titel som tedde sig så absurt fjärran och främmande att vi inte ens drömde om den.
Tack för att du såg till att vi hade ”the best midfield in the world” och för att du gav oss Fernando Torres, denna eleganta forward som i sina största stunder var det vackraste som beträtt Premier Leagues straffområden jämte Thierry Henry. Tack för att du tog klubben, staden och människorna på Merseyside till dig och för din support kring Hillsborough långt efter att du lämnade som manager.
Tack Roy Hodgson
Tack Hodgson – för precis ingenting.
Tack Kenny Dalglish
Tack Dalglish för att du plockade upp den skadeskjutna Liverbirden i en tid när det bara handlade om att läka såren i väntan på en ny vår. Du var den ende som vid en tidpunkt när poäng, resultat, spelarövergångar och placering inte var det viktigaste kunde fylla fadersrollen och ömsint linda de blodiga vingarna inför en ljusare framtid.
Framför allt tack för den personliga investering du givit vid sidan av planen efter Hillsborough och hur du offrade dig för att förhindra att klubben och staden Liverpool rämnade totalt. Du var en framgångsrik manager, du var en fantastisk spelare, men bortom detta har du axlat ett ansvar och stått för en gärning som saknar motstycke i fotbollsvärlden och visar att det trots allt är viktigare att fylla hjärtan än prisskåp.
Tack Brendan Rodgers
Tack Rodgers för att du drev igenom en transformation nödvändig för att Liverpool i nästa skede skulle kunna ta det sista steget mot ett långsiktigt konkurrenskraftigt lag och möjliggjorde att gapet för nästa man var så mycket mindre att överbrygga. Kanske hade en viss tysk inte ens övervägt erbjudandet om du inte hade skapat dessa förutsättningar.
Tack för att du övergick från skadebegränsning och förhindrande av motståndarlaget och i stället vågade tro på det egna bollinnehavet och vad spelarna själva kunde göra. Kontrasten till Phil Thompsons ”vi förlorade för att vi hade för mycket boll” tio år tidigare kunde inte ha varit större för en man som kom till anställningsintervjun med ett manifest som visade att det lag som äger bollen mest oftast vinner.
Tack för att du gjorde att det blev underhållande att titta på Liverpool igen och att du gav oss en säsong där S-A-S flög fram, Luis Suárez var magnifik och titeldrömmen levde på riktigt och ända in i slutet. Tack för att du värvade Philippe Coutinho och då främst för att hans försäljning skulle visa sig bli en helt avgörande faktor flera år senare.
Tack Jürgen Klopp
Tack Klopp, din underbara, fina människa, för att du efter sju sorger, åtta bedrövelser och 30 år äntligen förde hem ligapokalen till Anfield igen. Tack för dina kramar, skratt och tårar, din öppenhet och oförfalskade personlighet som gör att inte ens motståndarsupportrar kan tycka illa om dig hur hårt de än anstränger sig.
Tack för att du för första gången på 40 år lyckades värva en målvakt av riktig klass som slutligen gjorde att vi kunde sluta prata om ”vass på straffar”, ”duktig med fötterna” och ”kan stå för idioträddningar”, allt detta som bara var ett försök att motivera att det stod en odugling mellan stolparna. Tack för att du byggt ett lag och en familj av etablerade världsstjärnor, redan bra spelare med mer att ge, erfarna slitvargar som visar vägen, unga råämnen att utveckla och doldisar som du var övertygad om skulle överraska. Tack för att du har letat närmast hemmet i första hand men inte har rädits att handla dyrt långväga när så har varit nödvändigt.
Tack för att du använt finalförluster och snöpliga nästanvinster, det som tidigare har skjutit laget i sank och inneburit ett stopp för utvecklingen och år av efterföljande torka, till ytterligare mognad och förfining. Tack för att du är lika mycket pappa och supporter som manager när du leder laget.
Tack för att jag för första gången sedan jag började följa Liverpool aktivt verkligen tror på att det bästa ligger framför oss.
